Kapitalistparadiset

Sällan har en så liten procentsats väckt så stor ilska. När finansminister Magdalena Andersson föreslog att skatten på det våldsamt populära investeringssparkontot, ISK, liksom för kapitalförsäkringar skulle höjas med … inte 22, inte ens 2, utan med 0,22 procentenheter – då gick spararna i taket. ”Sluta plundra fotfolket”, ”Gå man ur huse och protestera”, ”Fäll regeringen”, ”Först pensionssparandet och så nu detta”, löd några av de mer återhållsamma kommentarerna på Affärsvärldens sajt.

Rent tekniskt vill finansministern skruva upp underlaget för hur skatten beräknas. Och eftersom skattesatsen bestäms av statslåneräntan, som ju är på väg mot noll, vill hon dessutom införa ett golv för skattesatsen. Om de nya reglerna hade tillämpats i år skulle behållningen på ISK-konton och kapitalförsäkringar ha beskattats med 0,495 procent i stället för 0,27 procent.

Experterna menar att höjningen har marginell betydelse i dagsläget. I själva verket höjer de sparformen till skyarna.

– ISK är tillsammans med kapitalförsäkring det mest gynnade sparandet i modern tid, säger Nordnets sparekonom Günther Mårder.

– Inte sedan skattereformen 1991 har det funnits en sparform som är så bra som ISK och kapitalförsäkring, säger mångårige privatekonomijournalisten Anders Andersson.

Många svenskar har upptäckt det. Svenska folket har sammanlagda tillångar på över 600 miljarder kronor i de båda sparformerna. Pengarna är fördelade på närmare fyra miljoner konton. I år väntas nykomlingen ISK passera K-försäkringen och bli störst av de två.

Investeringssparkontot är en succé. Men ISK hade inte uppstått utan kapitalförsäkringarna. Och att kapitalförsäkringarna blev så stora går inte att förstå utan det konstiga djuret kapitalpension. Lika bra att ta det från början.

Starten

det var förre finansministern Kjell-Olof Feldt som fick svenska folket att börja fondspara på allvar. I april 1984 lanserade han allemansfonderna och efter tre månader hade 200 000 svenskar öppnat fondkonto, 1990 var de 1,7 miljoner och 1996 sparade 4 miljoner – varannan svensk – i fonder. Men vid det laget hade skatteförmånerna trappats ned och allemansfonderna övergått till att bli vanliga aktiefonder.

Under 20 år följde ett batteri av nya eller nygamla sparformer – pensionsförsäkringar, kapitalförsäkringar, IPS, premiebestämd tjänstepension, PPM, kapitalpension – som man måste vara högkvalificerad skattejurist för att helt förstå sig på. Eller Anders Andersson. Ekonomijournalisten var chef för Expressens bilaga Pengarna & Livet och 1990 blev han chefredaktör och vd för Privata Affärer. Han är ofta anlitad expert på sparande och skatter i media trots att han ”trappat ner till heltid”.

– Egentligen började det med skattefondsparande som startades av Gösta Bohman (moderatledare och finansminister, reds anm) i slutet av 1970-talet. Allemansfonder var egentligen samma sak, fast med ett annat namn.

– Det var inte bara skattefritt, man fick betalt för att sätta in pengar. Utbudet på den tiden var kanske tio fonder.

Före den stora skattereformen 1991 lades inkomster från kapital på toppen av den vanliga inkomsten och marginalskatten var kanske 60–70 procent. Men det fanns också avdragsmöjligheter och kryphål.

– De som kunde det här betalade noll skatt, säger Ander Andersson.

Med skattereformen infördes 30 procents skatt på kapitalinkomster, oavsett förvärvsinkomsten.

– Före börsraset 2000 fanns det många lycksökare som sålde in kapitalförsäkringar till äldre människor mot provision. Argumentet var att det var bättre med avkastningsskatt än 30 procents kapitalskatt. De utgick från att börsen skulle fortsätta upp.

Kapitalförsäkringarna såldes in som en säker placering men när börserna kraschade blev nackdelarna uppenbara. Då fick spararna en dubbel smäll. Dels förlorade de pengar utan att få göra förlustavdrag. Dels var de tvungna att betala avkastningsskatt.

– Och själva namnet … det är ju ingen försäkring. De här lycksökarna kom hem till de här människorna och sa: ”Jag säljer en försäkring.” Jag minns att jag skrev artiklar om detta, det var konstigt att det kallades försäkring.

