Konjunktur: Riksbanken är för optimistisk

Fortfarande visar inte inflationen tecken på att stiga och från den utgångspunkten var det rätt val av riksbanken att inte höja vid det senaste räntemötet. Ett annat viktigt skäl var den prognos för svensk ekonomi som presenterades i riksbankens inflationsrapport. Inflationsprognosen hamnar i denna under inflationsmålet även med ett tidsperspektiv på två år.

Samtidigt pekar dock banken på tre faktorer som kan komma att höja inflationen ytterligare; oljepriset, kronkursen och den kommande lönerörelsen. Sett till den senaste, mycket starka utvecklingen på arbetsmarknaden kunde det ha varit en lämplig preventiv åtgärd för riksbanken att redan nu ha höjt räntan något.

Svårbedömda variabler

Riksbanken har justerat upp prognosen för oljepriset sedan senaste inflationsrapporten men räknar med att oljepriset skall sjunka från dagens nivå på drygt 30 dollar per fat till cirka 27 respektive 25 dollar per fat de kommande två åren. Den svenska kronan bedöms bli starkare mot ett genomsnitt av valutor under de närmaste åren men även här har banken valt att vara försiktigare än i tidigare prognoser. Det är inga orimliga prognoser som görs utan de ligger tämligen nära den allmänna bedömningen bland analytiker, men samtidigt kan det vara värt att påminna om att det är två av de variabler som de flesta prognosmakare missbedömt grovt de senaste åren.

Den stora knuten är dock löneutvecklingen och den kommande avtalsrörelsen. Riksbankens löneprognos för de kommande åren är 4,0 respektive 4,3 procent per år. Frågan är om inte den prognosen är väl optimistisk.

En spekulation om varför riksbanken, trots den snabba tillväxten i ekonomin, ännu inte höjt räntorna går ut på att banken skulle tro att hotet om höjd ränta kan dämpa löneutvecklingen. En räntehöjning skulle istället kunna leda till högre lönekrav för att löntagarna behöver kompensera sig för stigande räntekostnader. Det är dock tveksamt om banken resonerar så taktiskt.

I sin prognos över löneutvecklingen utgår banken från att det finns en betydande sysselsättningsreserv att tillgå och att sysselsättningsökningen i år begränsas till 1,8 procent. Mot bakgrund av detta upprepar Affärsvärlden sin tidigare kritik (se Afv nr 35) om att riksbanken då utgår från en felaktig och alltför låg sysselsättningsökning hittills under året.

Den senaste arbetsmarknadsundersökningen (AKU) som presenterades i måndags bekräftar delvis denna kritik. Efter att under flera månader ha visat på en låg ökning av sysselsättningen överträffade AKU-siffran för september alla förväntningar med råge. Sysselsättningsökningen blev 3,4 procent mätt i årstakt, det högsta ökningstalet för en enskild månad på över 25 år. Dessutom fortsätter antalet kvarstående platser att stiga och i flera av de expansiva regionerna torde man redan nu kunna tala om en mer generell arbetskraftsbrist, exempelvis är den totala arbetslösheten i Stockholm nere i cirka 3,5 procent.

Löneglidning

Tolkningen måste bli att arbetsmarknaden är betydligt mer ansträngd än såväl regering som riksbank räknat med och att trycket inför avtalsförhandlingarna kommer att vara större än tidigare antagits. Visserligen talar mycket för att de centrala avtalen, såsom de börjat, kommer att hamna på relativt modesta nivåer men till detta skall läggas individuell löneglidning. Mot denna bakgrund kunde det har varit läge för riksbanken att ha höjt räntan redan i tisdags både för att dämpa tillväxten något och för att ge en tydlig signal till arbetsmarknadens parter inför lönerörelsen.