Indexjakt bakom floppen

Under 1990-talet forsade pengarna in i fonderna samtidigt som börserna gick upp. De stora fondbolagen expanderade kraftigt för att hänga med och förvaltarorganisationerna byggdes ut. Samtidigt skulle riskerna minskas, vilket gjorde att förvaltarnas placeringutrymme begränsades.

– Att minska riskerna definierade man som att lägga sig nära index. Men det var i själva verket en gigantisk risk, eftersom man när börserna rusade tvingades köpa vansinnigt övervärderade aktier, säger Märtha Josefsson, fondveteran på Carlson Fonder.

Utgångspunkten för vilka bolag som fonderna ska investera i är de enskilda aktiernas vikt i index. Utifrån det görs små avvikelser.

– Ingen vill riskera att gå väldigt mycket sämre än index och drabbas av badwill. Men det innebär också att man inte kan få de riktigt bra resultaten, säger Anders Lannebo, före detta chef på Robur, numera Lannebo fonder.

När framför allt IT- och telekomaktierna började rusa under 1999 ökade deras vikt i index dramatiskt. Förvaltarna tvingades därmed köpa flera aktier. Det i sin tur drev upp kurserna, vilket ökade vikten i index ännu mer, och så vidare.

– Det blev en enormt indexdriven marknad. Man slutade använda huvudet och det sunda förnuftet, säger Peter Edwall, tidigare Odin Fonder. Han blev så frustrerad att han år 2000 hoppade av och tog ett sabbatsår.

Ett annat problem var att börsen fylldes på med flera nya storbolag. Bara ett litet antal aktier fanns tillgängliga på marknaden, men hela bolagets värde räknades in i index.

Man tvingades köpa aktier som man tyckte var skräp, bara för att de vägde tungt i index. Det var ingen kul period, säger Märtha Josefsson.

Telia var ett exempel där vikten i index var det viktigaste skälet att köpa aktien.

Ericsson var ett annat. Aktiekursen fördubblades flera gånger om. Ericsson svarade ett tag för 35 procent av hela börsens värde. Men fonderna har en begränsningsregel som gör att de kan ha maximalt tio procent av en enskild aktie i portföljen.

För att inte halka efter köpte fonderna terminer och optioner, men också aktier i Ericssons underleverantörer.

– Det gjorde att man drev upp värderingen enormt på de bolagen. Men det är små bolag med ganska dålig likviditet, så när det vände ner kunde man inte sälja, säger Peter Thelin, före detta vd på SEB Fonder och numera på Brummer & Partner.

– Problemet var att ingen tog ansvar för värderingen. Det blev ett systemfel där det antogs att börsaktier alltid långsiktigt skall ge en bra avkastning utan att ta hänsyn till vilka priser man betalt, säger Peter Thelin.

– De vanliga fondernas definition på ett dåligt resultat är om man gått sämre än index. Men kundernas definition är om man förlorar pengar, säger han.

– Indexeringen har förstört hela kapitalmarknaden. Den är till för att allokera kapital från dåliga till bra företag, inte från små till stora. Men alla har ett ansvar, även kunderna och inte minst media, säger Märtha Josefsson.