Lars Heikensten är ute på hal is

Fråga ett: Om den ekonomiska aktiviteten är låg och det inte tycks finnas något inflationshot, vad ska riksbanken göra då?

Svar: Sänka räntan.

Fråga två: Varför sänkte då inte riksbanken räntan i förra veckan?

Svar: Bankens ekonomer bytte inflationsmått för att slippa.

Att byta inflationsmått är ingen liten förändring för riksbanken. Inflationsbekämpning är bankens viktigaste jobb och den metod banken använder för att mäta inflationen är därför bankens viktigaste arbetsredskap. Att Lars Heikensten nu definitivt lägger undan företrädaren Urban Bäckströms (som införde sitt inflationsmått 1999) verktyg är därför
en märkeshändelse.

Urban Bäckströms metod, den underliggande inflationen kallad UND1X på två års sikt, landar en bit under två procent, den nivå som har varit riksbankens styrhjälpmedel för räntebesluten. En strikt tolkning av det målet och de handlingsregler som riksbanksledningen säger sig jobba efter hade därför inneburit en räntesänkning. Men nu presenterar banken hux flux ett nytt styrmedel, nämligen UND1X exklusive energipriser. Detta mått landar i sin tur exakt på två procent. Och därmed kan banken låta räntan ligga still.

Så vad håller riksbanken på med? Vilket inflationsmått ska användas nästa gång? är en i högsta grad relevant fråga. Den uttalade målsättningen att vara såväl genomlyst som förutsägbar har plötsligt fått sig en ordentlig törn.

Det är svårt att frigöra sig från föreställningen att banken helst lyssnar till de argument som visar att den kan slippa sänka räntan. Eller med andra ord: banken chansar.

Samtidigt finns det en rad andra skäl till att direktionen borde sänka räntan.

Riksbankens aktivistiska hållning – både uppåt och nedåt – har hittills gagnat den väl. Hellre en ränteförändring för mycket än en för lite, tycks ha varit devisen. Nu fegar ledningen i stället ur och hoppas få rätt i framtiden.

Och trots förhoppningarna om en lite bättre svensk konjunktur syns det ännu inte till någon vändning. Banken tror att den internationella konjunkturen ska skjuta ordentlig fart och därmed dra med sig den svenska ekonomin uppåt. Så långt är allt väl i analysen. Men här hemma har olika näringslivsindikatorer tvärtom varit besvikelser under senare tid och det ser allt kärvare ut på arbetsmarknaden. I stort sett är det bara en stark hushållsefterfrågan som håller den svenska tillväxten över nollstrecket. Mot den bakgrunden hade det varit motiverat att sänka räntan. Och eftersom Sverige har en högre ränta än konkurrentländerna så finns det utrymme att göra detta.

Ett tredje skäl för riksbanken att sänka räntan är att skapa sig ett utrymme inför nästa års avtalsrörelse. Om löneökningarna skjuter fart så finns det i så fall utrymme för att höja räntorna i avskräckande syfte. Riksbanken tycks nu resonera tvärtom och hoppas i stället att onödigt höga räntor i dag ska förmå löneförhandlarna att besinna sig i morgon.

Tänkvärt för dagens riksbanksdirektionen är erfarenheterna från 1994-1995. Då hölls räntan också onödig högt och banken spelade roulett med sitt nyvunna oberoende. Nu är situationen likartad. Det finns en påtaglig risk att tillväxten blir svag. När inflationen sjunker och arbetslösheten stiger finns risken att kritiken växer. Förra veckans beslut att inte sänka räntan framstår därmed som ett fullständigt onödigt risktagande från riksbankens sida.

Visst kan det bli så att konjunkturen vänder upp rejält redan under de närmaste månaderna och då kommer riksbanken att få rätt i sin ekonomiska analys. Men en kostnads- och intäktsanalys visar då att banken chansar onödigt mycket. En rimlig riskanalys borde landa i slutsatsen att kostnaden för att sänka räntan ytterligare inte varit speciellt stor, i motsats till kostnaden för att hålla den onödigt hög.