Industrin på reträtt i slaget om lönerna

Sveriges ställning som industrination är en stor del av vår självbild och identitet. Helt naturligt med tanke på att vår varuexport är i paritet med Indiens, exportandelen av BNP överstiger 50 procent och överskottet i bytesbalansen ligger i samma härad som det gör i resursrika oljenationer. Från 1993 till 2008 ökade varuproduktionen 94 procent, mer än dubbelt så mycket som tjänsteproduktionens ökning på 40 procent.

Ändå är allt inte gott och väl i svensk industri. Nedgången i världskonjunkturen 2008-2009 slog särskilt hårt mot den för Sverige viktiga efterfrågan på investeringsvaror (tunga fordon, stål, industriutrustning med mera). Och det är gott om svängrum på verkstadsgolven runt om i landet. För antalet människor som får sin utkomst i den tillverkande sektorn har minskat raskt.

– På 1990-talet sysselsatte industrin omkring 700 000 personer. Nu är antalet snart nere i 500 000 och det betyder i så fall att fler kommer att jobba i handeln än i industrin, konstaterar Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson.

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning från december 2009 arbetade 551 000 i kategorin “tillverkning och utvinning, energi och miljö”. Men de anställda inom energisektorn jobbar ju knappast inom industrin och räknar vi bort dem hamnar vi sannolikt kring 500 000. Handeln har 465 000 sysselsatta och är alltså ännu inte riktigt i kapp.

Huruvida butikspersonalen så småningom blir störst till antalet, vilket verkar troligt, är egentligen oväsentligt. Viktigt är om industrins snabba krympning som arbetsgivare kan betyda något för lönebildning och opinion. Det har betydelse inte minst för avtalsrörelsen som snart går in i ett avgörande skede.

En närmare analys av detta kräver att vi tittar på vilka krafter som påverkar sysselsättningen i industrin. Här finns en tumregel som visat sig ge god vägledning. Enligt Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) tenderar svensk produktion att slås ut när arbetskostnaden överstiger 15 procent av produktvärdet. Blir kostnaden högre än så, får vi svårt att behålla just den produktionen i landet.

Inget konstigt i det. Utslagningen är helt enkelt en konsekvens av globalisering och teknisk utveckling, som i sin tur gör att förädlingskedjan kan styckas upp på ett annat sätt än tidigare. Sambanden förklaras särskilt tydligt i slutrapporten från Globaliseringsrådets kansli som blev klar i fjol. Vad det hela handlar om är att sysslor med högt förädlingsvärde i början och i slutet av förädlingsprocessen kan bli kvar här hemma medan sysslor i mitten flyttas ut till länder i Östeuropa eller Asien. Design och strategisk produktutveckling i Electrolux finns till exempel i huvudsak i Sverige, liksom finansiell verksamhet och varumärkesvård. Allt mer av det som finns mitt emellan – från inköp ochl produktion till logistik – hamnar i lågkostnadsländer.

Rationaliseringar av det här slaget sker snabbare i lågkonjunktur. Då drar bolagen ner mer i högkostnadsländer. När tiderna sedan blir bättre sker nyinvesteringarna i regel i de delar av världen där efterfrågan växer snabbt och där marknaderna är större. Även om konjunkturen ljusnar kommer fabriksjobben alltså inte tillbaka i Sverige.

– Visst har vi dragit ner rejält det senaste året. Men vi har fortfarande massor av ledig kapacitet. När nu krisavtalen med facken löper ut är det möjligt att vi drar ner ytterligare en del, säger en företagsledare i basindustrin som inte vill bli citerad med namn.

Mot den här bakgrunden – att global konkurrens lägger ett slags permanent sparbeting på svensk industri – kan man fråga hur rimligt det är att industrin fortsätter ange tonen i avtalsrörelsen. Frågan blir extra akut eftersom allt fler av LO:s medlemmar arbetar i verksamheter som inte utsätts för internationell konkurrens. Organisationens 1,6 miljoner medlemmar finns i 14 förbund. Av dessa är bara tre i huvudsak verksamma i branscher inom tillverkningssektorn. De är IF Metall, Pappers och GS (skog, trä och grafiker) där de båda senare bara har 22 000 respektive 65 000 medlemmar. Med andra ord väger industrin numera ganska lätt.

Det här är något som utnyttjas av facken inom hemmamarknadsnäringar och inom stat och kommun. Janne Rudén, ordförande för Seko (Service och Kommunikation) med 135 000 medlemmar, är representativ för den opinion som menar att IF Metall inte bör ha självklar rätt att med sina avtal “sätta märket” för löneavtalen i år. Vid en facklig konferens nyligen deklarerade han att “många av våra medlemmar, till exempel inom sjöfarten, är oerhört konkurrensutsatta”.

Sekos argument haltar dock med tanke på att endast en tjugondel av medlemmarna är sjömän. De flesta jobbar inom post, väg och järnväg. Likväl är det ett faktum att allt färre av fackens medlemmar arbetar inom industrisektorn. Vad betyder det för lönebildningen?

