Invid en avgrund

Bilresan från centrala Pajala till Northland Resources gruva i den lilla byn Kaunisvaara tar 25 minuter. Bengt Niskas fyrhjulsdrivna Volvo klyver det frostvita landskapet i ett moln av tunn pudersnö. Det är inga större problem att stå på i raksträckorna denna måndagsförmiddag. Riksväg 99 är rak, platt, bred och under de fyra milen är vi nästan ensamma. Några personbilar, en timmertransport. I övrigt är det öde. Byarna och gårdarna utmed vägen ligger tomma, somliga igenbommade. Genom Autio, Sahavaara och Kaunisvaara, sedan är vi framme vid de höga fabriksgrindarna och parkerar intill en blå byggbarack. Kölden nyper till i kinderna, termometern visar minus 24 grader och solen orkar sig nätt och jämnt över horisonten ett par timmar.

Platschefen Martin Hjertström utrustar oss med skyddshjälmar och reflexvästar. Reportern från Stockholm – en frusen ”sörlänning” utstyrd i grälla funktionsplagg som annars används i skidbacken – avslöjar sin okunnighet om gruvbrytning genom att fråga om vi ska gå till fots inne på området. Ett överseende skratt räcker som svar. Gruvområdet är stort som ett litet furstendöme, femton kvadratkilometer, och att vandra runt mellan dagbrott, anrikningsverk, lastbilsgarage och utkörningscentral skulle ta ett par timmar. I stället tar vi en Volkswagen Amarok nedför de plogade serpentinvägarna som löper från skyddsvallarna av gråsten ned till Kaunisvaaragruvans lägsta punkt.

I två år pågick Northland Resources järnmalmsbrytning här. Under den tiden lastades över tre miljoner ton järnmalmskoncentrat på lastbilar för vidare befordran ut på den internationella råvarumarknaden. Men i oktober 2014 stoppades produktionen. Ett par månader senare försattes Northland i konkurs. De 500 anställda förlorade sina jobb och 12 000 aktieägare fick se sitt investerade kapital gå upp i rök. Sedan dess har gruvan stått stängd och maskinerna stilla. I dag jobbar ett tjugotal personer, avlönade av konkursboet, med att bevaka och underhålla anläggningen så att den inte ska förfalla utan fortsätta vara attraktiv för en framtida köpare.

– Den bästa lösningen vore naturligtvis att sluta ett avtal med en ny ägare, men fram till att alla papper är påskrivna jobbar vi vidare med avvecklingen, säger konkursförvaltaren Hans Andersson vid advokatbyrån Kaiding.

Det är märkligt att röra sig genom ett vidsträckt industrilandskap där maskinerna och verkstadshallarna å ena sidan är toppmoderna och fräscha – å andra sidan övergivna och tysta. Inget motorljud från de enorma grävskoporna som kan lyfta 70 ton sten i ett enda tag, inget dovt muller från stenkrossen som finfördelar järnmalmen. Inga dynamitsalvor nere i gruvschaktet. Det enda som bryter tystnaden är ett försiktigt porlande längst ned i dagbrottet. För att inte hela schaktet ska förvandlas till en sjö pumpar man upp vattnet – dygnet runt, året runt.

– Om det skulle fattas ett beslut i dag att öppna gruvan igen så skulle vi kunna få i gång produktionen igen på två veckor. ­Anläggningen är redo, det svåra skulle vara att få tag på kompetent personal med så kort varsel, säger Martin Hjertström.

Men det är ett hypotetiskt resonemang. Att Kaunisvaara ska öppnas igen i närtid och att alla anställda får komma tillbaka är det inte längre någon som tror. Inte med dagens järnmalmspriser. Det pågår visserligen förhandlingar om hur framtiden för gruvan ska se ut. Men positionerna mellan parterna är låsta och tiden håller på att rinna ut i den tornedalska myren.

– Till skillnad från fyndigheterna i Kiruna och Malmberget så ligger järnmalmen här i Kaunisvaara i dagen. Man behöver inte gräva sig ned flera kilometer under jord för att komma åt den, det är bara att plocka upp den och transportera i väg den, säger Bengt Niska, kommunstyrelsens ordförande i Pajala under tiden när Northland prospekterade och projekterade anläggningen.

