Konjunktur: Sverige har mer att ge

Det finns all anledning att oroa sig för hur den svenska ekonomin ska klara av högkonjunkturen. Tillväxten under de senaste åren har ju hittills mest handlat om en återhämtning efter den djupa nedgången i början av 1990-talet. Att det har gått bra utan att inflation och löneökningar har dragit iväg är därför inte så konstigt. Det krävs inte alls någon “ny ekonomi” för att förklara det. Under de närmaste åren kommer det verkliga testet på hur det egentligen är med den svenska inflationsbenägenheten.

Men det är inte så lätt att veta när vi har kommit till den punkt där ekonomin återigen riskerar att bli överhettad med stigande löne- och prisökningar. Om man bara tittar på arbetsmarknaden bör det vara ganska långt kvar. Sysselsättningen sjönk ju med ungefär sex hundra tusen personer under krisåren. Och ännu så länge är vi inte ens halvvägs tillbaka till de sysselsättningsnivåer som rådde då. Sedan i mitten av 1998 har sysselsättningen ökat ganska kraftigt och i december förra året var den uppe i 4,1 miljoner. Men när sysselsättningen var på topp 1990 var 4,5 miljoner av svenskarna sysselsatta, ungefär 400.000 fler än idag alltså.

Hur låg arbetslöshet kan vi ha utan att inflationen tar fart? Att titta på utvecklingen under 1980-talet ger inte mycket vägledning eftersom arbetsmarknaden snarast ger intryck av att då ha varit permanent överhettad. Efter en ganska djup lågkonjunktur i början av 1980-talet steg arbetslösheten till som mest 4,1 procent. Sedan föll den nästan oavbrutet ner till bottennivån 1,1 procent i juni 1990. Inflationen var som lägst drygt tre procent 1986-1987 och det berodde mycket på de låga oljepriserna.

Under 1990-talet har det varit tvärtom med mycket höga arbetslöshetsnivåer. Först under de senaste två åren har arbetslösheten börjat falla på allvar. I december låg den öppna arbetslösheten på 5,3 procent och det är ju, åtminstone med 1990-talsmått, en riktigt låg nivå. Antalet personer i arbetsmarknadsåtgärder håller också på att dras ner. Det som brukar kallas den totala arbetslösheten, både arbetslösa och sysselsatta i arbetsmarknadsåtgärder, har också minskat och i december uppgick den till 7,6 procent av arbetskraften. Den har fallit en hel del sedan i början av 1997 när den låg på 13,1 procent.

För ljust?

Men statistiken över arbetslösheten säger inte allt och kan ge en omotiverat ljus bild. Den som egentligen vill arbeta, men som till exempel utbildar sig mest för att chansen att få jobb bedöms som liten, räknas ju till exempel inte som arbetslös. Det mått som ger den mest rättvisande och översiktliga bilden av den svenska arbetsmarknaden är nog hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som har jobb. Det visar tydligt att vi har långt kvar till full sysselsättning. Under hela 1980-talet hade omkring åttio procent av befolkningen i arbetsför ålder jobb. Under krisen i början av 1990-talet föll andelen till drygt sjuttio procent. Nu har den visserligen börjat stiga, men enligt de senaste uppgifterna från i november är det fortfarande bara 72,8 procent av den arbetsföra befolkningen som har jobb.

Sett på detta sätt finns det rimligtvis fortfarande en ganska stor reserv av arbetskraft att ta till under de närmaste årens högkonjunktur. Men att arbetskraften finns på fel ställen eller har fel utbildning kan förstås ändå innebära att vi får överhettningsproblem innan vi har nått full sysselsättning.

Ännu så länge finns det dock inga konkreta tecken på överhettning. Mats Morin, ekonom på LO, menar att löneökningarna fortfarande håller sig väl inom ramarna för vad som är rimligt om inflationen ska hålla sig på två procent och vi dessutom ska kunna fortsätta att få ner arbetslösheten en bit till.

Men det finns varningstecken. Enligt den senaste konjunkturbarometern har andelen företag som anser sig ha brist på arbetskraft ökat en del. Bristen ligger fortfarande betydligt lägre än under 1980-talets överhettningsår, men allt talar ju för att bristen bara kommer att öka under de närmaste åren. Ett annat mått på att företagen börjar få svårare att hitta arbetskraft är att antalet lediga platser som inte är tillsatta efter 10 dagar har stigit ganska mycket. Det ligger visserligen också klart under de värsta åren under 1980-talet, men allt talar ju som sagt för att det blir ännu svårare att hitta rätt folk framöver.