Långa räntefonder är för dyra

Den asieninspirerade börsoron gör att räntefonder plötsligt har blivit ett högintressant alternativ för den som vill ha en trygg placeringsform. God avkastning jämfört med kontosparande och hög likviditet jämfört med obligationer lockar många som tidigare i stort sett enbart har placerat i aktier.

Men när den presumtive räntefondspararen tittar närmare på de olika alternativen upptäcker han eller hon en förbryllande skillnad i avgifterna. För det första är skillnaden mellan de förvaltare som tar ut de högsta respektive de lägsta avgifterna större än för aktiefonder. På obligationsfonder varierar det 0,7 procentenheter mellan den lägsta förvaltningsavgiften (Folksam med 0,3 procent) och den högsta (Nordbanken och Wasa med 1 procent). Normala Sverigeplacerande aktiefonder finns inom ett lika stort intervall, 0,7 procentenheter, men där går nivån åtskilligt högre: mellan 1 och 1,7 procent.

För det andra – och principiellt mer intressant – finns det i flera fall stora skillnader mellan förvaltningsavgiften för korta (löptid upp till ett år) respektive långfristiga räntefonder. Handelsbanken, S-E-Banken och ett par mindre förvaltare tar ut samma avgift oavsett löptid. En annan grupp, representerad av bland andra Hagströmer & Qviberg och Föreningssparbankens Robur, står för en helt annan filosofi där avgiften är högre för långa fonder än för korta.

Hagströmer &Qviberg tar 0,6 procent för sina korta fonder, men 0,8 procent för sin obligationsfond. Skillnaden skall, enligt Peter Friberg på H&Q Fonder, avspegla att förvaltning av en lång fond är mer avancerad än skötseln av en kortare fond. Han anser att utbudet av papper som den långa fonden kan placera i är större och att affärsmöjligheterna därmed är fler.

»Vi anser att förädlingsvärdet är högre i en lång fond och att vi kan tillföra mer. Man kan säga att det avspeglas i avgifterna«.

Ett likartat synsätt har Jan Hedman på ABB Fonder, vars korta fond kostar 0,5 procent medan dess långa alternativ går på 0,7 procent. Han anser att kraven är högre på analys, system och kontroll för en obligationsfond och att placeringsstrategierna blir mer avancerade. Detta skall motivera skillnaden i avgift.

»Vi har en högre överavkastningsambition i obligationsfonden«, säger Jan Hedman.

Ingen skillnad i avgift

De firmor som håller samma avgift oavsett om fonden är kort eller lång ser inte alls saken på det viset. Handelsbanken och S-E-Banken har 0,8 procent för båda fondalternativen. Greger Wahlstedt, Handelsbankens ansvarige för räntefonder, håller inte med om att det skulle finnas en sådan skillnad mellan korta och långa produkter. Han uppger att bankens förvaltare lägger ned lika mycket tid och energi på de korta fonderna som de långfristiga. »Det här märks i att omsättningen i vår korta fond faktiskt är högre än den är i obligationsfonden«.

Vilken är då den rätta strategin ur spararens synvinkel? En aspekt är förstås avgifternas nivå. Det kan vara bättre med en differentierad avgift om det totala kostnadsuttaget är lägre än det är hos en konkurrent som har samma höga avgift för båda produkterna. ABB och Sparbanken (numera Föreningsparbanken) hade i december båda olika avgifter (0,5 för korta respektive 0,7 procent för långa) men även den högsta nivån är lägre än den som gäller över hela linjen hos Handelsbanken och S-E-Banken. Allra bäst ur detta perspektiv är förvaltare som tar ut en låg men identisk avgift för såväl kort som långt räntefondssparande. Hit hör Alfred Berg, Banco, Penser och Öhman.

Generellt finns anledning till viss misstänksamhet mot differentierad prissättning. Kostnaderna för att sköta en lång fond borde inte vara markant högre än för en kort.

Visserligen finns det kanske fler placeringsinstrument att välja mellan på obligationsmarknaden, och visserligen ger de längre löptiderna möjlighet till fler omdisponeringar i portföljen, men handeln i statsskuldväxlar, certifikat och andra korta papper är väl så livlig och effektiv som den för långa instrument.

Hård konkurrens

Det krävs samma slags organisation för båda sysslorna. Skillnader i avgiftsstrukturen kan vara motiverade när det gäller svenska jämfört med utländska räntefonder. En utlandsplacerande fond är dyrare att driva, eftersom den kräver mer resurser för informationssystem, utlandsresor, lokalkontor, och så vidare.

En förklaring till differentierade avgifter skulle kunna vara att förvaltarna håller nere avgiften på korta fonder eftersom konkurrenstrycket är så hårt från kontobundet sparande. Det resonemanget avvisas av företrädare för de firmor som använder differentiering. De menar att även långa fonder möter konkurrens från andra sparformer, nämligen privatobligationer.

Det finns dock ett övertygande argument till varför högre kostnader kan vara motiverade för långa fonder. Hävstången är väsentligt större, det vill säga lyckas förvaltaren slå index blir utslaget för spararen väsentligt mycket mer positivt än om en kort fond skulle gynnas av överavkastning.

Så låt oss titta efter i Affärsvärldens Fondindikator hur de firmor som håller fast vid avgiftsskillnader har lyckats. Endast två av sex långa räntefonder – Sparbanken/Roburs (numera FS-banken) respektive Skandiabankens – har lyckats slå obligationsindex under båda mätperioderna (fyra respektive två år). I övrigt ligger avkastningen på eller under index, det vill säga spararen har knappast fått ut något »extra« genom att välja en förvaltare som tillämpar dyrare taxor på långa produkter.

Å andra sidan lyckades inte en enda av de firmor som håller fast vid samma avgifter slå index under båda perioderna. Bara en av dem (Carlson) hade en överavkastning under två år. Detta skulle kunna tyda på att differentiering är en vettig strategi.

Men samtidigt svarar en av de »differentierande« förvaltarna, Hagströmer & Qviberg, för det verkliga bottennappet, med en årsavkastning på tre procentenheter under index. Högre avgifter på långa produkter kan kanske locka fram ett ökat risktagande, eftersom förvaltaren försöker motivera skillnaden i kostnader genom att försöka nå extrahög avkastning.

En splittrad bild, således. I vilken riktning går då trenden? Det är inte omöjligt att den just nu går mot ökad användning av differentierade avgifter. S-E-Bankens nye chef Lars Thunell har till exempel aviserat större spridning i avgiftsuttagen för bankens tjänster. Men på sikt verkar en utjämning vara det rimliga.

Övriga artiklar om räntefonder