I EMU tar regeringen makten

I dag är det riksbanken, inte regeringen, som har ansvaret förinflationsbekämpning och stabiliseringspolitik. Så länge kronanflyter kan regeringen ta det lugnt. Vid ett EMU-medlemskapskulle däremot politikerna få hela makten och ansvaret.Samtidigt minskar marknadens inflytande.Man brukar skilja mellan två sorters ekonomisk politik:penningpolitik, som riksbanken har hand om, och finanspolitik,som beslutas av riksdagen på förslag från regeringen. Vid ettmedlemskap i EMU förlorar penningpolitiken, liksommarknadsreaktionerna, sin makt. Det ekonomisk-politiskainstrumentet blir i stället enbart finanspolitiken. Nu bestämmerriksbanken Vid rörlig växelkurs, som Sverige har i dag, är i ställetpenningpolitiken helt avgörande när det gäller att stabiliseraekonomin. Regeringen kan inte genom finanspolitiken stimuleraeller strama åt ekonomin utan riksbankens medverkan, eller tystagodkännande. Om riksbanken i dag bedömer att penningpolitiken är välavvägd, med hänsyn till inflationsutsikterna, är det i princip omöjligtför regeringen att, i syfte att öka sysselsättningen, föreslånågon ändring av politiken som får effekt på efterfrågan. Omregeringen driver igenom en mer expansiv politik kommerriksbanken att höja räntan, så att den expansiva effekten avfinanspolitiken motverkas.Vid rörlig växelkurs förmår alltså regeringen inte ändra denstabiliseringspolitiska balansen. Den kan dock genom att tillexempel strama åt finanspolitiken få räntorna att sjunka, vilketi sin tur kan ge lägre kurs för kronan. Detta skulle stimuleraindustrin, men strama åt hemmamarknaden. Regeringen kan alltsåpåverka fördelningen mellan olika delar av ekonomin, men inteekonomin som helhet.

Politikerna tar över

Vid fast växelkurs ändras maktbalansen mellan finans- ochpenningpolitik, så att finanspolitiken blir överordnad. Omregeringen stimulerar ekonomin är det inte alls säkert attriksbanken kan motverka detta genom att höja räntorna. Så vardet t.ex. i slutet av 1980-talet, när riksbanken tvingades avståfrån att höja räntan för att motverka den inflationsdrivandefinanspolitiken.Vid ett medlemskap i EMU, som innebär ett slags extremfall avfast växelkurs, blir det förstås ingen svensk penningpolitikalls. Och den europeiska centralbanken lär knappast anpassa sinpolitik till förhållandena i Sverige.Om däremot regeringen stimulerar ekonomin kommer inte räntornaoch valutakursen att påverkas alls. Till skillnad motförhållandet i dag, med rörlig växelkurs, kommer därförregeringen, och bara regeringen, att få kontroll över denekonomiska balansen och över inflationen i Sverige.

Törs regeringen?

Detta är inte nödvändigtvis något positivt. Den stora risken äratt regeringen inte vågar strama åt om inflationsrisken ökar, pådet sätt som man i dag räknar med att den oberoende riksbankenkommer att göra. LO har i dag respekt för att riksbanken höjerräntan om lönekraven blir för stora. Men om facket har sammarespekt för ens-regering återstår att se. Kanske beror en del av motståndetmot en EMU-anslutning på att politikerna inte vågar ta det fullaansvaret för Sveriges ekonomi.Statsminister Göran Persson har till exempel sagt att det är ennackdel för Irland att detta land inte kan höja räntorna när nuöverhettning hotar. Men den irländska regeringen har ju fullfrihet att genomföra en finanspolitisk åtstramning, som i självaverket är en mera lämplig åtgärd eftersom den inte behöverdrabba till exempel långsiktiga investeringar. Perssonsbeklagande över Irland bör ses som en varning för riskerna avatt även den svenska regeringen får för stor makt, och därmedett ansvar den inte kan infria.På längre sikt är det möjligt att det sker en viss samordningäven av finanspolitiken inom EU. Dit är det dock en lång väg.EU:s budget är så obetydlig att en överstatlig finanspolitik idag är otänkbar. Ett av skälen för riktlinjerna istabilitetspakten, främst att budgetunderskottet inte fåröverstiga tre procent av BNP, är just att medlemsländerna i EMUfår en mer kraftfull finanspolitik, vars möjligheter måstebegränsas.

Gäller redan Sverige

Stabilitetspakten gäller i dag också Sverige, och förändras inteom vi blir medlemmar av EMU. Det som på sikt kanske leder mot enökad samordning av politiken är inte så mycket tillkomsten avEMU utan främst skapandet av den inre marknaden. Ökad konkurrensför varor, kapital och arbetskraft kan tvinga fram merlikformiga skatter, vilket för Sverige måste medföra lägreoffentliga utgifter.Möjligen kan ett medlemskap i EMU skapa ett snabbare genomslagför den ökade konkurrensen och därmed bidra till attskattepolitiken påverkas tidigare än annars. Att lägga översjälva stabiliseringspolitiken till central nivå inom EU verkardäremot inte rimligt och skulle för övrigt strida mot denomtalade subsidaritetsprincipen i EU:s grundlag. Det gårknappast att styra efterfrågan i Europas alla hörn från Bryssel.Ansvaret för den strukturella politiken, som gäller till exempelregler på arbetsmarknaden och villkor för företag, ligger både idag och vid ett eventuellt EMU-medlemskap helt på regeringen. Ominflationen tar fart krävs både utom och inom EMU åtgärder somförbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, om inte vårapolitiker föredrar alternativet hög arbetslöshet.