Kan svensk film stå på egna ben?

Svensk film är hetare än någonsin. Men trots framgångarna är det bidrag som håller den svenska filmbranschen under armarna. Nu höjs rösterna för nya sätt att ragga pengar. Kan det göra svensk film till nästa stora exportsuccé?

Storfilmen “Ondskan” var det svenska dragplåstret vid årets upplaga av den prestigefyllda internationella filmfestivalen i Toronto i Kanada i början av september. Filmen fick ett varmt mottagande och har sedan dess också utsetts till årets svenska bidrag till Oscarsgalan.

“Ondskan” sågs av 108 000 besökare redan den första helgen, och hittills har 420 000 sett filmen, som kostade 20 miljoner kronor att göra. Därmed har produktionsteamet fått en drömstart på sitt arbete med att sälja filmen till utlandet.

I veckan hade också filmen “Den tredje vågen” premiär, regissören Anders Nilssons uppföljning på polisfilmerna “Noll tolerans” och “Livvakterna”. Med en budget på 34 miljoner är det en av de mest påkostade svenska filmerna genom tiderna.
Men jämfört med konkurrensen från Hollywood står sig en svensk filmproduktion som “Ondskan” och “Den tredje vågen” slätt.

Produktionsbudgetarna för samtliga svenska långfilmer ett normalår ryms inom budgeten för en Hollywoodfilm som “Pirates of the Carribean” som de senaste månaderna gjort ett segertåg över världen.
“Pirates of the Caribbean” har spelat in 300 miljoner dollar i biljettintäkter enbart i USA sedan premiären i juli. Bakom filmen står den amerikanske demonproducenten Jerry Bruckheimer som just nu också skördar framgångar med “Bad Boys 2”.

På 20 år har Jerry Bruckheimer etablerat sig som en av Hollywoods kommersiellt mest framgångsrika producenter. Med succéer som “Top Gun”, “Snuten i Hollywood”, “Armageddon”, “Pearl Harbor” och “Black Hawk Down” har han dragit in åtminstone 40 miljarder kronor i biljettintäkter och fått publiken att vallfärda till biografer över hela världen.

På hemmaplan står sig svensk film väl i konkurrensen. Det visar inte minst “Ondskan”, “Den tredje vågen”, “Smala Sussie” och “Miffo” och tidigare framgångar som “Fucking Åmål”, “Grabben i graven bredvid” och “Jalla Jalla.”

Men trots att många svenska filmer lockar stor publik är det svårt att få en svensk filmproduktion att gå med vinst. Nio miljoner invånare räcker inte som publikunderlag.

Den svenska filmbranschen är också sedan lång tid beroende av ett omfattande ekonomiskt stöd. Det utgörs rent konkret av de cirka 260 miljoner kronor som Svenska filminstitutet fördelar varje år. Pengarna kommer från staten, biljettavgifter, SVT och TV4 samt producentföreningen.

– Det är omöjligt att producera film i Sverige om producenten inte får stöd. Inte ens film från större europeiska länder klarar sig utan bidrag, säger Nils-Petter Sundgren, filmkritiker på TV4 och nestor i den svenska filmvärlden.

Under de senaste tio åren har endast 20 svenska filmer nått ett besökarantal på över 374 000 personer.

Det är först vid denna publiksiffra som en film kan anses vara i hamn ekonomiskt sett. Det ska jämföras med att 243 svenska långfilmer hade premiär under samma period. Mindre än 10 procent av filmerna blir alltså riktigt framgångsrika.

Därmed har det filmstödet fått en central roll för att trygga svensk films överlevnad. Men det har också påverkat filmutbudet negativt, menar kritikerna.

Förklaringen är att de flesta producenter tvingas anpassa sig efter verkligheten, vilket gör att filmbudgetarna hamnar omkring 15 miljoner kronor, en nivå där chansen till vinst är störst med nuvarande bidrag och publiksituation.

– Det görs mycket billig film i Sverige. Publiken kanske inte vill se 20 lågbudgetfilmer per år. Man måste ha utrymme att göra större produktioner om vi vill upprätthålla den publikandel som svensk film har haft de senaste åren, säger Kerstin Bonnier på produktionsbolaget SF-produktion som är en del av SF-koncernen.

Det var Harry Schein som sjösatte det moderna svenska filmstödet, det så kallade filmavtalet, redan på 1960-talet. Stödet lever vidare än i dag om än i förnyad form. Just nu pågår förhandlingar om den senaste uppdateringen av avtalet.

– Det behövs ett bättre filmstöd än i dag. Om vi jämför med Danmark så är deras filmstöd per capita det dubbla och antalet filmer ungefär det samma, trots bara halva befolkningen, säger producenten Börje Hansson på Filmlance som också är ordförande i föreningen Sveriges filmproducenter.

Kritiken gäller i första hand det publikrelaterade stödet, som delas ut i efterhand till filmer som blir publikframgångar. Dagens modell sätter ett tak för hur mycket pengar som totalt kan delas ut varje år.

– Går många filmer bra så räcker inte pengarna, säger Hans Lönnerheden, vd på produktionsbolaget Moviola som har gjort flera filmer baserade på Jan Guillous böcker, nu senast “Ondskan.”

Men vem ska skjuta till pengarna? Kulturdepartementets utgångspunkt är att den nuvarande bidragsmodellen ska finnas kvar. Diskussioner förs i stället om att den snabbt växande videobranschen ska bidra till avtalet, vilket den inte gör i dag.

I takt med att dagens system visat sig ha tydliga brister har personer i branschen också börjat söka efter nya finansieringsvägar.

En är författaren och producenten Reidar Jönsson, kanske mest känd för framgångarna med filmen “Mitt liv som hund.” Filmen blev en succé även utomlands, inte minst i USA.

Framgångarna förde Reidar Jönsson till Hollywood där han arbetade som manusförfattare och producent under sju år. Han har också ett förflutet på Filminstitutet.

I dag arbetar han med flera internationella filmprojekt och menar att ett nytänkande kring finansieringen borde kunna ske i den svenska filmbranschen.

Grundtanken är att Filminstitutet ska fortsätta att stödja kulturellt viktiga filmproduktioner. Däremot borde dagens stöd till mer kommersiell film förändras radikalt.

Reidar Jönsson vill att Filminstitutet i första hand arbetar som en vanlig investerare i de större kommersiella filmprojekten. I dag finns det i praktiken ingen återbetalningsskyldighet för de pengar som Filminstitutet betalar ut.

Enligt Reidar Jönsson vore en bättre lösning att producenten bakom en succéfilm delar med sig av intäkterna till institutet.

– I dag är det Ebberöds bank. Det hade varit betydligt bättre om de hade agerat som en vanlig bank och tagit del av framgången, säger Reidar Jönsson.

Hans modell innebär att Filminstitutet får ett ökat incitament att stödja produktioner som har möjlighet att bli stora publikframgångar.

Kulturdepartementet signalerar dock att det i de nuvarande förhandlingarna inte finns utrymme för några större förändringar. Harry Scheins system ser därför ut att leva ännu några år.

OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.