Kapitalförsäkringar kritiserades för höga avgifter och för att försäljarna inte berättade om riskerna. En följd blev att rådgivningslagen kom. En annan att nätmäklarna gav sig in på marknaden.

– De sa ”vi tar bort avgiften” och nöjde sig med fondavgifterna. Det blev väldigt populärt. Ett annat argument var att man slapp K4-blanketten vid deklarationen. K4 var ett gissel, och är fortfarande ett gissel, säger Anders Andersson.

År 2003 vände börsen upp igen och fondsparandet sköt i höjden. Bankerna tjänade pengar, spararna tjänade pengar. Kapitalförsäkringar var helt enkelt bra att ha, höga avgifter och förmögenhetsskatt till trots.

Men så skickade Jeanette Ekman in ett papper.

öppningen

början av 2000-talet var inte den mest ärorika perioden i försäkringsjätten Skandias historia. Lägenhetsaffärer och bonusprogram fick media att gå i spinn och allmänheten att rasa. Flera toppchefer åtalades och det anrika Skandia tappade i anseende.

Men i ett rum på femte våningen i det stora kontorshuset på Sveavägen 44 i Stockholm pågick något som skulle få än större betydelse på sikt. Chefsjuristen Jan-Mikael Bexhed hade hittat en öppning i EG-rätten. Det borde vara möjligt att skapa en sparform som kombinerade fördelarna med pensions- och kapitalförsäkring. Han sökte ett förhandsbesked från skatterättsnämnden. Begäran undertecknades av en Jeanette Ekman.

– Att det blev så var mest en sinkadus. Jeanette var min sekreterare och jag behövde ett namn som jag var ombud för, säger Jan-Mikael Bexhed, som i dag är partner och advokat på byrån SALC.

I ansökan till nämnden skrev Ekman att hon tänkte teckna en pensionsförsäkring i ett brittiskt försäkringsbolag, inte ett svenskt. Därför skulle saken prövas enligt EG-rätten.

Jan-Mikael Bexhed drev ärendet ända upp i Regeringsrätten och 2004 kom utslaget: Jeanette Ekman vann. Kort därefter ändrades de svenska skattereglerna och en ny sparform såg dagens ljus. Den kom att kallas Ekmanförsäkringen. Eller kapitalpension, och den var, som namnet antyder, en hybrid av kapital- och pensionsförsäkring. Det fina i kråksången var att spararen slapp förmögenhetsskatt och dessutom betalade lägre avkastningsskatt än i vanliga kapitalförsäkringar. Samtidigt med lanseringen den 1 januari 2005 avskaffade regeringen Persson skatten på gåvor och arv.

Kapitalpensionen blev raskt det hetaste heta i Spar-Sverige. Redan första året drog den till sig 23 miljarder, mer än något annat pensionssparande. Året efter väntades upp emot 40 miljarder strömma in.

– Det har blivit en riktig kioskvältare bland äldre förmögna. Och privatpersoner tar hem pengar från utlandet, sa Avanzas Claes Hemberg till Affärsvärlden i augusti 2006.

Även storbankerna var nöjda. De hade fått en ny kassako. Under 2005 tjänade aktörerna på marknaden 335 miljoner kronor på avgifterna.

Men säg den glädje som varar för evigt. I januari 2007 fälldes Danmark i EG-domstolen. De danska reglerna om att bara inhemskt pensionssparande var avdragsgillt fick underkänt. Det gav den svenska regeringen skrämselhicka. Reglerna här påminde om de danska och domen innebar att man kunde ha pensionssparande i länder där Sverige inte hade insyn. Risken för skatteflykt var uppenbar och det handlade om enorma belopp. Blixtsnabbt infördes ett förbud att flytta pensionssparande och kapitalpension stoppades. Men spararna fick något annat i stället. Från och med inkomståret 2007 var den förhatliga förmögenhetsskatten borta.

ÅTERKOMSTEN

slopad förmögenhetsskatt och stoppet för kapitalpensionen innebar en renässans för kapitalförsäkringen som hade hamnat i vanrykte efter excesserna kring millennieskiftet. Och nätmäklarna kände guldvittring.

– Det är nästan så man inte förstår hur kapitalförsäkringen får finnas till, så osannolikt förmånlig är den, sa Nordnets vd Klas Danielsson i Dagens Industri i juli 2007.

Nätbanken kallade sina kapitalförsäkringar för ett ”skatteparadis” och marknadsförde dem aggressivt. Antalet kunder nästan fördubblades på ett halvår. Även konkurrenten Avanza såg kraftiga lyft. Till och med Anders Andersson, som tidigare varit så kritisk mot kapitalförsäkringar, hade nu svängt.

