Kulturkriget ett fortsättningskrig

Inte helt logiskt. Många indianer kallar sig själva just ”indianer”. En egenartad effekt av Ekots ”antirasism” blir alltså att en utsatt minoritet får det svårare att diskutera sin situation i detta forum.

Å andra sidan är ordet utan tvivel laddat med en ”kolonial blick”. Ordet kommer ju ur att Columbus trodde han seglat till Indien. Men även den påbjudna termen ”amerikansk ursprungsbefolkning” (Native Americans) är kolonialt belastad, genom kopplingen till sjöfararen Amerigo Vespucci. Och ogillas därför av många indianer.

Vad ska man då säga? I en intervju jag läste med en indian, säger han att det är avsikten som räknas. Det är i tonen välviljan, eller rasismen, blottas. Inte i ordvalet.

Klokt och sant. Det är ju med presumtionen att dialogpartnern vill förstå oss – plus rätten att bli välvilligt tolkade om vi uttrycker oss klumpigt – de flesta av oss för samtal. Även med meningsmotståndare.

Men detta gäller inte den radikala vänstern. För dem är språk och symboler istället skarpladdade vapen i de djupgående värderingskonflikter som går under namnet kulturkriget.

Tendensen är allra starkast i USA. Fråga sportjournalisten Greg Napear, som twittrade ”All lives matter. Every single one!” som svar på vad han tyckte om Black Lives Matter, och för det fick sparken. Eller chefredaktören för Bon Appetit Magazine, Adam Rapoport, som fick kicken efter att man hittat en 16 år (!) gammal maskeradbild, där han är utklädd till puertorican.

Denna ”cancel culture” löper amok. En anställd på en tankesmedja fick gå för att han länkat till forskning som säger att fredliga sociala rörelser lyckas bättre än våldsamma. New York Times debattredaktör rök för att han lät publicera en debattartikel av en senator, där denne efterlyste militär mot BLM-upploppen.

Konsekvensen är uppenbar. Människor blir livrädda för att trampa fel i viktiga frågor. Tystnaden sprider sig. Och ju hårdare skolgårdens mobbingpatrull far fram, desto färre vågar bjuda motstånd, och desto större blir deras makt, i en ond spiral.

Det uppstår även andra, mindre uppenbara, konsekvenser. Som att indiankonsthantverk – en viktig inkomstkälla – säljer sämre, eftersom de presumtiva köparna är rädda för rasismanklagelsen ”kulturell appropriering”. Och att företag slutar anställa minoritetspersoner, av rädsla för att kommunikativa missförstånd och uteblivna befordringar ska tolkas som rasism/sexism/transfobi.

Kulturkriget är ett fortsättningskrig. Den radikala vänstern, med rötterna i 1968, förlorade kriget om ekonomin. Folket sa nej till svenska löntagarfonder och franska socialiseringar. Arbetarklassen var nöjd med villa, vovve och Volvo. Och realsocialismen kollapsade.

I stället tog man kriget till medier, skola och kultur, där värderingsmätningar i land efter land visar på stark vänsterdominans. För att inte tala om akademin.

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndham visar i sin bok Genusdoktrinen hur processen jämställdhetsintegrering sveper genom svensk högskola, med stor påverkan på tjänstetillsättningar, forskningsmedel och inte minst hur själva forskningen och undervisningen bedrivs. Genusperspektiv anbefalls på allt från glaciärer till mumintroll, annars hotar förnedrande förhör och till och med avstängning.

PS: I George Orwells mästerverk 1984 lär vi oss att den som vill tukta oss inte bara har våldet som medel, utan också språket. Förtryckaren som lyckas krypa in i vår hjärna och kontrollera vår tanke har vunnit. I den stund vi går med på att krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet styrka, behövs varken twittermobben eller piskan längre.