Konkursen i december 2014 var Sveriges genom tiderna största – mer omfattande än både Kreuger-kraschen och Saab Automobiles kollaps räknat i antal (nominella) kronor. Konkursboets tillgångar värderas enligt ­advokaternas bouppteckning till 1,05 miljarder kronor medan de samlade skulderna uppgår till 11 miljarder kronor, en kapitalförstöring på 10 miljarder bara där. Men de ekonomiska förlusterna är större än så. Statliga Trafikverket har investerat 680 miljoner i utbyggda transportvägar medan Vattenfalls kostnader för att dra fram kraftledningar och bygga ställverk uppgår till 250 miljoner kronor. Lägg till kostnader för statlig lönegaranti och a-kassa åt de anställda som blev av med sina arbeten och fram tonar bilden av ett kommersiellt och samhällsekonomiskt totalhaveri.

– Det kostar i runda slängar 30 miljoner om året att behålla anläggningen i ett okej skick. Det är mycket pengar, men i jäm­förelse med de investerade 14 miljarderna är det en blygsam summa, konstaterar Bengt Niska.

Ändå lever drömmen om att de 14 miljarderna inte satsades förgäves och att gruvan åter ska tas i drift en dag. Hoppet står till en grupp toppdirektörer från olika håll i näringslivet.

I juli förra året tillkännagav bolaget Abecede – ägt av Volvos styrelseordförande Carl-Henric Svanberg, fastighetsbolaget Balders huvudägare Erik Selin, vindkraftsbolaget Vestas ordförande Bernt Nordberg, Tele2:s förre ordförande Bruce Grant och Peabs huvudägare Mats Paulsson – att de köpt loss Northlands anrikningsverk och delar av logistikverksamheten med 134 järnvägsvagnar från konkursboet. Abecede hade faktiskt lagt ett bud på att köpa hela Kanunisvaara-anläggningen med gruva och allt, men konkursförvaltaren och budgivaren lyckades inte enas om ett pris och de fick nöja sig med anrikningsverket och vagnarna. I gengäld fick gruppen köpa med rejäl rabatt, för 50 miljoner kom Abecede över maskiner och fastigheter som hade kostat över 1 miljard kronor att bygga och införskaffa.

– Men vi har inte köpt anrikningsverket i Kaunisvaara för att tjäna pengar utan i första hand för att förhindra att stora industriella värden går förlorade för Sverige, säger Bernt Nordberg, som under många år var koncernchef för mobilföretaget Sony Ericsson.

I kvintetten av finansmän bakom Abecede är det Peabs Mats Paulsson och hans styrelseordförande Mats Leifland som har bäst insyn i sakernas tillstånd. Åren 1995–2011 var han först ekonomichef och sedan vice vd för Peab, det bolag som byggde hela anläggningen i Kaunisvaara och i dag har fordringar till konkursboet på 264 miljoner kronor. Leifland vet precis hur stora värden som investerats.

– Det vore vansinnigt att låta det här gå i graven. Det finns flera exempel på lyckade räddningsoperationer av svenska gruvbolag och stålverk, säger Mats Leifland.

Historien ger honom onekligen rätt. 1979 slog staten samman fem krisande gruvor och stålverk och bildade SSAB. 2001 räddade finansmannen Carl Bennet och dåvarande näringsministern Anders Sundström Boliden undan en konkurs. I bägge fallen fick staten tillbaka sina investeringar med god avkastning.

– I gruvindustrin krävs en extrem långsiktighet, man måste ha kapital och en investeringshorisont som sträcker sig längre bort än några år, säger Leifland.

Han menar att Abecede å ena sidan köpte anrikningsverket till ett underpris, fast å ­andra sidan att affären är förknippad med en stor ekonomisk risk. Om en räddnings­aktion skulle lyckas, så skulle de fem ägarna bakom Abecede få tillbaka sina pengar, men förmodligen bara med måttlig avkastning.

– Det här är en investering som jag gjort mer med hjärtat än med hjärnan. Jag tycker att det är märkligt att det inte synts mer ­politisk handlingskraft för att rädda arbetstillfällen och hindra att stora värden går ­förlorade, säger fastighetsmagnaten Erik Selin.

