I begynnelsen var resursfördelningen

Har du tänkt på att Jesus fyller 2000 år just denna jul? Sällan har de religiösa föreställningarnas makt demonstrerats uttrycksfullare än denna födelsedag när judar och palestinier ligger i veritabelt ställningskrig om den heliga staden, Jerusalem.

Den striden handlar visserligen inte om Jesus och kristendomen, men alla tre “syskonreligionerna”, judendomen, kristendomen och islam, har medverkat i den långa process som lett till urladdningen.

Det intressanta är att alla de nämnda trosriktningarna har gemensamma rötter i den idébildning som startade när människorna gick från ett ekonomiskt stadium till ett annat, från små jägar- och fångstsamhällen till större enheter baserade på boskapsskötsel eller fast jordbruk. Religioner uppfyller naturligtvis innerst inne ett andligt behov. Antropologer har ju hittat religioner överallt. Men det går inte att frigöra det religiösa från övriga kulturen, samhällsorganisationen och de ekonomiska förutsättningarna. Religion och ekonomi hör alltså ihop ungefär som hönan och ägget.

För tvåtusen år sedan, när Jesusbarnet föddes, var Jerusalem en lika orolig plats som nu. Judéen tillhörde den “hellenistiska” intressesfären. Detta hade traditioner från makedoniern Alexander den stores tid mer än trehundra år tidigare. Romarna hade senare lagt under sig större delen av den kända världen, däribland rikena i Mellanöstern.

Jordbrukets ekonomi

I judarnas ögon var både greker och romare, hur civiliserade de än var, månggudadyrkande hedningar. De uppstudsiga judarna representerade därför ett stort problem för de romerska imperialisterna. Deras bosättningar var spridda och omgivna av fiender men de var fler än man kan tro, i romarrikets östliga delar utgjorde de en femtedel av befolkningen.

Vem som helst kan lätt studera den judiska religionens urkunder i Gamla Testamentet i bibeln. En stor del av skrifterna är inget annat än en ekonomi- och organisationslära för nomadiserande boskapsfolk. Men det finns också impulser från det fasta jordbrukets ekonomi, och gradvis ända in i de kristnas Nya Testamentet kan man skönja nytt inflytande från grekernas handels- och sjöfararekonomier och de indiska högkulturerna.

Bibeln är precis som Koranen ett hopkok av föreställningar och traditioner som utvecklats under lång tid med ekonomiska förändringar och stora prövningar.

Efter tiotusentals år som jägare och samlare tvingades människorna organisera sig på ett nytt sätt för sin försörjning. Tvinga är nog rätt ord, eftersom ingen frivilligt överger jägarens tillvaro med två timmars arbete om dagen och färska viltstekar på elden. Primitivt bofast jordbruk är jämförelsevis rena slaveriet med sin ständiga möda och sin ensidiga kost. Nordamerikas indianhövdingar kritiserade på 1600-talet de svenska nybyggarna i Delaware som enligt deras grundade mening arbetade mer, åt sämre, hade sämre kroppskrafter och dog tidigare.

Man får alltså föreställa sig att människor började tämja djur och odla grödor först när de inte hade några andra alternativ och förutsatt att de geografiska förhållandena tillät det. Bofast jordbruk i första fasen krävde antingen regelbundna översvämningar med slamnäring eller risodlingsdammar med grönalger som tillförde ny näring. Nomadiserande boskapsskötsel nyttjade stora grässlätter, öknar eller tundror.

Mellanöstern har många olika ekologiska nischer. Här finns de stora floderna Eufrat och Tigris och i norr ligger en halvcirkel av bergsluttningar som fångar upp nederbörd. I övrigt domineras landskapet av öknar, torra högslätter och höga berg. Man kunde förvänta sig både jordbrukarsamhällen och nomadiserande boskapsskötare när befolkningstrycket ökade. Så blev det också. Högkulturer bildades så småningom i floddalarna och den ena krigiska boskapsskötande gruppen efter det andra växte och försökte utvidga sina territorier. Judarna var ett av de senare folken, ett av de så kallade semitiska folken.

Okomplicerad ekonomi

De första spåren av svedjebruk, en bekvämare och resursslukande mellanform, är 8.000-9.000 år gamla på de regnrika bergsluttningarna i norr. Befolkningstillväxten trängde efterhand ned odlare i floddalarna och 3.000 år före vår tideräkning fanns det bofasta jordbrukare och konstbevattning vid floderna. Eftersom den typen av jordbruk avkastade 20-30 gånger mer än svedjebruket per ytenhet bildades underlag för större samhällen. Parallellt befolkades högslätterna och öknarna av boskapsskötare.

