Identitet i rörelse

När 1960-talet tog slut, revolutionen uteblev och marknadsekonomin bestod rådde vilsenhet bland svenska socialister och kommunister. Författaren Karl Vennberg menade då att “framtiden avgörs av hur vänstern hanterar sin besvikelse”. I viss mån är läget detsamma i dag, efter socialdemokratins valnederlag. Partiet gjorde ju sitt sämsta val på många decennier och måste nu hantera en nästan fyra år lång period ute i den politiska kylan.

I och för sig är det märkligt att svensk politisk debatt även med en borgerlig regering i Rosenbad centreras kring socialdemokraterna – ett parti som bara en gång, för 38 år sedan, lyckats få absolut majoritet i riksdagen.

Det är dock helt naturligt. För det är på vänsterkanten som det kommer att hända spännande saker. Alliansregeringens politik är däremot väl känd. Den lades fast redan hemma hos Göran Hägglund i Bankeryd 2005 och nu handlar det bara om att genomföra.

Visserligen väntar fortsatta protester från facket mot den försämrade a-kassan och den slopade avdragsrätten för fackavgifterna. Men politiska strejker är inte troliga. Sådana är främmande i svensk facklig tradition och fackets ledningar vet att aktioner av det slaget skulle vara resultatlösa. Den heta konjunkturen kan göra löneavtalen något mer kostsamma för företagen än som annars skulle vara fallet, men konsekvenserna blir knappast drastiska.

– Vi tror inte det fackliga missnöjet med regeringens reformer kommer att påverka avtalsrörelsen i speciellt hög grad, säger SEB:s chefekonom Klas Eklund.

Under våren lär dammet lägga sig när det gäller löneavtalen. Intresset för politiken flyttas då till mer långsiktiga frågor som sysselsättningen, där trenderna lär fortsätta löpa i rätt riktning. Alliansen får rimligen redan framåt sommaren viss opinionsmässig utdelning av jobbtillväxten och av de sänkta inkomstskatterna.

Det är ingen djärv gissning att Almedalsveckan i Visby i juli blir en klang- och jubelföreställning för borgerliga politiker, debattörer och lobbyister. En fråga som möjligen kan bli kontroversiell är Nord Streams planerade rysk-tyska naturgasledning i Östersjön. Miljöprövning av projektet sker under 2007. Men något som liknar de inomborgerliga bråken om kärnkraften och om Öresundsbron på 1980- och 1990-talet är inte att vänta. Alliansen är för samspelt för det.

Någon sådan harmoni finns inte på vänsterkanten. Vänstern och miljöpartiet har haft en nyckelroll som stödpartier för regeringen i tio år. Nu är det slut med det. I stället har vänstern att se fram emot en tilltagande marginalisering de närmaste åren. Det är ett förhållande som inte uppmärksammats särskilt mycket, men som kan få stor betydelse framöver. Under flera decennier har vänstern haft “problemformuleringsprivilegiet”, alltså rätten att definiera de stora samhällsfrågorna i Sverige. När socialdemokratin är i opposition och vänstern och miljöpartiet är utan makt kommer den idémässiga debatten i Sverige att förändras.

Vilsenheten och besvikelsen inom socialdemokratin manifesteras i debatten om Göran Perssons efterträdare. Ledarval symboliserar viljeinriktningen i ett företag, en organisation eller ett parti. Inom partiledningen finns en insikt att socialdemokratin inte får tappa fler mittenväljare. Den insikten utgör relief mot både eftervalsdebatten som sådan och diskussionen om vem som ska väljas på extrakongressen i mars. På ett seminarium den 1 december på klassisk arbetarrörelsemark – ABF-huset i Stockholm – ställde förre utbildningsministern Carl Tham den retoriska frågan om huruvida socialdemokratin “får kritisera kapitalismen”. Han fick bara försiktiga svar av de tidigare statsråden Mona Sahlin och Pär Nuder.