Om Kaunisvaaragruvan bommas igen helt tvingas man sälja tillgångarna vidare till ett ännu lägre pris. För närvarande verkar det vara det mest sannolika alternativet. Abecedes plan bygger nämligen på en uppgörelse med LKAB där den statliga gruvjätten skickar järnmalm från sina dagbrott i Mertainen och Leveäniemi för anrikning i Kaunisvaara. Northlands anläggning skulle därmed inte återuppstå som en producent och konkurrent till LKAB utan som en ­underleverantör. Men för att en sådan affär ska bli lönsam för LKAB krävs ett malmpris någonstans över 65 dollar per ton. I dag ligger världsmarknadspriset kring 40 dollar. Att sälja järnmalm till underpris för att återskapa jobb och stoppa en nedmontering av anläggningen i Kaunisvaara är inget som ligger i LKAB:s uppdrag. Dels har bolaget fullt upp med sina åtaganden vid samhällsomvandlingarna i både ­Kiruna och Malmberget, dels hackar även den tidigare vinstmaskinen LKAB betänkligt. Det tredje kvartalet 2015 levererade bolaget ett rörelseresultat på –6,9 miljarder kronor. En direkt följd av att man investerat enorma summor i sina anläggningar samtidigt som marginalerna har urholkats av det dramatiska prisfallet.

– Om vi inte får till en deal med LKAB tvingas vi montera ned anrikningsverket och sälja det till en utländsk köpare. Det saknas inte intressenter, säger Bernt Nordberg.

LKAB har inga planer på att investera sig ur krisen genom att ta över Northlands konkursbo. Men det finns det alltså flera utländska aktörer som är beredda att göra genom att köpa och forsla bort ett helt anrikningsverk.

***

År 2011, alltså samma år som bygget av Northlands anläggning i Kaunusvaara satte i gång, nådde världsmarknadspriset på 62-procentig järnmalm all-time-high. Ett ton kostade då 180 dollar. Inte nog med det, järnmalmen från de svenska malmfälten har en järnhalt på 67–69 procent och betingar därför ett ännu högre pris. 2011 gjorde LKAB ett rörelseresultat på 14 miljarder kronor och rörelsemarginalen låg på hisnande 47 ­procent. Efterfrågan på högkvalitativ järnmalm från de snabbt växande tillväxtekonomierna i Asien var enorm och analytikerna var eniga om att ingen avmattning var att vänta inom lång, lång tid framöver. Men så under 2013, när Northland kommit i gång med sin produktion, påbörjades en prisnedgång som vi ännu inte har sett slutet på. En av dem som prognostiserade fel var Magnus Ericsson, analytiker på Raw Materials Group och en av Europas ledande experter på råvaruhandel. Visst insåg han att en prisnivå på 140–180 dollar per ton inte var hållbar i längden, men att priset skulle falla till 40 dollar per ton hade han aldrig kunnat tro.

– Vi ska ha klart för oss att den dramatiska prisnedgången inte är resultatet av en nedgång i efterfrågan. Det är en överkapacitetskris som vi nu upplever, säger Magnus Ericsson, numera adjungerad professor i mineralekonomi vid Luleå tekniska universitet.

En stadig och hög efterfrågan på järnmalm och andra metaller fick en lång rad aktörer att ge sig in på marknaden samtidigt som giganter som brasilianska Vale, australiensiska BHP Billiton och brittiska Rio Tinto skruvade upp sin kapacitet till max. Dels för att det kostar förhållandevis lite att höja produktionsvolymerna, dels för att man med prisdumpning hoppades kunna slå ut mindre aktörer och producenter av lågkvalitativ järnmalm. Och de stora producenternas överproduktion fick effekt. En rad bolag med dyr produktion eller låg järnhalt har slagits ut och fått stänga sina gruvor. En av dessa var alltså Northland Resources. För att produktionen i Kaunisvaara ska vara lönsam krävs en prisnivå på åtminstone 50 till 60 dollar per ton.

– Prissättningen på järnmalm är väldigt komplicerad, säger Magnus Ericsson.

Men där och då, när BRIC-ländernas tillväxt framstod som lika oändlig som efterfrågan på råvaror, var det ingen som anade att omständigheterna skulle kunna gå så hårt emot Pajala och Kaunisvaara. Däremot rådde konsensus om att det var bråttom att komma i gång med brytningen när världsmarknadspriset var så högt.

***

Den 10 december 2007 mötte Northlands amerikanske vice vd Allen Gordon och prospekteringschefen Hardy Lindroos byinvånarna i Kaunisvaaras Folkets hus, eller ”People’s House” som amerikanerna kal­lade det. Det lilla röda huset med vita knutar var så fullt med folk att stolarna inte räckte till alla. Stämningen var laddad men förväntansfull.

