Inte bara index

En vårdag för 105 år sedan satt journalisten Charles Dow i sitt kontor i New Yorks finansdistrikt och knåpade ihop ett nytt index eftersom tidningens befintliga index nästan bara bestod av järnvägsaktier.

Tidningen han hade varit med och startat sju år tidigare, Wall Street Journal, var redan en framgång. Det blev också det nya indexet, Dow Jones Industrial Average, som skulle komma att bli världens mest kända börsindex.

Ett sekel senare är det fortfarande de ursprungliga verksamheterna som dominerar mediaföretaget Dow Jones & Co. Efter ett kostsamt äventyr inom finansinformation ligger fokus åter igen på det man kan bäst, ekonomisk journalistik. Med några av världens mest respekterade varumärken inom affärsjournalistik står företaget dessutom väl rustat för att dra nytta av den fortsatta digitaliseringen av både ekonomi och media liksom av det aldrig sinande intresset för affärsnyheter.

Specialutgåvor

Wall Street Journal dominerar koncernen både omsättnings- och vinstmässigt, men elektroniska media i olika former växer snabbast och har troligen de bästa tillväxtmöjligheterna. Samtidigt är påhittigheten stor när det gäller att utnyttja Wall Street Journals extremt starka varumärke och expansionsmöjligheterna för pappersburna nyheter är på intet sätt förbi. Tidningens egentliga upplaga är knappt två miljoner, men dessutom säljs inbladade specialutgåvor på en mängd olika mediemarknader, vilket gör att tidningen idag kan ståta med en total upplaga på 16 miljoner.

Under högkonjunkturen på 1990-talet har annonsförsäljningen för Wall Street Journal slagit alla rekord. För närvarande upplever tidningen dock en svacka i annonskonjunkturen till följd av nedgången i USA:s ekonomi. Bolaget självt tror nedgången blir kortvarig.. “Vi kommer att se tillväxt både i USA och internationellt och såväl för pappersbaserade media som elektroniska media”, säger Dow Jones talesman Richard Tofel.

Tidningsrörelsen i Dow Jones är i sig rätt cyklisk, men Wall Street Journals dominerande ställning på den amerikanska mediemarknaden gör den ändå mindre känslig för konjunktursvackor än andra. Tidningen anses i annonsörkretsar vara det sista man bokar av. Till skillnad från de flesta europeiska länder, där det ofta finns i alla fall två någorlunda jämbördiga dagliga affärstidningar, saknar Wall Street Journal i stort sett allvarlig konkurrens på det nationella planet i USA och är dessutom landets största morgontidning.

Potential utanför USA

Men även om koncernen kan växa mer även i USA, ligger nog ändå den största potentialen i den fortsatta utvecklingen av verksamheten och varumärkena internationellt. I Europa lierade sig Dow Jones 1999 med Tysklands ledande dagliga affärstidning Handelsblatt. En stor aktiepost i Handelsblatt byttes mot ett motsvarande ägande i Wall Streets Journals europeiska edition. De båda tidningarna samarbetar nu och delar på redaktionellt material. Uppgörelsen kom samtidigt som Financial Times på allvar gav sig in på den tyska marknaden med en tyskspråkig edition.

Över huvud taget har Dow Jones och Financial Times, ägt av mediegruppen Pearson, utkristalliserats som de huvudsakliga kombattanterna på den globala affärspressmarknaden. Under koncernchefen Marjorie Scardinos aggresiva ledning har Financial Times kraftigt ökat sin upplaga i USA, men har ändå bara runt en tiondel av Wall Street Journals. I Europa har Wall Street Journal uppåt en fjärdedel av Financial Times upplaga och i Asien är Wall Street Journals asiatiska edition i stort ohotad som ledande pan-asiatisk engelskspråkig affärstidning.

Ompaketering och återanvändning

Sedan 1970-talet har Dow Jones hela tiden försökt att dra nytta av sina starka varumärken och den processen har accelererat under 1990-talet. Nyckelordet är ompaketering och återanvändning av det som redaktionerna presterar. På det området har det gått fort på senare år i och med digitaliseringen av media och internets popularitet.