”Kapitalförsäkringarna har plötsligt fått stora fördelar”, skrev han i Privata Affärer. ”Avgifterna har sänkts, nätmäklarna tar inga avgifter alls, kapitalet är inte lika låst som tidigare och kan dessutom ofta belånas.” Till det kom de gamla fördelarna att avkastningsskatten ofta blir lägre än 30 procents skatt på reavinsterna, att enskilda transaktioner inte beskattas, skatten utgår endast på kapitalet i försäkringen, samt att de inte behöver deklareras på den krångliga K4-blanketten.

Men det fanns ett par problem.

FÖRSLAGET

avanzas sparekonom Claes Hemberg stormar in med två lunchsallader i famnen. Han har varit på nätbanken sedan starten 1999 och har ”slitit ut fyra chefer”. När han började var de fem personer i firman, nu är de omkring 300. Nätbankens 400 000 kunder har 160 miljarder kronor på sina konton.

På en whiteboard prickar han in några nyckelhändelser på en tidsaxel. ”1984 – allemansfonderna. 1989 – pensionsförsäkring. 1997 – tjänstepension. 2000 – PPM. 2003/2004 – trading i kapitalförsäkringar. 2012 – ISK. 2015 – pensionsförsäkringar dör.”

Han berättar hur Aktiespararna samlade ihop en grupp från banker och andra intressenter som träffade finansmarknadsministern Mats Odell under vintern 2007/2008 för att diskutera en ny sparform. Det fanns nämligen nackdelar med kapitalförsäkringarna. Folk tog ut sina pengar vid årsskiftet för att undgå skatt, det handlade om flera hundra miljoner kronor som undgick staten. Dessutom kunde insiderhandel pågå oupptäckt eftersom tillgångarna formellt ägdes av ett försäkringsbolag och insynspersonernas aktieaffärer inte behövde anmälas till Finansinspektionen. Det var faktiskt inte ens möjligt att anmäla affärerna (och så är det fortfarande).

Finansmarknadsministern gick hem och funderade. Sen kom valet 2010 och Fredrik Reinfeldt rumsterade om regeringen. Det blev den nye ministern Peter Norman, tidigare vd för Sjunde AP-fonden, som fick nöjet att sjösätta den nya sparformen.

”Regeringen föreslår ett investeringssparkonto i höstens budget som ska göra det enklare för enskilda konsumenter att spara i aktier och fonder”, inleddes pressmeddelandet den 10 september 2011. Norman hade krävt att ISK skulle vara utan inlåsning och befriat från avgifter.

Samtidigt passade regeringen på att ge kapitalförsäkringarna snarlika villkor: underlaget för avkastningsskatten skulle beräknas två gånger om året och inkludera insättningarna. På så vis förhindrades att folk tog ut sina pengar i slutet av året för att slippa skatten. Schablonavkastningen skulle beskattas med 30 procent i stället för som tidigare 27.

De nya reglerna trädde i kraft 1 januari 2012. Men det var först sedan att avdragsrätten för privat pensionssparande kraftigt beskars vid det senaste årsskiftet som intresset för ISK exploderade. I dag finns närmare en miljon konton med sammanlagt 260 miljarder kronor.

– ISK kommer att passera kapitalförsäkringar i år. Nysparandet är större där, och uttagen betydligt färre, säger Claes Hemberg.

SKATTEPARADISET SVERIGE

vän av ordning och politisk logik kan tycka att det är märkligt att Sverige har så låga skatter på kapital. Kampen mellan arbete och kapital är kanske den mest klassiska av alla och de långa perioderna av socialdemokratiska regeringar borde rimligen resulterat i en någorlunda sträng syn på kapitalinkomster. Kunde man tro.

Så sent som förra året propagerade den franske ekonomen Thomas Piketty för att Sverige skulle återinföra arvs- och förmögenhetsskatt.

– Det är svårt att förstå varför socialdemokratiska Sverige har gått ner till noll procent, sa Piketty på ett seminarium i Almedalen.

Han hade redan en förtjust vänsteropinion med sig. Media charmades också av Parisprofessorn; här kom något så sällsynt som en ekonom med rockstjärnestatus. Men Socialdemokraterna, som bjudit in fransmannen, höll sig kallsinniga. Magdalena Andersson, som blev finansminister några månader senare, höll helt enkelt inte med.

