Låt dem flytta

Förra veckan aviserades ännu ett utländskt uppköp av ett stort, svenskt företag. Irländska Smurfits bud på skogsföretaget Munksjö är för snålt och det är inte säkert att just den här affären går i hamn. Men att budet är en del av en trend råder det inget tvivel om. Under 2002 kommer troligtvis även kontrollen av andra svenska bolag att flytta utomlands. Ett par troliga kandidater är Scania, Europolitan och Sapa.

Flyttvågen har satt igång en debatt om det svenska näringslivsklimatet. Frågan är om vi håller på att bli en dotterbolagsekonomi. Bara under åren 1997-2000 beräknas ett 50-tal koncernhuvudkontor i större och medelstora företag ha lämnat landet, enligt en studie publicerad i Ekonomisk Debatt. Visserligen placerar även utländska företag ledningsfunktioner i Sverige, men då rör det sig undantagslöst om dotterbolagsverksamheter.

Det råder föga tvivel om att företagsflytten skadar svensk ekonomi på kort och kanske också medellång sikt (höjer man blicken finns också betydande fördelar; mer om dessa längre fram). Huvudkontorsfunktioner är viktiga eftersom de bär upp en stor del av den avancerade tjänstesektorn och skapar jobb åt tusentals konsulter, investmentbankirer och andra experter. De indirekta spridningseffekterna är än större eftersom huvudkontoren är kunskapscentra, som lockar till sig högt kvalificerade människor.

Närmiljö påverkar

En renlärig nationalekonom skulle kunna hävda att huvudkontorsfunktioner, liksom annan ekonomisk aktivitet, utövas på de platser där förutsättningarna för detta är bäst och att det inte spelar någon roll om många eller få företag styrs från Sverige. Det här synsättet stämmer emellertid knappast överens med verkligheten. I stället har teorin om så kallad ”begränsad rationalitet” vunnit insteg. Den går ut på att ett företags ledning och ägare inte alls alltid fattar strikt affärsmässiga beslut, utan att dessa påverkas till mycket stor del av närmiljön. Att koncerner styrs från Sverige innebär att deras ledningar tenderar att se mer till svenska intressen än man skulle gjort annars, betonar Pontus Braunerhjelm, vice vd vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och huvudförfattare till boken ”Huvudkontoren flyttar ut”. Det kan handla om att hellre värna svenska arbetstillfällen och svensk forskning än motsvarande verksamheter utomlands. Att en koncern är svenskstyrd kan också leda till att ledningen, exempelvis, prioriterar ”svenska” kärnfrågor som produktsäkerhet och att bolaget drivs med en informell managementstil.

Den informella ledarstilen har, för övrigt, visat sig vara ett framgångsrecept. Svenska chefer har, tack vare många decenniers kollektiva erfarenheter, blivit mycket bra på att driva internationella företag.

Det finns, hävdar Sven-Erik Sjöstrand, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, även andra oroande aspekter på utflyttningen. Sjöstrand menar, i en studie utgiven av LO, att de svenska storföretagen är särskilt sårbara för uppköp och fusioner eftersom de är ”tekniktunga, producentvaruinriktade och innovationsbaserade”. Enligt Sjöstrand är också de svenska företagens storlek (stora i Europa men inte i världen) något som driver på uppköpen.

Hur som helst är det olyckligt att Sverige dräneras på en av sina nyckelkompetenser. Det är också dystert att konstatera att trenden bara verkar gå i ena riktningen, det vill säga i ingen stor gränsöverskridande fusion där ett svenskt företag är inblandat har det hänt att företagsledningen placerats på svensk botten. Enda undantaget skulle vara den tilltänkta Telia/Telenor-koncernen, där ledningen skulle ha placerats i Stockholm. Det är slående att enda gången vi verkar kunna konkurrera om en huvudkontorsetablering är när valet står mellan Sverige och ett land som sannolikt har ett än sämre näringslivsklimat.

