Läkemedelsfusion – ett sjukdomstecken

De flesta fusioner blir ganska misslyckade. Det har många utredningar visat. På läkemedelsområdet är facit ännu tydligare. Få fusioner kan uppvisa särskilt positiva effekter.

Vi behöver inte gå längre än till Pfizer, världens största läkemedelsföretag. På 1990-talet var Pfizer ett framgångsrikt företag, beundrat och populärt på börsen, med en hög värdering. Pfizer satte en ära i att växa organiskt.

Men forskningen råkade ut för bakslag och en viktig samarbetspartner, Warner-Lambert, som tagit fram ett medel mot höga blodfetter (Lipitor), riskerade att bli uppköpt. Pfizer kontrade och lade i slutet av 1999 ett högt fientligt bud på Warner-Lambert, 90 miljarder dollar. Det är fortfarande den största affären i läkemedelshistorien.

Ett allmänt talesätt i läkemedelsbranschen är att fusion föder fusion. 2002 slog Pfizer till igen och lade ett bud på Pharmacia Corporation. Den gången ville Pfizer åt två värkmediciner men valde, precis som i fallet Warner-Lambert, att köpa hela bolaget i stället för produkterna. Och nu är en ny Pfizer-affär aktuell, förvärvet av Wyeth för 68 miljarder dollar.

Facit av Pfizers köp är inte lysande. 1998 hade Pfizer en andel av världsmarknaden för receptförskrivna läkemedel på 9 procent. I fjol hade den andelen gått ned till 5,9 procent. Det är mycket på en marknad som i fjol var värd 750 miljarder dollar. Börsutvecklingen har varit ännu mer dramatisk. De senaste tio åren har Pfizer tappat 75 procent av sitt börsvärde.

Det ser inte så mycket bättre ut för de andra som varit aktiva med fusioner. Glaxo Smith Kline, har tappat nästan 60 procent av sitt börsvärde. Sanofi-Aventis har också förlorat i marknadsandelar och börsvärde, liksom Astra Zeneca och Bristol-Myers Squibb.

De tio största läkemedelsföretagen hade 1998 tillsammans nästan halva världsmarknaden, i fjol var andelen reducerad till drygt 38 procent. Var har mellanskillnaden tagit vägen? En del har gått till medelstora nischinriktade företag, som danska Novo Nordisk, men huvuddelen har hamnat hos de framgångsrika amerikanska bioteknikföretagen: Amgen, Genentech, Gilead, Genzyme, Biogen Idec med flera.

Av de tio stora är det bara Roche som förmått öka sin marknadsandel och det beror helt på framgången för dotterbolaget Genentech (56 procent). Nu väljer Roche att köpa resterande 44 procent aktier för 44 miljarder dollar. Om det är en lyckad strategi återstår att se. Det finns de som fruktar att den fria, närmast akademiska forskarmiljö som präglat amerikanska Genentech ska gå förlorad när schweiziska Roche, med sin mer formella stil, tar över.

Den senaste storaffären, Mercks köp av Schering-Plough för 41 miljarder dollar, kan nog följas av fler. Logiken med denna affär, om det finns någon, är att företagen redan samarbetar kring ett par kolesterolsänkande produkter. Med samma logik skulle nästa fusion kunna bli att Sanofi-Aventis och Bristol-Myers Squibb går ihop. De samarbetar sedan länge kring en storsäljande blodproppslösare, Plavix.

Varför görs stora sammanslagningar när effekten verkar vara så usel? Den stora drivkraften är att skära kostnader och nå skalfördelar. Kostnadsbesparingarna överdrivs ofta och ger mest en kortsiktig effekt. Om det finns mer långsiktiga skalfördelar är omdiskuterat. Det kan vara tvärtom, särskilt vad gäller forskning och marknadsföring, som är de tunga kostnadsposterna i läkemedelsindustrin. Forskningen byråkratiseras lätt om företagen blir för stora, produktiviteten faller. Och marknadsföringen med jättearméer av läkemedelskonsulenter som stormar in på läkarmottagningarna har nått vägs ände.

Vinnarna vid fusioner är dels mäklarfirmorna, som syr ihop affärerna, dels ledningarna i de företag som tar över. Normalt följer en rejäl löneförhöjning, eftersom det blir ett större företag att leda. Aktieägarna i det övertagna bolaget brukar få en premie och kan vara vinnare. De stora förlorarna är aktieägarna i det köpande företaget. Det vet inte minst ägarna av Pfizer.