KRÖNIKA: Vem kan man lita på?

Tricksandet med Bundesbanks guldreserv är beklagligt. Menfifflet med finansiella tillgångar är i alla fall mindre nu änförr i tiden.

Finns det ingen man kan lita på? Det är den givna kommentarenefter finansminister Theo Waigels förslag att värdera upp dentyska guldreserven och överföra 20 miljarder D-mark tillförbundsregeringen i Bonn. På så vis hoppas Waigel säkerställaatt Tyskland klarar Maastrichtkraven.

Tyskland är ju ankaret i det gemensamma valutaprojektet.Bundesbank har, tillsammans med den schweiziska nationalbanken,en särställning som värnare av ett stabilt penningvärde. Omlandet nu börjar tumma på reglerna och använder tveksammaengångstransaktioner för att nå under de magiska tre procenten ibudgetunderskott, hur stora är chanserna då att euron kan bli enstark valuta som är immun mot politisk påverkan? Ja, det kan manju fråga sig. Få hade nog väntat sig att den tyska regeringenskulle lösa sina budgetproblem genom kreativitet medguldreserven. Ännu färre hade väl trott att Bundesbank skulle gesitt tysta medgivande till en sådan åtgärd. Historien visarvilket politiskt kapital som förbundskansler Helmut Kohl ochhans ministrar är beredda att investera i EMU. I så måtto ärkanske guldtricksandet välkommet, eftersom det minskarosäkerheten om huruvida valutaunionen verkligen skall bli av.EMU ser ut att vara på spåret. Investmentbanken JP Morgans EMU–indikator visar att finansmarknaden bedömer sannolikheten föratt Italien skall gå med i första omgången har ökat från 55 till64 procent den senaste veckan.

Men efter den tyska (och tidigare den franska)bokföringsexercisen är det nog fler som tvivlar på att euron kanbli en särskilt stark valuta. Samtidigt skall vi komma ihåg attmanipulationer med finansiella tillgångar alltid har förekommit.Det är inte bara skumma småföretag som hux flux lyckas hittaundervärderade tillgångar som räddar balansräkningen och jobbetför VD:n.

Även regeringar ägnar sig åt sådant. Fram till för några årsedan hölls till exempel svenska statens budgetunderskott på enkonstlat låg nivå eftersom arbetsmarknadsfonden och andra storakostnadsposter låg utanför budgeten.

Sådana manipulationer förvånar egentligen inte. Ekonomi är ingenexakt vetenskap. Det är nästan alltid en invecklad relationmellan risk och avkastning som bestämmer priset. Den handlar omsubjektiva bedömningar och det är i praktiken omöjligt attredogöra för plus- och minusposter på ett sådant sätt att allaplacerare får samma beslutsunderlag. Den som ägnar några timmari dessa vårveckor åt att läsa årsredovisningar finner tillexempel att kvaliteten skiftar rejält mellan börsbolagen. Menett konstaterande är viktigt: det var värre förr. Skandias nyaårsredovisning är inget man läser för nöjes skull, men den ärmirakulöst lättöverskådlig jämfört med de obegripliga produktersom producerades förr om åren. Och Erik Åsbrinksfinansdepartement redovisar faktiskt budgettalen på etttydligare sätt än vad som var fallet under början av 1990-talet.

Kanske kan man också se positivt på uppståndelsen kringuppvärderingen av den tyska guldreserven och fjolåretsengångsöverföring av pengar från France Télécom till den franskastatskassan. Det är ju inte så att fifflet försiggår i detfördolda. Rabaldret tyder på att placerarna och deras ombud(fondförvaltare, banker och mäklarfirmor) fattar vad som händer.Hade de här bokföringstransaktionerna ägt rum för någotdecennium sedan är sannolikheten stor att regeringarna hadesmugit fram dem. Få märkte att USA:s president Lyndon Johnsonsmög igång världsinflationen i slutet av 1960-talet genom attlåta sedeltryckerierna betala Vietnamkriget. I dag vakarfinansmarknaden som en hök över eventuella inflationstendenser.Ett mer närliggande exempel är den öppna redovisningen avNordbankens överföringar till staten på senare år, som kanjämföras med de indragningar av miljardbelopp som staten gjordei tysthet när Vattenfall och Telia bolagiserades i början av1990-talet. Det är betänkligt att bokföringsexercis fortfarandeförekommer i olika sammanhang. Men det är en fördel att det gåratt se vad som händer.

Det innebär antagligen att den förtroendeförlust som Bundesbankoch Tyskland nu råkar ut för på obligationsmarknaden blir mindreän vad den skulle ha varit på den gamla tiden.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.