Ingvar Kamprad bakom rubrikerna

Jag träffade Ingvar Kamprad första gången våren 1970 för en ­artikel i Veckans Affärer, där jag då ­arbetade. Mötet skedde i det stora ­varuhuset vid Kungens kurva i Huddinge söder om Stockholm, och jag minns att jag blev imponerad, bland annat av två skäl.

Dels imponerades jag av att han verkade så ödmjuk gentemot sin styrelse. Han var litet spänd inför ett styrelsemöte han skulle ha samma dag, trots att han grundat före­taget och han och familjen ägde varenda aktie. Han hade knappast något att frukta av sin styrelse.

Dels gjorde det stort intryck på mig att han inte bara pratade om sitt företags ­utveckling, försäljning och lönsamhet utan också om att han ansåg att Ikea hade en ­viktig samhällsuppgift, att erbjuda bra  möbler till så lågt pris att de många människorna har råd att köpa dem. Sådant tal är man inte så van vid att höra som ekonomi­journalist. Företagsledare pratar normalt mest om försäljning och lönsamhet och börskurs.

Rubriken på artikeln var ”Ikeas stora ­problem i dag: Att gäcka sina efterföljare”. Och det är ju vad Ikea och familjen Kamprad fortfarande håller på med, hittills med ­lysande resultat.

Det har blivit många artiklar sedan dess. Och två böcker: Ikea –entreprenören, affärs­idén, kulturen från 1998, och Ikea på väg mot framtiden från 2013 (med Lennart Dahlgren och Carl von Schulzenheim). Det har varit spännande att följa Ikeas fantastiska utveckling. Och jag blir fortfarande förbluffad när jag borrar mig ned i siffrorna och ser miljarderna torna upp sig. Jag får ofta titta en extra gång.

Jag fick för ett antal år sedan tillfälle att följa en intern ledarkurs i Ikea och blev förvånad över stämningen. Normalt kan den typen av kurser bli både lite blöta och lite sena, ja ibland mycket blöta och sena. Men den kursen jag följde bröt mot mönstret, det var lugnt och städat och trevligt över hela linjen. Möjligen fick vi vin till middagen men inte mer.

Ikeas skatteplanering har skapat mycket rubriker. Befogat ofta, ja. Men ibland har vinklingen blivit litet snedvriden. Ingvar Kamprad personligen utmålas ofta som skattesmitare, som om han tricksar för att få ned sin personliga skatt. Det tror jag är en missuppfattning, eller åtminstone en grov överdrift.

Däremot har Ikea lagt mycket krut på att få ned beskattningen av Ikeaföretagen och då kan det röra sig om ytterst avancerade och komplicerade upplägg.

Kamprad kunde vara oerhört trevlig, en riktigt trivsam person. Men man märkte snart att han också var en man med hårda nypor. Och med många rävar bakom öronen. Säkert en hård förhandlare.

Och karismatisk. Han var den typen av person som dominerar rummet utan att nödvändigtvis säga så mycket.

Ikea har ofta beskrivits som ett slutet ­företag. Jag kan delvis hålla med, även om det har blivit öppnare på senare år. Rekordet tycker jag är att man i många år lyckades hålla det hemligt att stora och vitala delar av Ikeaimperiet ägs av en stiftelse i  det ökända skatteparadiset Liechtenstein, ­Interogo Foundation. Vilket vi upptäckte lite av en slump. I efterhand har Kamprad sagt att han ångrar att man valde Liechtenstein. Vilket han hade all anledning att göra, man  kan säga att det förföljde honom resten av livet.

Vill man beskriva Ingvar Kamprad måste man också nämna att han hade mycket ­humor.

Säkert en stor tillgång även i företags­bygget.

Många frågar sig nu vad som ska hända med Ikea utan Ingvar Kamprad. Svaret på frågan är väl att på kort och medellång sikt händer troligen inte något revolutionerande. Ikea är så starkt, liksom företagskulturen. På mycket lång sikt är det svårt att sia, men stiftelseägandet gör att det är svårt att se några genomgripande förändringar.

Ingvar Kamprads mål har varit att Ikea ska ha evigt liv.

Av: Stellan Björk