Jan Wifstrand: Tips till alla trista börsdirektörer

Vi kom alltså fram till att det är mediakris vad gäller direktörer med någon sorts stage quality, eller hur?

Litet kul måste det ju ändå få vara i näringslivet. Alla kraftfulla uttalanden eller spektakulära åtgärder bör väl inte undanhållas oss outsiders?

Nä, sätt koncerncheferna på skolbänken med nya lärare, så att journalisterna får något att skriva om igen och börsbolagen kan få litet publik sex appeal också.

Leder publicitetsligan just nu gör onekligen advokaten Leif Silbersky, en ordvrängare som oftast visat sig ha större käft än omdöme, men som medialt har haft en strålande period på sistone.

Han gjorde det geniala. Han gick ut med åsikten att journalister inte borde få skriva något om någonting som har med brottmål att göra, åtminstone nästan. Dessutom i anledning av en genomrutten härva med manschettskummisar en masse. (Observera att varken ”rutten” eller ”manschettskummis” kan återfinnas i Brottsbalken).

Inget kan fungera bättre. Säg den mediaföreträdare som inte skriver om en sådan åsikt. Samtidigt vet ju Silbersky fuller väl att det är helt omöjligt – och livsfarligt för denne linslus själv, han bygger ju hela sin verksamhet på att vara advokatkårens homme fatale – att stoppa publicitet. Det är där genialiteten ligger. En starkt provocerande åsikt som ger massor av publicitet och inga som helst följder. Det är värt hundratals helsidesannonser.

Lär av Silbersky, alltså. Hans byrå får nu ännu fler kunder, utan extra kostnad. Och dessutom sitter folk hemma i stugorna och säger ”ett ord i rättan tid” och sådant där. Lysande.

En annan vid det här laget mycket erfaren läromästare i näringslivets mediaskola vore faktiskt näringsminister Björn Rosengren. Okej, det ska medges att han detta årtusende inte haft riktigt samma goda utdelning som tidigare, men han kan det mesta om den grundläggande 80-20-principen, alltså att man får ta 20 procent skit för att få 80 procent positiv eller mera allmänt neutral (och därmed positiv) publicitet.

Kanske har hans princip devalverats till sådär 60-40 på sistone, men att överleva så många turer som Rosengren gjort är fenomenalt, helt enkelt. Och förklaringen, kära läsare, den är det få av er som känner till.

Rosengren har det bästa av förhållande till snart sagt varje inflytelserik journalist i Sverige, mången av dem skickligt manipulerade av honom redan på den fackliga tiden.

Ett av Rosengrens bästa knep är att han inte blir sur. Eller, förlåt, att han inte visar det. Näringsministern kan utan att tveka glatt dunka en murvel i ryggen dagen efter att den senare trott att han/hon slutligen avsatt denne regeringens mest välklädde (en annan skicklig grej med Rosengren, son till en skräddare). Men Rosengren bara dansar och ler och bjuder på lunch och en nyhet.

Det är sådant våra bleka börstristisar borde lära sig på managementkurs.

Bara för att ni nu inte ska tro att alla som rusar runt i medierna och beter sig ska bilda någon sorts skola bör jag också nämna en av få svenskar som med ypperlig långsiktighet efter ett helt yrkesverksamt liv nu kan skörda i medierna på ett fantastiskt sätt.

Alltså – håll i princip tyst i 40 år medan du skapar en världskoncern på många miljarders omsättning. Gör det utan att någonsin äta lyxmiddag eller skrävla eller åka business class. Sedan kan du börja prata. Allt kommer att citeras, allt kommer att beundras, vad du än säger.

Det är Lex Kamprad. Men den är svår, mycket svår och bör därför bara praktiseras av extremt uthålliga.

P.S. Gör INTE som Lukas Moodyson, för Guds skull. Det ger en stark kortsiktig mediaeffekt och sedan dåligt rykte för evigheter. Kursen kommer att sjunka som en sten. Vi småsparare gillar inte dåliga förlorare.