– We want to build a mine here, deklarerade Allen Gordon.

– Jo, han säger att de vill bygga en gruva här i byn, översatte den lokale tolken så att alla invånare i byn skulle förstå vad de utrikiska herrarna hade för ärende.

Northland-chefernas vidlyftiga planer möttes av jubel och applåder. Invånarnas frågor om den ekonomiska långsiktigheten i projektet och miljöhänsynen möttes av välformulerade svar från amerikanerna. De hade tunga investerare i ryggen. Geologiska studier visade att järnmalmen i Kaunisvaara skulle räcka i åtminstone 25–30 år. En stor toppmodern reningsanläggning skulle garantera att grundvattnet och marken inte förorenades.

– När ett sånt här tillfälle bjuds till en dödsdömd bygd kan man inte sätta sig på tvären. En gruva i Kaunisvaara skulle inte bara fått Pajala att leva upp utan inneburit ett jättelyft för hela Tornedalen med grannkommunerna Kalix, Övertorneå och Gällivare, säger Bengt Niska.

Nu mobiliserades alla lokala krafter för att miljardinvesteringen skulle realiseras. Pajalas socialdemokratiske kommunalråd hade stöd från högsta ort av den borgerliga regeringen. Dåvarande landshövdingen i Norrbottens län Per-Ola Eriksson (C) talade med sin partikollega, näringsminister Maud Olofsson (C) som såg till att beslutet fattades. De enda som satte sig på tvären var Per-Ola Erikssons tjänstemän på länsstyrelsen, men med ett regeringsbeslut i ryggen kunde Pajala kommun ge Northland klartecken att sätta i gång. Det som sedan följde var en ekonomisk rusch som flera Pajalabor i dag liknar vid en Klondyke-stämning.

Byns två hotell var fullbokade av utländska investerare och konsulter från Stockholm. Ica och Coop förlängde öppettiderna. Dörrarna slogs upp redan 7 på morgonen så att de anställda vid Northland skulle hinna köpa lunchmat på vägen till jobbet. Konditoriet och de lokala krogarna hade fullsatt kväll efter kväll. Men Northlands etablering fick också mer långtgående positiva konsekvenser. Den strida strömmen av utflyttade invånare, som varit en realitet för Pajala ända sedan 1960-talets urbanisering, tog stopp och vändes till en inflyttning. Och det var inte bara unga som valde att stanna – välutbildade barnfamiljer med höga inkomster började söka sig till kommunen och fastighetspriserna sköt iväg. En av Sveriges fattigaste kommuner höll på att bli en framtidskommun. Det var som en dröm.

År 2004 hade Pajala ett så stort överskott på bostäder att kommunen fick riva tomma flerfamiljshus. Fem år senare stod plötsligt 2 000 personer i den kommunala bostadskön.

– Tillsammans med Vaxholm var vi den kommun i Sverige som hade lägst ungdomsarbetslöshet. Under 2014 var det bara 3-4 ungdomar i kommunen som gick utan jobb, säger Harry Rantakyrö (S), kommunstyrelsens ordförande med ett förflutet som fackordförande för Gruvtolvan på LKAB i Kiruna.

Men det fanns också några illavarslande tecken. Eftersom Northland hade problem med kapitalanskaffningen bjöd man in småsparare att teckna aktier långt innan produktionen av järnmalm hade startat. Det var inte bara Pajalabor som investerade sitt sparkapital och köpte aktier för 8 kronor styck; Northland blev på kort tid något av en norrländsk folkaktie. Northland var ju inget spekulationsprojekt med en komplicerad affärsmodell som skulle tillverka en produkt som var svår att förstå. Nej, bolaget skulle gräva upp och sälja den råvara som har lagt grunden till dagens svenska välstånd. Järnmalm var inte bara något fysiskt och högst begripligt, det var också något som världen alltid skulle efterfråga.

De investerare och småsparare som hoppade på Northlands börsresa från första början hade all anledning att vara nöjda – inledningsvis. På ett par månader steg aktien från 8 till 29 kronor på Oslobörsen. Småföretagare, pensionärer, Northland-anställda och helt vanliga Pajala-bor satsade sitt sparkapital och somliga belånade till och med sina fastigheter.

