Industrin med nio liv

I vackert skärgårdslandskap i södra Sörmland ligger Oxelösund. Redan på avstånd syns skorstenar med bolmande rök som stiger mot en klarblå himmel. De är en påminnelse om bygdens stolta historia som industriort. Sedan början av 1900-talet finns här ett järnverk som hade sin storhetstid under rekordåren på 1960-talet. Men med 1970-talets industrikris kom nedläggningshoten. Detta sedan den svenska varvsindustrin hade klappat igen och därmed brukets roll som plåtförsörjare till de stora fartygsbyggarna i Göteborg, Uddevalla, Landskrona, Malmö och lite varstans i Sverige. Oron för framtiden var stor. Industriminister Nils G Åsling (C) tog 1978 initiativ till en strukturomvandling av stålbranschen genom att bilda Svenskt Stål Aktiebolag, SSAB, med staten som majoritetsägare. Där ingick bland annat gruvor, järnvägsföretaget TGOJ och Stora Kopparbergs stålverk Domnarvet i Borlänge, Norrbottens Järnverk AB i Luleå samt Oxelösund som ägdes av Gränges. Fusionen skulle trygga försörjningen av stål för hemmamarknaden, men det fanns även en strategi att fokusera på specialstål för den globala marknaden.

– Hade inte det beslutet tagits är det tveksamt om SSAB hade funnits kvar. I vilket fall som helst hade det sett annorlunda ut, ­säger Per Olof Stark, chef för specialstålsverksamheten i Oxelösund.