– Hans konkreta slutsatser om arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt delar jag inte. Jag är oroad över de ökade klyftor vi ser, men jag har andra förslag för att göra något åt dem, sa hon.

Och som konstaterades i en krönika i Affärsvärlden i februari verkar det råda konsensus om ”kapitalistlinjen” i svensk politik. Det är svårt att bli rik på arbete här men avsaknaden av skatt på förmögenheter, fastigheter, gåvor och arv samt kapitalförsäkringar och ISK gör det minst sagt förmånligt att vara kapitalist. Eller sparare, för att använda ett mindre laddat uttryck.

– Sverige är ett skatteparadis för kapital. Att förmögenhetsskatten och gåvoskatten är borta, tillsammans med statslåneräntans nivå, gör att det är nästan omöjligt att hitta ett land med motsvarande låga skatter, säger sparekonomen Günther Mårder.

Ett skattesystem som gynnar kapital och missgynnar arbete. Hur hamnade vi där? Statsvetare har lite svårt att förklara fenomenet. Ett svar är att det alltid har varit så. Och att det tjänat landet väl.

Välfärdsforskaren Andreas Bergh har skrivit att om det är något som svensk socialdemokrati kan vara stolt över så är det att den har förvandlat konflikten mellan arbete och kapital till något som liknar ett symbiotiskt förhållande: kapitalismen gynnas av välfärdsstaten som i sin tur är beroende av skatteintäkter från näringslivet.

– Att vi ska betala de offentliganställdas löner bygger på att det finns privata företag och anställda i dem som betalar skatt, sa Magdalena Andersson i en intervju i Affärsvärlden i februari i år.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin har uttryckt det så här: ”Varför slakta den gås som värper guldägg?”

En annan förklaring till de låga skatterna är att det har blivit nödvändigt av konkurrensskäl. När omvärlden sänker skatten på kapital måste Sverige hänga med, annars flyttar pengarna härifrån och investeras någon annanstans. Ett exempel är bolagsskatten. Vid skattereformen 1991 sjönk den från 52 procent till först 40 och sedan 30 procent. 1994 var den 28 procent. 2009 sänktes den till 26,3 och 2013 till 22 procent. Hellre några skatteintäkter från kapitalet och företagen än inga alls, lyder resonemanget.

Låga kapitalskatter och bolagsskatter är inte längre något som vållar politisk strid i Sverige. Statsvetarprofessorn Axel Hadenius som har forskat om skatter säger att S-regeringar knappt har velat prata om saken.

– Att de är låga är en tvingande internationell nödvändighet.

Sveriges finansminister är inne på samma linje.

– Kapitalbeskattning är svårare i dag än det var på 1990-talet, därför att världen är så mycket mer globaliserad och kapital är väldigt rörligt, sa Magdalena Andersson i samma intervju i februari.

Axel Hadenius vill också tona ned påståendena om att investeringssparkontot skulle vara extremt gynnat.

– ISK ska inte enbart bedömas efter hur räntan ser ut nu. Säg att oljepriset ökar, börsen går sämre och räntan går upp. Då kan det vändas till kontonas nackdel.

Professorn drar en parallell till hur det såg ut i början på 2000-talet när bland annat Ericsson störtdök. Ett extremt exempel kanske, men dagens ränteläge, som alltså styr skattesatsen på kontona, är också extremt. Poängen är att dörren svänger åt båda hållen.

EN OMVÄND SKATTEREVOLT

i en debattartikel i Dagens Nyheter för en månad sedan argumenterade de stora fackliga organisationerna LO och Saco för en ny stor skattereform. En sådan är de inte ensamma om att önska sig. I takt med att ”Århundradets skattereform” från 1991 har fallit sönder i olika momssatser, avgifter och undantag har kraven hörts från både höger och vänster. Finansministern själv har länge sett ett sådant behov, sa hon till Affärsvärlden i februari.

Men nu ville LO och Saco inte bara till­baka till en snygg och enhetlig moms på 25 procent. De konstaterade att ”det totala skatteuttaget har sänkts väsentligt sedan början av 1990-talet under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar”, och att det inte är möjligt att sänka ytterligare utan stora nedskärningar i välfärden.

Därför vill de inte att bolagsskatten fortsätter nedåt. De vill ha en skatt på finansiella tjänster och att ett återinförande av arvs- och gåvoskatten prövas. De skriver att det framöver inte kan vara prioriterat att sänka skatten på personliga kapitalinkomster. Däremot bör skatten på arbete sänkas och värnskatten tas bort.

