Kan slopad skatt få hem 1 000 miljarder?

Strax efter påsk tas ett litet men viktigt steg mot att få svensk ekonomi att fungera bättre. Då avslutas remissrundan om regeringens förmögenhetsskatteförslag. Finansminister Anders Borg vill halvera skattesatsen till 0,75 procent år 2008 och till valet 2010 ska skatten vara helt borttagen.

Därmed går staten miste om cirka 5 miljarder kronor i årliga intäkter. Det är förstås felräkningspengar med tanke på att budgetens intäkter summerar till nära 800 miljarder årligen. Tittar man på effekterna för näringslivet blir reformens betydelse än mindre. Det investeringsvilliga kapitalet vet inga gränser: de svenska private equity-bolagen får in tiotals miljarder i nya fonder, kronan är en av världens tio mest omsatta valutor och bolag efter bolag noteras på börsen.

Men det är inte hela bilden. Sverige må vara en nation av investerare, men en ovanligt stor andel av kapitalet engageras inte i samhällsekonomin utan befinner sig utomlands. Bytesbalansen visar årliga överskott på 6-7 procent av BNP. En så omfattande kapitalexport finner man i oljenationer och exportdrivna asiatiska länder, men normalt inte i mogna ekonomier som den svenska. Resultatet har, bland annat, blivit att svenska investerare äger tillgångar av stort värde utanför landets gränser. Värdet på de svenskägda direktinvesteringarna utomlands motsvarar hela 55 procent av BNP jämfört med 40 procent i EU totalt.

Utöver detta finns flyktkapitalet, alltså oredovisade pengar som successivt har lämnat landet efter att valutaregleringen togs bort för snart 20 år sedan. Enligt Skatteverket uppgår detta kapital till cirka 500 miljarder kronor, men mörkertalet är stort. Det förekommer bedömningar om att beloppet skulle kunna vara dubbelt så stort, alltså 1 000 miljarder.

Regeringen hoppas nu att en del av pengarna ska repatrieras. Häromveckan föreslog kristdemokraternas ledare Göran Hägglund en amnesti för pengar som tas hem från gömda konton i samband med att förmögenhetsskatten avskaffas. Enligt partiet behövs en amnesti för att ett slopande av skatten ska få ordentlig effekt. En av Hägglunds statsrådskollegor, finansmarknadsminister Mats Odell, motiverar en amnesti med att ”det är en kristlig princip att ge förlåtelse och försoning om man gör bättring”.

Den ”ordentliga effekt” för svensk ekonomi som kristdemokraterna talar om är ökad tillgång på riskkapital för expansiva småföretag. Sannolikt finns här eftersatta behov, trots den rådande finansboomen. Enligt en undersökning som Svenskt Näringsliv gjorde i februari angav företag med noll till nio anställda att bristen på kapital var det svåraste hindret för expansion.

– I Sverige saknar vi den sortens finansiärer som kan stötta småföretag uthålligt och långsiktigt. Det finns gott om institutioner och vi har en del privata finansiärer i miljardklassen, men det som framför allt skulle behövas är miljonärer i 50-miljonersklassen. Vi behöver ha gott om kapitalister för att kunna locka till oss företag, säger Anders Källström, vd för Västsvenska handelskammaren.

Ämnet som han tar upp framstår som ett av de största bekymren i svensk ekonomi: näringslivets timglasstruktur. Sverige har gott om fåmansföretag och är välförsett med riktigt stora bolag. Men vi har jämförelsevis få medelstora företag. Enligt en studie av Nutek, näringslivs- och teknikutvecklingsverket, arbetade 28 procent av de privatanställda i bolag med mellan 20 och 499 anställda år 2001. I Tyskland var motsvarande siffra över 50 procent. Dagens medelstora bolag är ofta morgondagens storföretag, och därför är problemet allvarligt.

Men kan avskaffad förmögenhetsskatt bidra till fler tillväxtföretag? För att kunna ge något slags svar behöver vi sätta in den här beskattningsformen i sitt sammanhang.

Att ta ut skatt på finansiella förmögenheter – till skillnad från skatt på arbete och kapitalinkomster – har förekommit länge. Problemet är att den här sortens skatteobjekt är svårfångade. Inkomsterna blir sällan uthålliga. Därför har härskare och stater i historien mest tagit till sådana utdebiteringar i tillfälliga krislägen. Den engelska kronan betalade så kallad danagäld till vikingarna på 900-talet och Sverige tog ut särskild förmögenhetsskatt för att betala lösen för Älvsborgs fästning efter kriget med danskarna på 1570-talet. Även Karl XII taxerade förmögenheter på 1700-talet. Men en förmögenhetsutdebitering i modern mening infördes i Sverige först 1911. Skatten var länge av obetydligt format, men höjdes successivt under 1970-talets kraftiga höjningar av skattetrycket. När skattesatsen var som högst uppgick den till 4 procent.

