Kartellens återkomst

Bensinpriset pressas uppåt. Bara i år och fram till i förra veckan har oljebolagen höjt fem gånger och med sammanlagt 60 öre per liter. Full tank kostar nu en bra bit över 500 kronor. Vår bilburna frihet har naggats en del i kanten under det senaste året.

Bakgrunden är känd. Dagspriset på råolja (från Nordsjön) har på ett år ökat från strax under tio dollar per fat (53 öre per liter) till nästan 29 dollar en dag i förra veckan. I USA, där oljan brukar vara lite dyrare, sprängdes 30-dollarsgränsen. I Europa är den faktiska ökningen ännu större, eftersom medborgare i EMU-länderna numera måste betala ungefär 15 procent mer för de dollarsedlar som behövs för att betala oljan.

Styrkan i oljeprisuppgången har överraskat experterna, och då ska man hålla i minnet att få branscher rymmer så många experter. Oljan är ju när allt kommer omkring världens mest värdefulla råvara. Affärsvärlden berättade hösten 1998 om den allmänna uppfattningen just då. Några trodde på priskollaps, fem dollar per fat, men vanligast var uppfattningen att priserna under de närmaste åren skulle ligga kring 15 dollar per fat, vilket är vad oljan kostat under större delen av förra seklet, räknat i 1998 års priser. Så icke.

Fason på kartellen

Den enklaste förklaringen till de felaktiga förutsägelserna är att oljeorganisationen Opec (the Organisation of the Petroleum Exporting Countries) för andra gången på drygt 20 år lyckats få fason på sin kartell. Efter att produktionstakten tilläts öka efter ett beslut

i november 1997 har nu kranarna skruvats åt i tre omgångar: i Riyad i mars 1998, i Wien i juli samma år och så i Haag för ett år sedan. Åtstramningarna, motsvarande totalt fem-sex procent av världskonsumtionen, förstärktes av ett par faktorer:

Ökat stöd

Både Norge och Mexiko stödde Opecs neddragningar och gjorde inskränkningar i produktionen. Samtidigt bytte Opec-medlemmen Venezuela president – och oljestrategi. Landet har gjort sig känt som ständig kartellfuskare men har med den nye presidenten Hugo Chavez tvärtom profilerat sig som ivrig anhängare av produktionsrestriktioner.

Till en början gick det som det brukade göra med kartellsamarbetet. Ingenting hände. Tvärtom föll priserna, eftersom Asienkrisen medförde att efterfrågan på olja inte ökade i samma takt som tidigare. Men kartellsammanhållningen sviktade inte. Och så plötsligt, när priset till och med varit nere och vänt på nio dollar, inleddes en fantastisk prisuppgång, påhejad av sällsynt god ekonomisk tillväxt i både Asien och här i väst. Under de senaste veckorna har prisstegringen spätts på av en kall vinter i östra Nordamerika och det faktum att oljelagren i USA nu har nått rekordlåga nivåer.

Experternas tips

Nu är kulmen ändå antagligen nådd och inflationseffekten i västvärldens ekonomier klingar sakta av. Det är i varje fall experternas grundtips. Olja för leverans i slutet av sommaren, till exempel, är prissatt till cirka 22-23 dollar per fat.

»Allt över 22 dollar är fortfarande höga priser. Det vi upplever just nu är extremt höga priser«, säger Rachid Bendriss, oljeanalytiker vid den svenska investmentbanken Carnegie i Oslo.

Flera fundamentala orsaker pekar också på att priserna faktiskt kommer att falla. Viktigast är det faktum att Opec-länderna faktiskt inte vill ha in fler oljeproducenter på världsmarkanden. Opecs grundläggande strategi är att behålla sina höga marknadsandelar, Högre priser lockar på sikt fram fler exploatörer och oljeutvinnare. Redan vid ett oljepris kring 15-16 dollar per fat lönar det sig att exploatera nya stora djuphavsreserver, till exempel utanför Mexiko, Brasilien och Afrikas västkust.

Startsträckan för att få fart på sådana investeringar är allt från ett till tre år:

»Många av de fält som var mogna för utveckling har hållits tillbaka under oljeprisfallet, inte minst eftersom de stora oljebolagen då fick ta mycket stryk. Men det handlar om tolv månaders eftersläpning och där är vi nu.«

Råvaruexperten Marian Radetzki är en annan som ställer sig tvivlande till prisnivåerna: »Dagens priser är inte hälsosamma för Opec-länderna. Nivåerna är så höga att de gör produktion nästan var som helst i världen lönsam.«

Politiskt pris

En annan faktor som talar mot högre priser är det allt högre politiska priset i västvärlden. 30 dollar per fat ses som en smärtgräns i Förenta Staterna, och då om inte förr kommer de politiska påtryckningar-na från bilismens hemland att ta fart, inte minst under ett presidentvalår. Kritiska uttalanden har redan kommit från USA-administrationen och Världsbanken, som kräver ökat utbud.

Saudierna har redan fått höra hur USA stöttar dem i tider av kris och krig. USA:s energiminister Bill Richardsson reser nu i slutet av februari till Saudiarabien och Kuwait för att intensifiera påtryckningarna.

En tredje faktor som talar för en nedgång är att det faktiskt räcker med ett oljepris kring 18-20 dollar för att nå budgetbalans i de flesta av länderna kring Persiska viken, länder som ju ofta har generösa offentliga åtaganden.

Lägg därtill att Opec-medlemmen Irak på sikt kommer att återuppta sin produktion i större skala. En mindre produktionsökning, med åtföljande prisfall, kan därför komma att aviseras i samband med Opec-mötet i Wien den 27 mars, även om signalerna från medlemsländerna är blandade. Från Kuwait heter det att produktionsneddragningarna kan bestå, medan Venezuelas energiminister (efter amerikanska påtryckningar) inför mötet har sagt att han inte vill se en oljeprisexplosion. Liknande uttalanden kommer från hans kollega i Mexiko, Luis Tellez, som tycks anse att de stora oljeproducenterna inte vill ha oljepriser högre än 30 dollar.

Men osvuret är nog bäst. Erfarenheten visar att kartellen har lätt för att fatta icke-beslut – det vill säga låta redan fattade beslut rulla vidare – vilket skulle tala för

att oljeländerna drar sig för att öka produktionen. En produktionshöjning i storleksordningen 1,5-2,0 procent av världskonsumtionen skulle i så fall dra ut till junimötet i år.

Fusket minskas

När priserna än faller, är det inte säkert att nedgången blir så stor, utan att de stannar vid nivån 20-22 dollar per fat. Den tidigare hånade oljekartellen har nämligen plötsligt insett att den fungerar bättre än vad både den själv och andra förmodat. Utan tvivel har de ekonomiska motiven för att fuska, och pumpa upp mer än vad kartellen tillåter, minskat. Enligt en av konspirationsteorierna på marknaden drev oljejätten Saudiarabien 1997 igenom produktionsökningar för att själv ta marknadsandelar och på så sätt lära de mindre länderna vad som händer om kartellsamarbetet bryts. Först när priserna föll till rekordlåga nivåer kunde medlemsländerna ta sig samman och minska produktionen.