För jägarfolk är ekonomi och arbetsfördelning en relativt okomplicerad sak eftersom de behöver ganska litet utöver det som de själva kan tillverka. Resultaten av jakt och fångst blir färskprodukter som fördelas direkt bland stammens medlemmar. Handel tenderar att bli rituell eftersom den inte har några klara, kortsiktiga nyttoaspekter. Den som vill bli ryktbar och mäktig tenderar att ge bort istället för att försöka tillskansa sig föremål. De nämnda kulturkrockarna mellan de nordamerikanska jägarfolken och de jordbrukande nybyggarna illustrerar också sådana olikheter.

Inte heller är jägarsamhällets organisationsform särskilt invecklad eftersom det inte ger några fördelar att samla stora grupper. De får ju bara svårare att hitta villebråd och växter i tillräcklig mängd.

Vid övergången från jakt- och svedjebruk till boskapsskötsel och bofast jordbruk uppstod därför en ny logik. Äganderätten kom gradvis in i bilden. Den som hade fler djur eller mer jord kunde leva bättre och tryggare. De rikare strävade snart efter att deras kapital skulle gå till deras barn, arvsrätten etablerades och klassystem bildades. Kvinnors sexualitet blev ett hot mot arvsordningen och egendomen måste ständigt försvaras mot både grannar och främlingar.

Det uppstod möjligheter för specialisering och utbyte av varor och tjänster eftersom den odlade jorden eller boskapshjorden kunde föda fler än ägarna. Handeln expanderade. Medicinmannen eller schamanen blev präst med rätt till en del av avkastningen och med funktioner i både samhällslivet och ekonomin. Templet blev den “nya ekonomins” nav.

Nya organisationsformer

I Gamla testamentet skildras hur Mellanösterns människor börjar “arbeta i sitt anletes svett” och organisera sig efter dessa helt nya principer. Skrifterna samlades under den babyloniska fångenskapen som började 586 före vår tideräkning och pågick i 70 år. En rad verk, muntliga traditioner och allmänt tankegods från området inkorporerades eller stöptes om. En del av materialet var redan över tusen år gammalt. Berättelsen om Noaks ark är lånad ur sumerernas stora epos om hjältekonungen Gilgamesj. Legenden om Jerikos störtade murar kan ha varit ytterligare mycket äldre, eftersom murarna sedan länge var rivna när judarna drog in.

Exakt hur de olika bidragen kom till kommer vi aldrig att få veta. Arkeologiska fynd och slumpvis bevarade skrifter antyder bara processen. Det var jordbrukarna i floddalarna som först stiftade lagar och organiserade byggande av stora byggnadsverk. Sumererna i Mesopotamien blev först med bronsverktyg och skriftspråk. De kunde bygga båtar, vagnar och ståtliga tempel.

I norra Afrika, som hade en parallell utveckling, lät faraon Djoser och hans präst och arkitekt Imhotep redan år 2780 f. Kr. bygga den väldiga trappstegspyramiden, 60 meter hög. Man kan spekulera om vad ett sådant jätteprojekt betydde för samhällets kunskapsbyggande när det gäller administration och teknik.

Härskaren Hammurabi i det gammalbabyloniska rike som följde sumerernas stiftade lagar omkring 1750 f. Kr. I inte mindre än 282 paragrafer reglerade han samhällslivet och ekonomin. Lagarna hade han fått från solguden Schmash, vilket kan ses som ett sätt att legitimera dem. Han stödde sig troligen på principer som utvecklats långt tidigare.

Prästrevolution

Nästa nedslag bland dessa historiska skärvor blir år 1380 f. Kr. då Amenhotep IV blev farao i Egypten och införde dyrkan av den ende guden, solskivan Aton. Det handlade nog delvis om hans makt kontra prästernas i den tidigare religionen med fler gudar. Prästerna gjorde kontrarevolution när faraon dött och återinförde den gamla läran.

Det intressanta är att judarna dök upp i historien med sina lagtavlor ungefär år 1300 som ett nomadfolk från Sinaiöknen. Enligt den egna traditionen hade de hållits fängslade i Egypten. De kände alltså den egyptiska religionsstriden. Men deras egna berättelser talar också om engudsdyrkaren Abraham som utvandrade fråm gammalbabylonernas land, dock långt efter Hammurabis tid.

