Ikonen Icahn

Han hatar beskrivningen av sig själv som ”företagspirat”. Ändå är det så som Carl Icahn, en av USA:s mest legendariska affärsmän i modern tid, oftast beskrivs. Mytomspunnen, hemlig, stenrik, smart är han, känd för att sällan ge intervjuer. Han är föga intresserad av personlig marknadsföring. Journalisternas frågor tråkar ut honom. Om han inte känner för att svara på frågor reser han sig helt sonika upp och går. Nyligen gjorde han ändå ett avsteg från sin princip att hålla tyst i media och gav en exklusiv intervju till Affärsvärlden. Bandupptagning förbjuder han, och det blir inte några bilder heller. Chefsjuristen finns på plats.

Mötet sker på Icahn Associates, holdingbolaget för Carl Ichans alla privata och halvprivata bolag. Ett femtiotal anställda huserar på 47:e våningen på 767 Fifth Avenue i New York. Från konferensrummet är utsikten över ett vårgrönt Central Park magnifik, och på väggarna hänger inramade artiklar som skrivits om Icahn genom åren. I bokhyllan står små troféer från olika bolagsraider, som ett flygplan från TWA, liksom gratulationsbrev från affärsbekanta som skvallrar om en lyckad uppgörelse. Firman har vuxit ur lokalerna och nu planeras en expansion till plan 46 också.

Den här våren är Carl Icahn hetare än någonsin på Wall Street. Snart 70 år gammal och en ikon i internationellt affärsliv är han sin ålder till trots allt annat än en trött pensionär. Nyligen startade han en egen hedgefond, Icahn Partners, som ska locka till sig 3 miljarder dollar, nästan 25 miljarder kronor, och som tillsammans med likasinnade jagat fler sömniga börsbolag än på mycket länge. Siktet är inställt på minst tio miljarder dollar. Det är vad som behövs för att Icahn ännu en gång ska kunna jaga de riktigt stora företagen på New York-börsen. Själv tänker han i början satsa 300 miljoner dollar i fonden, drygt två miljarder kronor.

Även i Sverige har Carl Icahn under de senaste månaderna blivit namnet på allas läppar sedan det blev känt att han satsat 275 miljoner kronor, i utbyte mot tio procent av ägandet, i finansmannen Christer Gardells riskkapitalfond, Cevian Capital. Ännu mer pengar finns i en systerfond ägd gemensamt av Icahn och Cevian.

Det är tydligt att Carl Icahn gillar sin svenske adept, Christer Gardell. Det är inte bara Skandia som blivit en succé, han har tjänat pengar på tips från Christer Gardell tidigare, då handlade det om Assidomän och Volvo. Det är lika tydligt att Carl Icahns beslut att satsa pengar i Christer Gardells Cevian Fond utgör ett ordentligt avsteg från hur han agerar på hemmaplan USA. Carl Icahn är en ensamvarg som älskar att sitta på kontoret och driva flera olika förhandlingar samtidigt. Han omger sig med ett begåvat gäng men han har ingen partner och delar inte med sig av sina pekuniära framgångar. Vill kollegorna bli rika får de klara av det på egen hand. Före detta hustrun fick även hon känna av Icahns inställning, i samband med giftermålet 1977 fick hon skriva på papper där hon avsade sig rätten till hans pengar och efter skilsmässan 1997 fick hon nöja sig med 1,5 miljoner dollar per år.

Carl Icahn hamnade förra året på plats nummer 47 på affärstidningen Forbes lista över världens rikaste. Bland investerare som börjat med två tomma händer, hamnar han på andra plats, långt ifrån superkändisen Warren Buffett, men strax före lika kända George Soros. Forbes har beräknat Icahns förmögenhet till 7,6 miljarder dollar, ungefär 55 miljarder kronor. Hans privata imperium omfattar bland annat fastighetsbolag, telekomföretaget XO Communications och flera kasinon i Las Vegas och Atlantic City. Totalt har hans företagsgrupp 26 000 anställda.

Icahns affärsmässiga framgångar kan mätas i fler siffror: Mellan åren 1978 och 2004 växte hans förmögenhet, givet att han jobbade med 50 procents belåning, med i genomsnitt drygt 50 procent per år. Det är viktig marknadsföring för den nya fonden, där den årliga avgiften ligger på 2,5 procent och Icahn själv tar 25 procent av vinsten (jämfört med 1 och 20 procent som är normalt för hedgefonder). Icahn lär alltså dra in en miljard kronor på Icahn Partners per år.

Ingen kan ge en bra förklaring till Carl Icahns intresse för pengar. Uppvuxen på fel sida om gatan i Queens, ett typiskt medelklassområde i närheten av New York, lärde han sig tidigt att agera smart, men också att vara försiktig och agera korrekt. Föräldrarna var judiska men inte religiösa, mamma var lärare och pappa kantor i synagogan. Carl var enda barnet och han hade läshuvud, kom in på ett
av landets finare universitet, Princeton, men han höll sig borta från rikemansbarnen. Han läste filosofi, och skulle helt enligt moderns önskemål läsa vidare till läkare.

Det blev stor besvikelse när Carl i tjugoårsålder insåg att han satsat helt fel, och i stället tog värvning i armén. Barndomens schackspelande hade då övergått till poker, vilket gjorde honom rik nog att börja satsa på New York-börsen. 1961 fick han anställning på Dreyfus där han kom att jobba med
optioner, då ett finansinstrument som var i sin linda. Han gav till och med ut ett eget veckobrev med råd. I börskraschen 1962 gick dock allt förlorat.