Både Sahlin och Nuder bör fortfarande betraktas som kandidater till partiledarposten. Men Nuder är ett sistahandsval för en partiopinion som dels kräver en kvinna i toppen, dels vill se nya friska vindar efter den långa Perssonska epoken. Partidistrikten har svårt att smälta att man inte får något “dream team”, med Margot Wallström i spetsen och Ulrica Messing som sekundant. Wallström vill inte ta det slitsamma jobbet med all den personliga exponering som det innebär. Messing anses inte kunna matcha Sahlin i tyngd och engagemang.

Samtidigt är entusiasmen i rörelsen begränsad också när det gäller Mona Sahlin. Utgången är när detta skrivs fortfarande rätt öppen.

Om man tittar bakom kulisserna så handlar socialdemokratins ledarval inte primärt om personer, utan om politikens innehåll och presentation. Ledarvalet avgör helt klart partiets utsikter att komma tillbaka till Rosenbad 2010. Som så ofta annars står valet mellan å ena sidan kortsiktig tillfredsställelse – en vänsterinriktad person kan få fler under fanorna på första maj – och å andra sidan det strategiskt kloka som kanske betalar sig först på sikt. En person med förankring i vänsterlägret och i de viktiga LO-förbunden kan entusiasmera rörelsen. Det är en viktig egenskap. Ett stort, stolt parti som förpassats till ovan opposition behöver all entusiasm det över huvud taget kan mobilisera.

Men att välja en sådan ledare innebär en högriskstrategi: det kan leda till en opinionsmässig ökenvandring i stället för konstruktiv omorientering. I så fall lever partiet farligt. För att få den nödvändiga överströmningen av mittenväljare – och vinna tillbaka dem som gick över till “det nya arbetarpartiet moderaterna” – måste antingen socialdemokratin tänka om eller också krävs att de borgerliga gör bort sig. En person som varnar för att förlita sig på självmål av alliansen är Håkan Bengtsson, chef för den s-märkta tankesmedjan Arenagruppen. Han anser att socialdemokratin “måste söka allianser långt utanför partiet, genom kompromisser och pragmatism” och tillägger:

– Den offentliga sektorn har förändrats. Vi ser hur samhället liberaliseras. Människor vill ha valfrihet.

Allt fler i partiet erkänner att den politik som förts inte bara har misslyckats när det gäller jobben, utan också när det gäller kvaliteten i den offentliga sektorn. Pär Nuder medger att “vi har delvis misslyckats med ungdomsskolan, och det måste vi ta itu med”. Faran för socialdemokratin är denna: kanske kan väljarna redan 2010 skönja vad alliansens reformer har haft för effekter inom utbildningen och sysselsättningen – och kanske dra slutsatsen att Reinfeldts regering förtjänar fyra år till.

En omprövning inom socialdemokratin innebär alltså antingen att partiet går åt vänster, med risk för att man förlorar ännu ett val, eller också att partiet närmar sig mittenfältet. Det senare scenariot öppnar för en intressant utveckling. Om så blir fallet skulle Perssons efterträdare till stora delar acceptera de borgerligas beskrivning av vad som gått snett när det gäller jobben och skolan.

Är det ett svårsmält scenario? Javisst. Men väljarna är pragmatiska. De är också långt ifrån så fokuserade på traditionell arbetarrörelseideologi som partiets ledning tror att de är. Om den mitteninriktade falangen skulle ta hem segern på kongressen i mars kan det bana väg för ett riktigt intressant val 2010. Det blir i så fall en valrörelse när både alliansen och socialdemokraterna förespråkar en tillväxt- och entreprenörvänlig ekonomisk politik.

____________________________________________________________

Viktiga politiska datum i vår och sommar

17-18 mars: Socialdemokraterna har extrakongress.

31 mars: En lång rad fackliga avtal löper upp.

16 april: Regeringen lägger fram vårbudgeten.

8-14 juli: Almedalsveckan i Visby.