Den ende guden, vare sig han hette Schmasch, Jahve eller Aton, var en användbar metafor för centralmakt. Om en enda gud styr världsalltet är det rimligt att en enda härskare styr riket på den ende gudens uppdrag.Judarna blev ett av de första folk som lät en detaljerad lag styra nästan alla aspekter av livet. Stora delar av Moseböckerna fylls av dessa lagar som i sin detaljrikedom för tankarna till debatten om dagens EU-administration. Minsta lilla matbit reglerades. De stackars grisarna som successivt trängts ut från Mellanöstern i takt med avskogningen, eftersom deras svettkörtlar och matsmältning är anpassad till lövskog, blev till exempel lysta i bann. Ökenfolk äter därefter inte fläsk.

Tio Guds bud, som varje svenskt barn förr lärde sig rabbla utantill, är Israels folks lagar i sammanfattning. Låt oss repetera budorden i versionen från Karl XII:s bibel som präglat så många svenska husförhör.

– Tu skalt inga andra gudar hafwa jämte mig

– Tu skalt icke missbruka Herrans tin Guds namn

– Tänk uppå Sabbaths dagen, at tu helgar honom

– Tu skalt ära tin fader och tina moder

– Tu skalt icke dräpa

– Tu skalt icke gjöra hor

– Tu skalt icke stjäla.

– Tu skalt icke bära falskt vittnesbörd emot tin nästa

– Tu skalt icke hafwa lust till dins nästas hus

– Tu skalt icke begära tins nästas hustru, ej heller hans tjenare eller hans tjenarinna, ej heller hans oxa, eller hans åsna, ej heller något, thet tin nästa hafwer.

Man kan dela upp det sammanfattade regelverket i två delar.

Den första delen handlar om gudens (ledarens) och de äldres auktoritet. Det är absolut förbjudet för andra än härskaren att ta någon av undersåtarnas liv. Den anbefallda heliga vilodagen kan nog inte ses frikopplad från härskarens bruk av arbetskraft.

Den andra delen handlar om äganderätten. Ingen får störa arvsordningen med utomäktenskapliga förbindelser. Ingen får med våld eller lögner tillskansa sig egendom.

Varje överträdelse bestraffades hos detta ökenfolk mycket hårt, första budet med straff “intill tredje och fjärde led”. “Öga för öga tand för tand” var den bestraffningsprincip som gällde i en tid då det inte fanns något juridiskt system och risken för långa upptrappade släktfejder alltid lurade. Mönstret känns igen från Hammurabis lagar.

Rena rövarbandet

För nutida oskyldiga barn eller obildade lekmän uppenbarar sig en märklig och skrämmande värld vid bibelläsning. Vad ska man tro om en gud som prövar sin undersåte (Abraham) genom att uppmana honom att offra sin ende son (Isak) till exempel? Enda slutsatsen torde vara att härskarens motiv är outgrundliga.

Det är svårt för den okunnige att komma fram till något annat än att guds folk framtonar som ett rövarband. Det finns ingen hejd på alla grymheter. Deras kungar, sådana som David och Salomo, var oberäkneliga envåldshärskare som i stort sett själva lyckades bryta mot alla de lagar som de fått på stentavlor av den ende guden.

Gudens makt var nog inte hela poängen, men lyckligtvis för judendomen som religion dök det ständigt upp profeter som påtalade härskarnas brister och fördjupade judendomen som “mysteriereligion”, ett förhållande mellan gud och den enskilda människan. Profeterna verkade i en värld av idéutbyte mellan Europa (grekerna), Asien (indierna) och Afrika (Egypten). Mellanöstern var inte bara geografiskt en bro mellan dem.

Den liberale rabbin Jesus dök upp i profettraditionen, även om de fyra evangelierna ger en motsägelsefull bild. Hans principer om att “älska sin nästa som sig själv” och att “vända den andra kinden till” gav en märklig kluvenhet åt den kristna läran som parallellt skulle predikade de hårda judiska lagarna och kärleksbudskapet.

