Invandring kostar visst pengar

De hårdfört fundamentalistiska krigarna i Isis vinner mark, nu också i Irak, som kommer allt närmare ett fullskaligt inbördeskrig. Desperata människor flyr undan massavrättningar, tortyr, förödelse, kaos. Regionens redan miljontals flyktingar växer i antal, och omvärldens solidaritet prövas, både i närområdet och i väst.

Vilken tur då att vi tjänar på invandringen! För att citera Anders Borg, när han skämtade till det hos amerikanska Peterson Institute: Amerikanerna sätter i gång krig, vi tar emot flyktingarna, och det är en tillgång för oss.

På andra seminarier kan han vara mindre skojfrisk och tvärtom hävda att de långa etableringstiderna för invandrare är ett reellt ekonomiskt problem. Men av dunkla skäl upplyser han inte sina regeringskolleger om detta. När Sandvikens kommun härom månaden publicerade en bisarrt utförd studie om invandringen som vinstmaskin, twittrade vår verklighetsfrämmande integrationsminister Erik Ullenhag att Sandviken påminner oss om att vi också blir rikare av öppenhet. Ministerkollegan Birgitta Ohlsson och annan tyckarelit jublade ikapp.

För att inte bli för teknisk, nöjer jag mig här med påpekandet, att Sandvikenrapportens metodologi var så bristfällig att det hade blivit plus även om endast 15 procent av invandrarna var sysselsatta. Vilket inte hindrade Dagens Nyheter från följande rubrik: Tjänar över en halv miljard på invandringen.

Ett enstaka misstag? Nej, samma tidning gav förra året stora rubriker åt en (medvetet?) fel­tolkad OECD-rapport om invandringens ekonomiska effekter. Rapporten menade att invandringen gav ett finansiellt underskott (trots att även de mest högproduktiva invandrarna ingick, till exempel specialrekryterade nyckelpersoner med i praktiken noll arbetslöshetsrisk). Men DN och andra medier trollade fram ett plus genom att helt sonika bortse från en stor del av de offentliga utgifterna; infrastruktur, rättsväsende etc – eftersom dessa är svåra att fördela mellan invandrare och infödda. Abrakadabra!

Vad som är värst, att ledande politiker och medier ljuger eller att de är ointelligenta, är förstås en smaksak. Men i båda fallen undergrävs såväl det demokratiska samtalet som relevansen i det politiska beslutsunderlaget.

Ett annat exempel på ”folkuppfostran” var när Margot Wallström och Jan Scherman med flera i en högstämd debattartikel i våras fastslog att invandringen minsann är lönsam. När det i en tv-soffa mystes som mest över denna faktoid, spjärnade en person tappert emot, Maria Wetterstrand:

– Fast om det skulle visa sig att invandringen faktiskt kostar, vad säger ni då? Det är ju av solidaritet vi öppnar dörren för syrierna, inte för att tjäna pengar på dem.

Vad kostar då invandringen? Alltså den aktuella, politiskt påverkbara flykting- och anhöriginvandringen, och inte de sydeuropéer och finländare som en gång befolkade våra fabriker?

På lång sikt är det svårt att bedöma, förstås. Hur blir arbetskraftsdeltagandet? Vad vinner vi på pluralism, nya perspektiv? Vad förlorar vi på kulturkonflikter och eventuellt minskad tillit?

Hur som helst, den länge Sverigeledande forskaren på området, professor Jan Ekberg, menade att plus vändes till minus runt 1980 och att den statsfinansiella kostnaden 2006, före den arabiska våren alltså, var cirka 1,5 procent av BNP, i runda slängar 50 miljarder. Ekonomen Jan Tullberg ger i sin faktadigra bok Låsningen en klart högre siffra. Totalt ett par hundra miljarder när också undanträngningseffekter på jobb och bostäder beaktas.

Våra ledande nationalekonomer sitter tysta i frågan – med några pondusfyllda undantag. Professorerna Magnus Henrekson och Assar Lindbeck bedömer båda att påfrestningarna är stora (Lindbeck menar rentav att invandringen underminerar välfärdsstaten).

Vid bättre middagar får man inte prata pengar. Men inom exempelvis klimatpolitiken och vården är det legitimt, trots etiska komplikationer, och trots att människoliv ligger i potten. Penga­prat borde vara legitimt också i invandringspolitiken. För vad är den solidaritet värd, som bygger på folkfördumning och ljug?

Och hur långsiktigt hållbar är den?

Leve Spanien!

Alla imperier faller, så också det barcelonska/spanska tici-­taca-imperiet. Pep Guardiolas nuvarande klubb Bayern München och förra klubben Bareclona föll båda tungt i Champions League-semifinalerna, och det spanska VM-laget gjorde fiasko. Men vilket VM! Offensiven i högsätet, full fart framåt – med mycket av inspirationen från just tica-taca. Därför ska vi inte håna Pep, ­Spanien och Barcelona, utan hylla dem i stället. Ni gjorde fotbollen bättre. Tack!