Kampen om smulorna

Regeringspartnerna har på sedvanligt sätt inlett budgetförhandlingarna med att gå till häftiga angrepp mot varandra. Statsminister Göran Persson har anklagat vänsterpartiet för att vara kommunistiskt.

“Jag blir förfärad när jag hör människor som kallar sig kommunister”, säger han. “Om de stryker avståndstagandet mot Sovjetunionen i partiprogrammet blir det svårt att fortsätta samarbetet.”

Hårdare mp-krav

Från miljöpartiet har många ifrågasatt rollen som stödparti. Under veckoslutet bestämde man sig ändå för att fortsätta – “gränsen går vid årets slut” – men att ställa hårdare krav på bl.a. kortare arbetstid och skatteväxling.

Varken vänsterpartiet eller miljöpartiet vill sänka inkomstskatten ytterligare, av olika skäl. Vänsterpartiet står fast vid sitt gamla krav att utgiftstaket ska bort, så att de offentliga utgifterna kan öka, men verkar i denna fråga ha resignerat.

Trots de öppna motsättningarna måste risken för regeringskris och nyval bedömas som minimal. De nya budgetreglerna ger regeringen trumf på handen. Regeringens förslag till riksdagen kan bara fällas om en majoritet kan enas om ett motförslag.

För en ändring av budgeten krävs därför att miljöpartiet eller vänsterpartiet gör upp med de borgerliga. Regeringen kan känna sig tvingad att avgå om den lider nederlag i någon avgörande budgetfråga, som medför att den ekonomiska politikens innehåll förändras. Ett av stödpartierna kan också begära misstroendevotum.

Men det är osannolikt att så sker. Vänsterpartiet vågar knappast ta risken att störta en socialdemokratisk regering. Snarare är det nog så att Gudrun Schyman gör allt för att hålla fast vid den legitimitet inför allmänna vänsterväljare som det innebär att aktivt samarbeta med socialdemokraterna, och försöka driva dem åt vänster, medan i stället Göran Persson verkar benägen att försöka komma loss från sällskapet före nästa val.

Problemet är bara vilken fråga han i så fall ska hänga upp det på. Han har gjort ett trevande försök med kommunistspöket, men vänsterpartiets ledare har snabbt svarat med att man nog ska fortsätta med att fördöma Sovjetunionen i partiprogrammet. Vänsterpartiet böjer hellre in svansen än att försvinna tillbaka ut i kylan.

Persson får nog större problem med miljöpartiet. Mp har redan fronderat om arbetsrätten och fortsätter att vänslas med de borgerliga om familjepolitiken. I praktiken lär även mp fortsätta att om inte lägga sig platt, som några partistyrelseledamöter karaktäriserade det nyligen i en debattartikel, så i alla fall agera utan att få igenom särskilt mycket av substans.

Tjuvnyp

Även miljöpartiet får svårt att fälla en socialdemokratisk regering. Liksom i vänsterpartiet är många av miljöpartiets sympatisörer gamla socialdemokrater, som visserligen gärna vill ge Göran Persson ett tjyvnyp för åtstramningarna men inte tvinga bort honom från makten.

Man kan nog räkna med att många borgerligt sinnade vid det här laget har lämnat miljöpartiet, och att den helt dominerande delen av anhängarna hör till vänsterlägret. Om mp bidrar till att fälla den socialdemokratiska regeringen kan partiet råka illa ut.

Mp ligger redan farligt nära fyraprocentsspärren, enligt opinionsmätningarna. Dessutom ska språkröret Birger Schlaug avgå inom kort. Partiledarna verkar betyda alltmer som röstvärvare, som Alf Svensson för kd och Gudrun Schyman för v. Schlaug är minst lika skicklig som talare och debattör, eller kommunikatör som det heter numera, och har nog betytt mer för miljöpartiets framgångar än vad de flesta inser.

Misslyckad taktik

Ett skäl till att de tre regeringspartnerna så ofta ligger i fejd med varandra är att de slåss om samma väljare. Ett annat skäl, och viktigare, är att de i grunden är mycket oense om politikens innehåll.

Vänsterpartiet har definierat bort de avgörande problemen i ekonomin: risken för överhettning, inflation och att höga skatter och bidrag kan påverka arbetsviljan. Miljöpartiet är motståndare till marknadsekonomi – just när socialdemokraterna nästan till fullo har accepterat den – och till ekonomisk tillväxt och kan karaktäriseras som ett socialkonservativt parti.

Att trion s-v-mp gemensamt ska kunna dra upp de ekonomisk-politiska riktlinjerna för Sveriges framtid förefaller vara ett skämt. Mest är det väl fråga om en tämligen misslyckad taktik från socialdemokraternas sida att hanka sig fram i regeringsställning.