Som skriftlärd var han rimligen förtrogen med delar av det hellenistiska kulturarvet och i de berättelser om vishetsläraren Buddha som vandrat längs handelsvägarna från Indien i hundratals år. Alla folk levde inte längre i boskapsskötarnas logik och ekonomi. Den grekiska köpmanna- och sjöfararstaden Athen hade infört styrelseskicket demokrati många hundra år tidigare. I Indien hade erövrare från norr infört ett stelt kastsystem som väckte kritik.

Auktoritetstro

Det finns en blandning av jämlikhetstänkande och auktoritetstro i evangelierna. En del kan ha politiska orsaker. Särskilt Markusevangeliet, det äldsta av de fyra olika versioner av Jesu liv som finns i Bibeln, markerar att denne var lojal romarvän (“giv åt kejsaren vad kejsaren tillhör”). Det skrevs kanske för att fjärma kristendomen från judendomen i romarnas ögon under det första stora upproret som judarna gjorde. Hos andra är han snarare judarnas väntade Messias och mer trogen den judiska auktoritetstraditionen. Alla evangelierna bygger på berättelser som traderats i fyra-fem decennier i de första kristna församlingarna.

Han ingår också i en “antikapitalistisk” idéströmning som ville skilja templets urgamla funktioner som bönehus och marknadsplats åt. Han gick vid ett tillfälle in i Salomos gamla tempel och välte penningväxlarnas och duvförsäljarnas stolar under utrop av bestraffande citat från profeterna Jesaja och Jeremia.

Kristendomens framgångar

Kanske var det denna ambivalens och uppmjukning som gjorde kristendomen så framgångsrik när den väl lämnat ställning som sekt inom judendomen. Förtjänsten av det senare får tillskrivas Paulus, som oförtrutet försökte frälsa så många som möjligt av hedningarna innan världen skulle gå under, något som han trodde skulle ske snart.

Den romerske kejsaren Konstantin skulle i slutet av 300-talet välja den kristna guden i maktkampen mot den så kallade tetrarkin och dess många gudar med Jupiter i spetsen. Det är svårt att inte se honom som en sentida parallell till Hammurabi, Amenhotep och Moses. Även svenskarnas landsfader Gustav Vasa valde ju en gudsvariant som legitimerade hans egna maktanspråk. Teologerna är inte så angelägna att framhålla sådana personer som viktiga kyrkofäder.

Mohammed blev kyrkofader

En hövding blev emellertid kyrkofader. Mohammed var en välbärgad boskapsägare som levde sina första 52 år i arabernas Mecka fram till 622 e. Kr. då arabernas tideräkning startar. Det var då han tvingades fly efter en kamp med det gamla prästerskapet. Man skulle kanske kunna säga att Mohammed byggde sin engudsreligion på judendomen och kristendomen, men då underskattar man nog betydelsen av alla de parallella sekter och traditioner som fanns vid hans tid. I vart fall dikterade Mohammed ned den ende guden Allahs tankar i Koranen och när han dog 62 år gammal hade han startat en parallell och mäktig idérörelse i den nya ekonomins tidevarv. Araberna blev snart med sin nya samlande religion och förvaltningsslära ledande i både Mellanöstern och Afrika. Den arabiska högkulturen blomstrade under den tid våra egna köpmän, vikingarna, sökte sig söderut.De judiska folkgrupperna fick däremot leva i landsflykt, med jämna mellanrum förföljda av de kristna. Om det var de gamla skrifterna eller förföljelserna som höll drömmen om Jerusalem levande i närmare 1800 år kan ingen veta. Klart är att judarna dessförinnan blev den folkgrupp som levererade flest vetenskapsmän och kulturpersoner med världsrykte. De upprättade också ett internationellt finansiellt nätverk som snabbade på spridningen av den industriella revolutionen.

Kristendomen blev tillräckligt motsägelsefull för att tillåta friare och mer experimentella styrformer, särskilt efter den romerska påvekyrkan hade splittrats i först två och sedan många kyrkor. Skotska presbyterianer och schweiziska calvinister är två kristna trosriktningar som fortfarande är överrepresenterade i företagarsammanhang till exempel. Ekonomi och religion säras inte så lätt.

I dag när vi är på väg in i informationsåldern efter några hundra år med industrialism kunde man därför kanske vänta sig en dynamisk utveckling på religionsområdet. Men stridigheterna i Jerusalem illustrerar hur trög den processen är. Fundamentalistiska tolkningar av urtida tankebanor lever sida vid sida med nya idéer.

Men så var det förstås redan när Jesusbarnet föddes i Betlehem.