Jan Wifstrand: Eko från Forntidsfabriken

Kanske inbillar du dig att du betyder något?

Men det gör du inte förrän du har blivit föremål för en lördagsintervju med Dagens Eko. På lördagar klockan 13.05 i P1 legitimeras du som en viktig person av ledande, eller rättare sagt, självutnämnt ledande reportrar. Men försök ändå komma med. Det håller på att bli ett säkert sätt att bli omtyckt och gillad. Intervjuarna, med något undantag (Inger Arenander, till exempel, ska du akta dig för, där får du inte samma lätta case), borgar för det.

I lördags var Jonas Birgersson, debacledrabbad politikpratande IT-guru, äntligen godkänd för en lördagsintervju. Med största intresse avlyssnade jag ord för ord vad Ekots inrikeschef Tomas Ramberg och reportern Kristina Hedberg ville blottlägga för mig, jag som alltid känt mig som en Birgersson-skeptiker.

Effekten blev en helt annan. Framfab må ligga i bottenläge på börsen just nu, men aldrig har Birgersson stått högre i kurs hos mig än klockan 13.30 i lördags.

Med enormt tålamod, intelligenta krumbukter och huvudsakligen kloka svar klädde han av Ekots illa pålästa dogmatiker, som lyckades tala med Birgersson i nästan en halvtimme utan att ställa mer än en eller två relevanta frågor.

Det är just sådant här som skapar journalistförakt.

Inga frågor om Framfabs verksamhet. Inte en undring om Framfabs ekonomi. Inte ens en ansats att i sak diskutera vad det är Birgersson ska göra nu, i det s.k. Framfab labs. Inga som helst försök till samtal om det svenska näringslivets konfrontation med nya tankar, nya idéer och nya sätt att skapa image. Inte en fråga om de erfarna människor med stor erfarenhet och rutin, till exempel Ericssonveteranen CW Ros, som villigt och glatt medverkat i Framfabhysterin. Inte ens en ansträngning att tala om den kritik som riktats mot Framfabkonsulternas bristande kompetens att fullfölja uppdrag.

Däremot fick vi lyssnare höra Ramberg och Hedberg likt sedvanliga fackliga fundamentalister fem eller sex gånger försöka snärja Birgersson i en fälla om varför Framfab inte har kollektivavtal i alla sina bolag. Fick man inte svar på frågan ställdes den på ett nytt sätt igen, gång på gång, i den infantila tron att Jonas Birgersson inte skulle vara smart nog att identifiera en intervjuteknik som tillhör journalistikens kambro-silurtid.

Därefter gjordes kraftfulla ansträngningar att för oss lyssnare pressa fram vad Birgersson tycker i frågan om homosexuellas rätt att adoptera. Kunnigt, enkelt och vänligt hanterade han tokfråga efter tokfråga.

Genant är ordet.

I tjugofem minuter visade Jonas Birgersson en ängels tålamod med två reportrar som fortfarande, på 2000-talet, använder sig av en enda påläsningsmetod, nämligen att läsa alla tidningsklipp som inte handlar om något svårt eller analytiskt, en metod som också går ut på att absolut inte närma sig någon form av research som tar tid eller kan ge underlag för en sakkunnig fråga.

Det hela var inte värdigt en av Sveriges ledande nyhetsredaktioner. Och vad värre är, man drabbades av lust att köpa aktier i Framfab (egentligen inte tillrådligt) efter en sådan patetisk övning.

Så fick till slut även jag sympatier för den kortbyxade lundensaren med aningen för mycket tennsoldatsgriller i huvudet. Dagens Ekos intervjuare gjorde honom en av de största mediala tjänster han någonsin begåvats med. Det var en avslöjande sändning från Forntidsfabriken.