Anders Åslund: ”Trumps underdånighet är illavarslande”

Under en stilla semestervecka i augusti koncentrerade sig världens media på en händelse: President Trumps inbjudan av Rysslands diktator Putin till Anchorage i Alaska.

Med stor bävan hade jag sett fram emot Trumps hastigt påkomna möte med Putin. Skulle Trump förråda Ukraina genom att tvinga landet att ge upp land? Skulle han bryta den västliga alliansen genom att stoppa viktiga sanktioner mot Ryssland? Det bästa som kunde hända var ingenting.

Zelenskyj måste säga nej

Vi vet ännu inte vad som sagts och vänskapen mellan Trump och Putin och Trumps underdånighet är illavarslande.

Nu har Trump kallat till sig president Zelenskyj idag, måndag. Då får vi kanske reda på om Trump och Putin kommit överens om någonting.

Av Trumps kommentarer att döma kommer Trump att lägga fram Putins krav att Ukraina ger upp den starkt befästa tredjedelen av Donetskregionen som Ryssland inte lyckats ockupera som en förutsättning för fredsförhandlingar. Zelenskyj måste säga nej.

Fick det mesta om bakfoten

Sällan har ett toppmöte haft sämre grund. Trumps inkompetente sändebud Steve Witkoff hade besökt Putin ensam, utan egen tolk eller ens assistent.

Han insisterade på att inte ha någonting att göra med den amerikanska ambassaden i Moskva (the deep state). Witkoff trodde sig ha hört att Putin erbjöd sig att dra tillbaka ryska trupper från två ukrainska regioner, Zaporizjzja och Cherson, medan Putin tvärt om krävde att Ukraina skulle dra tillbaka sina trupper från dessa två regioner.

Witkoff rapporterade glatt sitt missförstånd till Trump som förklarade att han skulle ordna en omfördelning av land.

Nästa dag visade det sig att Witkoff fått detta, och det mesta andra, om bakfoten. Till och med Trump slutade att tala om land som skulle tas från Ukraina och ges till Ryssland. Men sannolikt kommer han tillbaka till det under måndagen.

Ingen erfarenhet av Ryssland

Trumpadministrationen kännetecknas av fasta principer: Den motsätter sig all kompetens, medan den kräver total lojalitet, och den ger ingenting till andra än de egna.

Följaktligen inkluderade Trumps delegation till Alaska om ett tjugotal personer ingen person med någon som helst erfarenhet av Ryssland.

Däremot inkluderade den både finansminister och handelsministern. Det kunde ju bli fråga om att avsluta sanktioner och göra affärer i Ryssland.

Mötets vikt ska inte underskattas

Opinionen bland republikanerna i framför allt kongressen spelar alltjämt viss roll och den är starkt proukrainsk.

Sedan den 1 april har inte mindre än 85 av 100 senatorer från bägge partierna sponsrat ett lagförslag om hårda sanktioner mot Ryssland.

Men Trump har spelat sitt vanliga spel. Å ena sidan har han skärpt tonen mot Ryssland och varnat att om Ryssland inte går med på eldupphör mot Ukraina kommer han att införa hårda sanktioner. Å andra sidan har han inte infört några sanktioner mot Ryssland sedan han blev president.

Till slut fann sig Trump att sätta en fast slutpunkt: den 8 augusti, men han sände Witkoff till Putin två dagar tidigare för att undvika den.

I stället för nya hårda sanktioner fick Putin ett personligt möte med Trump i USA. Dess vikt skall inte underskattas.

Legitimerar den ryska synen

För det första fick Putin, som en enhällig senat fördömde som krigsförbrytare 2022, komma till USA. För det andra behandlade Trump Putin som en fullvärdig motpart, som en andra stormakt, man kan även säga som sin överordnade.

Trump applåderade till och med vid Putins ankomst och tog emot honom med all mänsklig värme i sin egen bil.

För det tredje legitimerade Trump därmed den ryska synen att kriget i Ukraina i själva verket är mellan Ryssland och USA, så det fanns ingen anledning att Ukraina skulle delta.

Till skillnad från det katastrofala mötet mellan Trump och Putin i Helsingfors 2018, då de lämnades ensamma och ingen vet vad som hände, var Trump ensam med Putin enbart under en kort bilfärd.

I övrigt mötte Trump Putin med utrikesministern Marco Rubio och Witkoff, medan Putin beledsagades av sin utrikesminister Lavrov och utrikesrådgivare Jurij Usjakov.

Europeiska ledare och Zelenskyj

Efter samtalen höll Putin och Trump en kort presskonferens, där inga frågor tilläts. Putin talade åtta och en halv minut och Trump tre och en halv minut.

Märkligt nog talade Putin först och dubbelt så länge som Trump. Bägge mycket hövliga, men hade ingenting att säga i sak. Putin såg nöjd ut och Trump trött.

Trump sade mer i en Fox News-intervju, vilket väcker farhågor om att han kommer att skälla ut Zelenskyj som han gjorde den 28 februari. Därför är det glädjande att sju prominenta europeiska ledare skall beledsaga Zelenskyj i Vita huset i hopp om att de kan tvinga Trump att uppföra sig.

Europa kan inte lita på USA

Ukraina och Trump har tidigare krävt total vapenvila, men ingen av dem talade om det.

Nu talar Trump i stället om ett fredsavtal, vilket är vad Putin önskar. Trump hade hotat med stenhårda sanktioner om Putin inte lydde, men det har han tydligen övergivet. Å andra sidan hade Putin velat bryta de västliga sanktionerna, men det nämndes inte heller.

Det är möjligt att detta ”toppmöte” kan få vidare konsekvenser. Det visar att USA:s president, inte hyser någon solidaritet, saknar all kompetens och avskyr fakta och sanning, samt att han föredrar Putin framför demokratiska ledare. Det visar att Europa och Ukraina inte kan lita på USA.

Rusta upp snabbt

Europas ledare har för tillfället beslutat sig för att hantera Trump genom att ge honom ständiga komplimanger och många andra internationella politiker har nominerat honom till Nobels fredspris. Dessa galenskaper kan inte fortsätta.

Världen behöver en seriös amerikansk president och Europa behöver uppträda normalt. Det kanske finns en utväg. Ukraina och Europa måste säga nej till de krav från Putin som Trump väntas presentera, medan de alla nu talar om verkliga säkerhetsgarantier baserad på militär styrka för Ukraina.

Det återstår att se om Putin har givit Trump något uppdrag att skälla ut Zelenskyj. Den långsiktiga följden av Trumps möte med Putin i Anchorage bör hur som helst bli en djupare insikt att Europa behöver lära sig att stå på sina egna ben och rusta upp så snabbt som det bara kan.

Anders Åslund är nationalekonom och adjungerad professor vid Georgetown University. Specialiserad på politisk ekonomi i Ryssland, Ukraina och Östeuropa.