– Northland var på många sätt ett fantastiskt företag att jobba på. Det fanns en stark sammanhållning där alla var besjälade och jobbade stenhårt tillsammans för att få affären att lyfta, säger Johny Lantto, som jobbade med samhällsinformation och myndighetskontakter på Northland och samtidigt äger stora delar marken som arrenderades ut till Northland.

Lantto tecknar bilden av en Northland-anda där det sociala kittet dels var ett starkt engagemang för Pajala som samhälle, dels en slags norrländsk sisu som gick ut på att bevisa att ”vi ska fan i mej visa att skeptikerna har fel och att vi klarar det här”.

För redan i projektets inledning hade Northland oddsen och en hel del skeptiker emot sig. För det första så hade man inte de bästa förutsättningarna i form av infrastruktur. Till skillnad från LKAB:s järnmalmsgruvor i Kirunavaara, Lousavaara och Svappavaara samt Bolidens koppargruva i Aitik så saknar Kaunisvaara järnväg. Malmen som bröts och anrikades skulle köras på lastbil de femton milen till Svappavaara för att sedan lastas på Malmbanan för vidare färd till hamnen i Narvik. För det andra var tidsplanen optimistisk. Att bygga och få i gång en hel produktionslina på bara 20 månader var något som många branschbedömare skakade på huvudet åt.

Men Northland slog både konkurrenterna och skeptikerna med häpnad. Bygget blev klart, gruvan öppnades, personal anställdes och lastbilarna med malmkoncentrat började köra. Dessutom höll produkten en hög kvalitet – över 67 procent.

Måndagen den 27 november kom den dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) på besök till Kaunisvaara för att bevittna industriundret i Pajala. Under rundvandringen tog den tidigare metallordföranden en näve järnmalm och doftade på det svarta pulvret.

– Det här luktar pengar, sa den blivande statsministern och skrattade förnöjt.

För de lokala partikollegerna och Northland-anställda utvecklade sedan Stefan Löfven sitt resonemang. Han såg det som mycket positivt att Pajala nu lyckats vända den negativa befolkningstrenden och börjat bygga ett välstånd efter årtionden av en nedåtgående trend.

– Vi har vetat om att det finns en fantastisk rikedom här länge, men det har varit problem med att få upp den. Detta är en nationell angelägenhet.

Problemet var bara att Northlands rekordsnabba resa från prospektering till produktion var extremt kostsam. Bolagets ledning blev fartblind. Kostnaderna sköt i höjden och bolaget tvingades till både nyemissioner och miljardlån till mycket höga räntenivåer. Men för aktieägare och anställda målade vd:n Karl-Axel Waplan en positiv bild.

– Jag är mycket glad och stolt över den fortsatta starka utvecklingen av Kaunisva­ara-projektet, skrev Waplan i ett pressmeddelande i november 2012.

Samma dag gick han till styrelsen och ­begärde ännu ett kapitaltillskott på 2 miljarder kronor. Kostnaderna hade skjutit i höjden, och ställd inför medierna och aktieägarnas strålkastare förklarade bolagsledningen och styrelsen att man helt enkelt räknat fel på 3 miljarder kronor i sina prognoser. Sommaren 2013 rekonstruerades Northland och ett konsortium bestående av Peab, Folksam, Metso och LKAB gick in med 335 miljoner dollar genom ett obligationslån. Mer än halva arbetsstyrkan fick lämna bolaget, en av dessa var Karl-Axel Waplan. Men både Northland och järnmalmspriset skulle fortsätta sin utförsresa och i december 2014 var konkursen ett faktum.

***

I januari 2016 ekar Stefan Löfvens högtidliga ord av ett slags ödets ironi. Eller politikens realitet, om man så vill. Det gamla arbetarepartiet som haft ett illrött stöd i de norrbottniska malmfälten så länge någon kan minnas har ingått allians med Miljöpartiet. Därmed ryms inom regeringskansliet numera också en diametralt motsatt inställning till råvaruutvinning än den som råder i den svenska basindustrin. I Pajala talar man om ett Tornedalen utan gruvbrytning som ett ”rent helvete” – förvisso miljövänligt och rent, men ett helvete att bo kvar. Och vem vill bo i ett sånt?