– Den bistra sanningen är att vi vet vansinnigt lite om lönebildningens mekanismer, säger Anders Forslund, biträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Uppsala.

På Konjunkturinstitutet menar man att det inte finns någon dramatik i att industrisysselsättningen går ner.

– Även om industrin krymper mycket så är de organisationer som representerar den fortfarande stora. Mycket tyder på att de kommer att fortsätta ha en normativ roll i lönebildningen, säger forskningschefen Juhana Vartiainen.

Han anser att erfarenheterna från övriga Europa tyder på att facken kan spela en viktig roll på arbetsmarknaden även om de organiserar allt färre.

– I Nederländerna, som ju är ett jämförbart land med Sverige, är organisationsgraden långt under 50 procent. De har alltså en låg anslutningsgrad. Ändå är normen att det är facken inom den konkurrensutsatta sektorn som i hög grad styr lönebildningen, säger han.

Kanske kan industrifacken fortsätta ange tonen också i Sverige. Men det är inte säkert. Det är ett klassiskt misstag att överskatta trendförskjutningar på kort sikt, men underskatta dem på lång sikt. En hel del tyder på att det kommande decenniets avtalsrörelser blir annorlunda än de vi har haft bakom oss. Det finns flera tecken på att IF Metall – som under större delen av 1900-talet var tungviktaren bland LO-förbunden – förlorar i makt. Dess ordförande Stefan Löfven har fått backa från sitt motstånd mot jämställdhetspotter och får inte gehör för sin kärnkraftsvänliga linje i LO-ledningen. Och på tjänstemannasidan tappar Unionen och andra industrifack inflytande. Det gäller inte minst i storstäderna.

– Det här kan vi inte säga offentligt, men inom väldigt många branscher här i Stockholm har vi svårt att över huvud taget bedriva någon verksamhet. Vi har helt enkelt för få engagerade medlemmar, säger en ledande person inom ett tjänstemannafack.

Samtidigt finns det en annan aspekt som egentligen är väl så viktig. Nämligen att industrins roll som ekonomins stöttepelare faktiskt är intakt om man ser till helheten. Industriföretagen är ju i allt högre grad sammanvävda med tjänstenäringar av olika slag. Industrins “tjänstefiering” kartlades noga i en rapport från Industrins ekonomiska råd (IER) 2009. Där visade det sig att industrins så kallade sysselsättningsmultiplikator (de jobb produktionen genererar hos leverantörer, kunder och andra partner) var 2,2 år 2005. Det betyder att varje direkt sysselsättningsökning i industrin skapade ytterligare 1,2 jobb utanför företagen. Enligt IER-studien är industrin den enda sektor i ekonomin som skapar fler arbetstillfällen indirekt än direkt. Den här trenden har varit känd länge och har förstärkts sedan mitten av 1990-talet.

Och, märk väl, det är inte bara fråga om vardagstjänster. Det handlar alltså om mycket mer än att fler chaufförer och servitriser får sin utkomst tack vare de tjänster som deras arbetsgivare fakturerar till industriföretagen. Här finns också den mycket stora, men alltför sällan uppmärksammade, sektorn kvalificerade tjänster, det vill säga konsulter, finansiella specialister och annan välutbildad och högavlönad arbetskraft. I statistiken redovisas detta som företagstjänster och finansverksamhet. Med 591 000 anställda är den kategorin redan större än den fysiska produktionen.

Slutsatsen blir att industrin alltjämt är en mycket stor arbetsgivare i landet. Daniel Lind, chefekonom på Unionen, konstaterar i en undersökning att den totala industrisysselsättningen, inklusive industrinära tjänster, var 1 050 000 år 2005. Nivån är ungefär oförändrad sedan 1995. Med andra ord “förtjänar” alltså industrin en lika viktig roll i framtidens avtalsrörelser som den haft hittills.

Men makt och inflytande är förstås inte något som man förtjänar. Det gäller att ta plats och frågan är hur industrisektorn kan fortsätta att kapa åt sig utrymme vid förhandlingsborden. Juhana Vartiainen på KI håller med om att det kan bli ändrade förutsättningar för lönebildningen.

– Om vi får en större produktion av tjänster kan det bli så att den tågordning i avtalen som fungerat bra hittills, alltså att industrin går före, kan bli svårare att upprätthålla. Samtidigt får också en minskad facklig organisationsgrad generellt konsekvenser. De sektorer där personal förhandlar om lönen individuellt blir större, och i de sektorerna har man nästan aldrig problem med att lönerna stiger snabbare än lönsamheten, säger han.

En krympande industri skulle alltså väga lättare i LO:s förhandlingsstrategier – något som skulle kunna hota ansvarsfulla löneavtal i framtiden. Men å andra sidan skulle de centrala avtalen bli snudd på betydelselösa för en allt större del av samhällsekonomin.

Snart klarnar det om 2010 års avtalsrörelse går i ena eller andra riktningen.