Skatten gav som mest drygt åtta miljarder kronor år 2000, men intäkterna har gradvis minskat både nominellt och som andel av de totala kapitalskatteinkomsterna. Därför har skatten haft få tillskyndare. En av dem är dock, inte oväntat, LO.

– Skatten är illa utformad, visst är det så. Men det är inget argument för att ta bort den. Att avskaffa skatten skulle innebära att man styrde över mer kapital mot storföretag – i dag är ju aktier i småföretag på de mindre listorna undantagna – och det kanske vissa inte tycker är lyckat. Dessutom är förmögenhetsskatten en rättvisefråga. Den ger kanske inte så mycket, men miljarder är ändå miljarder, säger Åsa-Pia Järliden Bergström, skatteexpert på LO.

Men med dagens urstarka statsfinanser behövs knappast pengarna. Även i övrigt är det få som kommer att sakna skatten.

– Vi är positiva till att avskaffa förmögenhetsskatten. Den är krånglig att tillämpa och det finns många sätt att komma runt den, säger Jan-Erik Bäckman, chef för Skatteverkets analysavdelning.

Metoderna för att eliminera eller minimera förmögenhetsskatt är många. De är också kända för miljontals svenskar: man kan sälja sin villa och köpa lägenhet (bostadsrätter åsätts mycket lägre förmögenhetsvärden än småhus) och man kan köpa aktier i bolag på de mindre listorna. Heter man till exempel Fredrik Lundberg eller Stefan Persson och är huvudägare i ett noterat storföretag slipper man också förmögenhetsskatt. Ytterligare grepp är att göra transaktioner kring årsskiftet och använda sig av gåvor, som ju numera är helt skattefria.

Och så finns möjligheten att placera kapitalet utomlands. Detta är för övrigt en trend som inte alls bara är svensk. Enligt OECD har kapitalet i så kallade skatteparadis femfaldigats sedan slutet av 1980-talet. Uppskattningsvis förvaltas i dag mellan 5 000 och 7 000 miljarder dollar av banker och fondförvaltare i Karibien, Jersey, Luxemburg, Schweiz med flera platser. Det motsvarar mellan 6 och 8 procent av världens totala finansiella förmögenheter.

Den här utvecklingen speglar i viss mån de ökade möjligheter att undanhålla skatt som uppkommit tack vare modern kommunikationsteknik och avreglerade finansmarknader. Men en viktigare orsak till att det förvaltade kapitalet i skatteparadisen ökar är sannolikt att världsekonomin förändras så snabbt. Allt fler privatpersoner bosätter sig i andra länder, och en allt större del av näringslivets affärer görs inom eller mellan globalt verksamma företag.

Så frågan är om de svenska pengar som finns utomlands – varav en stor andel har ackumulerats där helt legitimt – verkligen kommer att flytta hem när förmögenhetsskatten tas bort. Lars Schröder, vd för Swedbank i Luxemburg, tror inte det:

– En gång i tiden, på 1980-talet, var förmögenhetsskatten kanske ett motiv för att flytta ut ur Sverige. Men i dag är det inte så. Våra kunder är svenskar som helt enkelt vill bo eller vara verksamma utomlands. Man ska komma ihåg att i de stora utflyttarländerna Spanien och Frankrike finns fortfarande förmögenhetsskatt, även om fribeloppen är högre än i Sverige, säger han.

De länder som har kvar skatten blir dock allt färre. Tyskland avskaffade den för några år sedan och i fjol tog Finland, Luxemburg och Island samma steg. I dag är beskattar bara fem OECD-länder förmögenheter hos individer: Sverige, Norge, Schweiz, Frankrike och Spanien. Erfarenheterna av skatteamnestier, som ju de svenska kristdemokratiska ministrarna förespråkar, är blandade. Irland, Österrike och Sydafrika fick tillbaka stora belopp medan Tyskland bara noterade små inflöden.

Sannolikt ska de svenska politikerna inte ha alltför stora förväntningar på återflöden. En placerare som funderar på var han eller hon ska investera sitt kapital tar ju inte bara hänsyn till en enskild skatt, utan hela miljön när det gäller skatter, avgifter och förväntad relation mellan risk och avkastning. Och även om Sverige är på väg att ta bort förmögenhetsskatten så har vi fortfarande en internationellt sett hög skatt på kapitalinkomster – 30 procent.

Är då slopandet av skatten oviktigt? Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström tror inte det. Han fäster stor vikt vid att förmögenhetsskatten tas bort helt och med en gång eftersom den ”har negativa effekter för tillgången på riskkapital” och ”snedvrider investeringsbeslut”.

”Varje månad som förmögenhetsskatten finns kvar fortsätter utflödet av investeringskapital,” skriver han i ett brev till Fredrik Reinfeldt.

Avvecklingsbeslutets stora betydelse ligger kanske i det som har präglat skatten sedan 1970-talet, nämligen dess symboliska laddning. När förmögenhetsskatten tas bort signalerar det att regering och riksdag uppmuntrar privat kapitalbildning. Och det är knappast oviktigt.