Pajalas problem är också ytterligare en mycket konkret påminnelse om den svåra balansakt med Miljöpartiet som Socialdemokraterna måste klara i rikspolitiken, en påminnelse som Stefan Löfven helst undviker. Det illustreras av det möte som Pajalas kommunalråd tvingade till sig med sin partikollega från Rosenbad. Ända sedan Northlands konkurs hade Harry Rantakyrö bett om att få ett personligt möte med statsministern. Men det var inte lätt. Löfven är en upptagen man och att hitta tid för ett samtal var totalt omöjligt. När så Rantakyrö läste i lokaltidningen Norrländska Social­demokraten (NSD) att Löfven var på väg till Luleå för att dela ut pris till Årets tillväxtkommun såg han sin chans. Han satte sig på flyget söderut och när statsministern i en paus besökte herrtoaletten möttes äntligen kommunstyrelsens ordförande och regeringschefen öga mot öga. Som på film. Men Pajala fick inga framtidslöften.

– Jag är mycket besviken på regeringen. Svenska staten var snabba med att hjälpa både bankerna och Saab, men i fallet med Northland har de inte lyft ett finger, säger Harry Rantakyrö.

Samtliga inblandade menar att LKAB är nyckeln till en eventuell fortlevnad för Kaunisvaaragruvan. Den statliga gruv­jätten måste börja anrika malm för att hålla någon form av produktion i gång i Pajala, något alternativ finns inte. I förlängningen är det också LKAB som måste ta över både gruva och anrikningsverk om Pajala som gruvsamhälle ska hållas vid liv. När varken regeringen eller Näringsdepartementet har en långsiktig strategi för de svenska malmfältens framtid hamnar ansvaret med automatik hos LKAB. Men det är samtidigt ett kommersiellt företag med höga avkastningskrav från sin ägare, staten. 2014 höjde staten dessutom lönsamhetsmålet från 10 till 12 procents avkastning på eget kapital.

I realiteten är LKAB alltså bakbundet. ­Regeringen tvår sina händer och hänvisar till LKAB, som inte har ekonomiska möjligheter att agera.

Fast så lätt kommer inte staten undan. Om gruvan i Kaunisvaara monteras ned och stängs så måste marken, i enlighet med den svenska minerallagen, återställas av svenska staten. Att riva byggnaderna, sanera marken och fylla igen gruvan är ingen billig operation. Teknikkonsulten ÅF har satt en prislapp på mellan 200 och 300 miljoner för projektet i en studie.

Hur Stefan Löfven och Mikael Damberg än vrider och vänder sig så sitter de med Kaunisvaara i knät.

Från prospektering till krasch – Northland Resources resa

November 2006

Det kanadensiska bolaget Northland Resources med säte i Luxemburg tecknar nyttjandeavtal om provborrningar i Kaunisvaara.

September 2007

Northland inleder prov­brytning i Kaunusvaara och informerar kommunen om att man har storslagna planer på ett dagbrott med anriningsverk.

Mars 2008

Northland ansöker om att få inleda gruvbrytning i Kaunisvaara.

Maj 2008

Karl-Axel Waplan rekryteras från Lundin Mining till jobbet som vd för Northland Resources.

Februari 2009

Näringsminister Maud Olofsson (C) och regeringen ger klartecken åt Northland om att inleda gruvbrytningen.

Juni 2010

Northland tecknar ett avtal med Narviks hamn om att bygga en lastningsanläggning för 1,5 miljarder kronor.

Januari 2011

Bygget av anläggningen i Kaunisvaara påbörjas av byggbolaget Peab.

Oktober 2012

Efter en rekordsnabb byggprocess sätts Northlands produktion i gång och lastbilarna börja gå i skytteltrafik mellan Kaunisvaara och Svappavaara.

Januari 2013

Northland tillkännager att man underskattat kostnaderna och bolaget genomgår en första rekonstruktion.

Juli 2013

Genom en obligationsemission går ett konsortium av LKAB, Metso, Peab och Folksam in som aktieägare i Northland.

Oktober 2014

Gruvdriften stoppas i Kaunisvaaragruvan som en direkt följd av Northland Resources finansiella problem.

December 2014

Northland Resources går i konkurs och 12 000 aktieägare förlorar sina investeringar.

Juli 2015

Konsortiet Abecede köper anrikningsverket och logistikanläggningen med 134 järnvägsvagnar av Northlands konkursbo.