Fackorganisationernas förslag går alltså stick i stäv mot utvecklingen de senaste 20 åren. Andra vill gå åt motsatt håll.

Günther Mårder, som också tycker att det behövs en översyn av skattesystemet, föreslår att kapitalskatten halveras. Och Anders Andersson argumenterar för att Sverige borde sänka ränteavdraget:

– Det här är ett gyllene tillfälle. Dra ner avdragsrätten från 30 till 20 procent. I konsekvensens namn dras också kapitalskatten ner till 20 procent. Det finns två fördelar: dels får vi ner kapitalskatten till nivåer som gäller i andra länder, dels minskar vi risken för en bostadsbubbla.

JAKTEN MOT NOLLPUNKTEN

så varför tänker regeringen då höja skatten på det omåttligt populära sparandet? Finansminister Magdalena Andersson hänvisar till att statslåneräntan har sjunkit kraftigt och då har beskattningen närmat sig noll.

– Vi har ju till och med haft en negativ statslåneränta vid vissa tillfällen de senaste månaderna. Därför måste reglerna justeras.

Finansministern säger att den förra regeringen valde en lägre skattesats på ISK än vad utredningen hade rekommenderat och att man nu återgår till utredningens förslag.

– Även med den höjning som nu föreslås väntas beskattningen av ISK bli lägre nästa år än den varit under tre av de fyra år ISK har funnits. Vi vill att det här även fortsatt ska vara en attraktiv sparform, säger finansministern.

Bland experterna finns förståelse för att regeringen höjer skatten. Claes Hemberg menar att det var logiskt.

– En sparform med noll procents skatt vore politiskt omöjligt. Hade regeringen inte förändrat reglerna hade vi haft en minusskatt nästa år. För privatpersoner spelar skattehöjningen marginell roll, sa han till Affärsvärlden strax efter beskedet.

Inte heller Anders Andersson tycker att det är så konstigt:

– Annars blir ju skatten noll. Man kan ha synpunkter på S-regeringen, men det här kan man förstå eftersom statslåneräntan blir i princip noll i år.

Däremot är han inte förtjust i det faktum att skatten ändras efterhand.

– Det är inte särskilt bra. Man ska ju veta spelreglerna. Absolut.

Nordnets Günther Mårder är ingen vän av skärpningarna. Han påminner om att avdragsrätten för privat pensionssparande sänktes från 12 000 till 2 400 kronor vid senaste årsskiftet.

– Det sänder ut konstiga signaler när man samtidigt säger sig vilja bygga en kultur av sparsamhet.

Det är heller inte säkert att statskassan fylls på med de 2 miljarder som Magdalena Andersson räknar med, menar Mårder.

– Vad det kostar i form av ökad osäkerhet är svårt att kalkylera med. Det finns en risk att pengar stannar utomlands i stället för att flytta hem.

Även den politiska oppositionen har invändningar. Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson hos Moderaterna och därmed en högst tänkbar framtida finansminister, säger:

– Att höja skatten på sparande är knappast optimalt, särskilt inte om ovana sparare som letar efter en sparform blir mer osäkra. Vi ser också en stor förflyttning av sparare från IPS (Individuellt pensionssparande, reds anm) till ISK, som nu får förändrade förutsättningar för sitt nya sparande.

– Med nuvarande extremt låga ränteläge skulle en höjning kanske inte innebära så mycket för den vanlige spararen. Men i ett mer normalt ränteläge blir den årliga avgiften på ett ISK-konto högre och skatteeffekten större för hushållen, säger Ulf Kristersson.

På frågan om skatten kan komma att ändras igen svarar Magdalena Andersson:

– Regeringen har inga sådana förslag.

Inte just nu alltså. Men oavsett om skatten höjs i framtiden eller inte är sannolikheten för att alla sparare ska bli nöjda knappast 22 eller ens 0,22 procent. Den är nog noll.

Så beräknas skatten på investeringssparkonton

Skattesatsen på investeringssparkonto, ISK, samt kapitalförsäkringar beräknas som 30 procent av stats­låneräntan den 30 november året före taxeringsåret. Den sista november 2014 var statslåneräntan 0,9 procent. Det innebär att under 2015 blir skatten 0,27 procent av kapitalet på ett konto eller i en försäkring.

Regeringen föreslår nu att skatten från och med nästa år i stället ska beräknas som statslåneräntan den 30 november + 0,75 procent. Dessutom införs ett golv vid 1,25 procent och därmed blir den lägsta möjliga skatten 0,375 procent av kapitalet.