1967 köpta han, med hjälp av pengar från en framgångsrik farbror, sig en egen plats på New York Stock Exchange och kunde börja bygga en riktig verksamhet. Då började han göra arbitrageaffärer. Året därpå, 1968, började det hända saker på allvar när hans mångåriga samarbetspartner Alfred Kingsley tog anställning hos Carl Icahn. Tillsammans kom de att mejsla ut en strategi för säkra investeringar, som de till slut använde för att köpa aktier i undervärderade börsföretag för att därefter utmana företagsledningen.

En av de första stora affärerna fick faktiskt en svensk upplösning. Al Kingsley hade letat upp den misskötta och i dennes mening grovt undervärderade ugnstillverkaren Tappan 1978. Företagsledningen stred och valde till slut att sälja bolaget till en vit riddare – det svenska Electrolux under ledning av dåvarande vd Hans Werthén. Carl Icahn tjänade 2,7 miljoner dollar på affären, inte mycket pengar jämfört med de miljarder han skulle tjäna senare, men vinsten visade att strategin fungerade.

Riktigt känd blev Icahn sedan under 1980- och 1990-talen då han under spektakulära former lyckades ta kontrollen över företagsjättar som Texaco, flygbolaget TWA och US Steel. Hans signum var då att genom högt skuldfinansierade fientliga utköp skaka om lågpresterande företagsledningar. Många gånger räckte det med att bara hota för att få företagsledningen att agera, antingen genom att köpa ut honom på amerikanskt manér, så kallad green-mailing, eller att tillmötesgå honom direkt.

Hans relation till omvärlden finns beskriven i ”King Icahn – The Biography of a Renegade Capitalist”. Biografin kom ut 1993 när Carl Icahn var 57 år. Då hade han lyckats bygga upp en förmögenhet på mellan 650 miljoner och en miljard dollar. Författaren drar den något förhastade slutsatsen att Carl Icahn står på toppen av sin karriär. Men då hade resan i själva verket bara precis börjat.

Carl Icahn hatar som sagt att bli kallad företagspirat. Han vill uppfattas som en börsaktivist som hjälper aktieägarna i undervärderade bolag som missköts av företagsledningen. I en debattartikel i New York Times från 1983, med rubriken ”Stoppa förtrycket av aktieägarna”, beklagar han sig över det amerikanska systemet som skyddar bolagsledningen från aktieägarna. Bolagsledningen kan använda en uppsjö av olika finansiella instrument för att få tyst på en obekväm aktieägare.

Tjugo år senare är budskapet nästan exakt detsamma. De verkliga företagspiraterna har i Icahns ögon utgjorts av företagsledningar som förstört bolag. Hade börsaktivisterna agerat mer under 1990-talet så hade kanske skandalbolag som Enron, Tyco och Global Crossing avslöjats långt tidigare, skriver High River Limited Partnership, en advokatbyrå som 2002 gjorde en genomgång av Carl Icahns affärer och bolagsimperium.

Men någon börsfilantrop är det trots allt inte tal om. Icahn älskar själva affärsögonblicket, och skrockar nöjt när han blir påmind om att han under 1980-talets glansdagar sagt ”Om du vill ha en vän på Wall Street. Skaffa en hund”.

I många bolag som Carl Icahn investerat i har aktiekursen stigit snabbt under den tid han köpt aktier, men sedan har det gått ännu snabbare utför, när han själv blivit utköpt av företagsledningen och lämnat övriga aktieägare i sticket. Kritikerna var heller inte nådiga efter utköpet av flygbolaget TWA, där Icahns egen investering till slut kunde räddades hem först efter det att han strypt investeringarna i nya flygplan och förhandlat om personalens pensionsvillkor.

Sättet att bemöta företagsledningarna har hela tiden varit detsamma, även om han nu avslöjas snabbare. Carl Icahn börjar med ett kort telefonsamtal där han hälsar artigt, säger att han köpt lite aktier och undrar om chefen kan berätta lite mer. I själva verket är han påläst upp över öronen och har total koll på samtliga möjligheter och hot. Senare när bråket kommit igång på allvar tar han fram sitt pokerface. Sedan maler han ner mot-ståndaren genom att hålla en klar tankelinje oavsett vilken väg händelsekedjan tar. Och han bluffar friskt. Precis som i poker.

—

Affärerna

Bästa: Att bli huvudägare i Texaco 1987 och få stopp på en annalkande konkurs genom att tvinga fram en uppgörelse med Pennzoil värd tre miljarder dollar för Texacos aktieägare.

Sämsta: Köpet av flygbolaget TWA som han själv var vd för och drev i motvind under sex års tid. TWA försattes i konkurs 1992. Icahn ägde skulder så han undslapp förluster.

Senaste: Stoppade 2004 generikabolaget Mylan Laboratories bud på King Pharmaceuticals för 4 miljarder dollar, en affär han dömde ut som ”idiotisk”. Våren 2005 storbråk i videouthyrningsfirman Blockbuster som till slut gav Icahn tre styrelseplatser när bolagsstämman nyligen ägde rum i maj.

—

Icahns strategi

1. Vad ska man köpa? Ett företag utan kontrollerande aktieägare med en likvid aktie som handlas under substansvärde.

2. Vad ska man betala? Ett pris som ligger väsentligt under en styckningskalkyl.

3.Hur ska man köpa? Betala kontant.

4. Hur mycket ska man köpa? Så mycket som det går.

5. När ska man sälja? När företagsledningen köper tillbaka aktierna, när det står klart att affären kommer att misslyckas eller när man lyckats ta över bolaget och då kan sälja av en del tillgångar.
Källa: Boken ”Becoming Rich”, Mark Tier 2005.