Dow Jones har drivit på en redaktionell integrering i koncernen för att kunna skapa så många produkter som möjligt utifrån en given redaktionell kapacitet. På så sätt kan man också krama ur så mycket värde som möjligt ur varumärkena Wall Street Journal och Dow Jones. Wall Street Journals pappersutgåvor, dess webbutgåva och nyhetsbyrån Dow Jones Newswires har tillsammans fler än 1.500 journalister globalt och de olika medierna delar flitigt med sig av sitt redaktionella innehåll till varandra. Tillsammans utgör de också basen för ekonomi-TV-kanalen CNBC.

Trenden syns extra tydligt inom elektroniska medier där det är lättast att gruppera redaktionellt material för att passa olika typer av kunder. Det senaste exemplet att försöka få nyheterna att betala sig flera gånger om är portalen Work.com som samägs med Excite@Home där Dow Jones framför allt bidrar med nyheter och annat redaktionellt material.

Liksom många amerikanska medieföretag är Dow Jones familjekontrollerat. Ättlingarna till Clarence Barron, familjen Bancroft, kontrollerar idag 41 procent av aktierna och 68 procent av rösterna genom ett komplicerat system av familjestiftelser. Clarence Barron var anställd på Dow Jones som Boston-korrespondent då han 1902, med sin frus pengar, köpte kontrollen över Dow Jones efter Charles Dows död.

Passiva ägare

Barron dog i slutet på 1920-talet och under merparten av de första hundra åren skötte sig Wall Street Journal och Dow Jones i stort sett på egen hand. Arvtagarna nöjde sig med att hålla sig i bakgrunden och leva gott på utdelningar från det stadigt växande företaget. Därför väckte det stor uppståndelse 1997 när ett par yngre familjemedlemmar, Elizabeth Goth och William Cox III, öppet började ifrågasätta både ledningen och bolagets skötsel. Då hade Dow Jones vinst i stort sett legat still i tio år och aktien utvecklats mycket sämre än andra medieföretags.

Mycket av problemet hänförde sig till Telerate, ett dotterbolag som levererar finansinformation i realtid i konkurrens med bland andra Reuters och Bloomberg. Telerate halkade dock efter i teknikutvecklingen under 1990-talet och började gå allt sämre. 1998 lyckades Dow Jones till slut sälja Telerate till konkurrenten Bridge Information Systems.

Kostade 10 miljarder

Totalt har misslyckandet med Telerate kostat Dow Jones 10 miljarder kronor hittills och det kan fortfarande bli ett par miljarder till eftersom Dow Jones garanterar vissa av Bridges betalningar och Bridge nyligen fått finansiella problem.

Även om koncernchef Peter Kann sitter kvar så hade familjeupproret 1997 säkert en nyckelroll i försäljningen av Telerate och återfokuseringen på affärsmedia. Efter att Kann blivit av med Telerate har han indikerat att några större förändringar i koncernen genom köp eller försäljningar inte är aktuella.

Men bland analytiker tror man att en försäljning av Ottawaygruppen, en något udda medlem av familjen, mycket väl kan bli av inom kort. Ottaway köptes på 1970-talet och omfattar över 30 lokala dags- och veckotidningar av allmän karaktär. Dow Jones har utvecklats bra de senaste åren och aktien har vaknat till liv. Men fortfarande intar strävan att åstadkomma högkvalitativ journalistik en central roll, som förmodligen kan sägas vara överordnad de finansiella målen. I princip hela koncernledningen är före detta journalister varav fyra vunnit det åtråvärda Pulitzerpriset. Kann är förutom koncernchef också ansvarig utgivare av Wall Street Journal och publicerar varje år ett brev till aktieägare och läsare där tidningens journalistiska framgångar dryftas snarare än den ekonomiska och upplagemässiga utvecklingen.

Men index då? Jo, den verksamheten finns kvar men utgör med sina 14 miljoner dollar i intäkter förra året ändå bara sex promille av den 2,3 miljarder dollar stora omsättningen.