Flyttvågen brukar förklaras med skattetrycket, både på förmögenheter och på kapitalinkomster och individer (få utländska direktörer och andra topptjänstemän accepterar att arbeta i detta land). Det finns inte mycket att invända mot denna problembeskrivning.

Bevis på dynamik

Men det finns också ett annat sätt att betrakta bolagsflytten som inte alls har kommit fram i debatten. Att företag köps upp och flyttar ut innebär förvisso att vi förlorar verksamheter med ett högt eller medelhögt förädlingsvärde, men den här processen kan också ses som ett bevis på ekonomisk dynamik. Med andra ord kan utflyttningen ses som en indikation på att vi har ett högre omvandlingstryck än många andra länder. Just nu yttrar sig det omvandlingstrycket i en utflyttning av företag, men senare kommer det att ge utdelning i högre tillväxt och därmed ökat välstånd. Strukturomvandlingen sker av allt att döma tidigare i Sverige än i övriga Europa, tack vare att ekonomin är förhållandevis öppen. Det ställer till det just nu men blir en fördel på sikt.

Om den dynamiken hålls tillbaka och företagen hålls kvar inom landet, genom exempelvis skilda rösträttsregler, stiftelselagstiftning eller så kallade gyllene aktier, kan det straffa sig. Ett sådant exempel kan hämtas från läkemedelsindustrin. Danmark och Schweiz har på detta sätt värnat sina läkemedelsföretag, till priset av att bolag som Novo Nordisk, Roche och Novartis tappat rejält i utvecklingskraft jämfört med sina utländska konkurrenter. Svenska Pharmacia och Astra har däremot tillåtits ”emigrera”, men har haft en stark utveckling. Man kan alltså säga att vi har fått behålla delar av livskraftigare företag medan mer protektionistiska länder hållit kvar sina bolag till priset av att de utvecklats sämre.

Ökning av BNP

Självfallet är det vanskligt att dra slutsatser utifrån en enskild bransch. Men en granskning av olika industriländers utveckling det senaste decenniet visar att vidöppna ekonomier, som den brittiska, inte betalat något pris för detta. Tvärtom har Storbritanniens BNP ökat snabbare än EU-genomsnittet sedan 1993 (2,7 procent mot 2,2 procent). Det finns naturligtvis många faktorer som förklarar den starka utvecklingen, inte minst snabba räntesänkningar sedan pundkursen släpptes fri 1992, men en snabb strukturomvandling i näringslivet torde vara en viktig faktor.

Även Storbritannien har förlorat kontrollen över många stora företag under 1990-talet. 1990 var 43 av världens 500 största företag brittiska. 1997 var andelen nere i 34. För exempelvis Sveriges och Finlands del har tappet blivit än större.

Ett högt omvandlingstryck, manifesterat i utflyttning av företag, är alltså en fråga av högsta aktualitet. Debatten har än så länge varit relativt lågmäld internationellt, även om den blossade upp i Finland efter att Jorma Ollila i fjol antydde att skatterna i landet var för höga – en ståndpunkt som han sedan backat från. (Det börjar dock röra på sig i frågan. Pontus Braunerhjelm på SNS fick i höstas besök av två tjänstemän från brittiska näringsdepartementet som samlade material till en studie om huvudkontorsfunktioner.)

I Tyskland, som länge velat hålla omvandlingstrycket nere med ägarregleringar, visar man alltjämt stor motvilja mot att låta krisbolag gå i konkurs (som i fallet med byggbolaget Holzmann). Även schweizarna, som är mycket bra på att behålla sina nationella klenoder, värnar om etablerade strukturer, som Swissair. Därför har både Tyskland och Schweiz, trots eller förhållandevis lågt skattetryck, haft en tillväxt som bara varit hälften så snabb som EU-snittet under 1990-talet.

Se på lång sikt

Här måste en reservation till: egentligen måste man låta det gå decennier innan man kan fastställa slutsatser om huruvida en avreglering varit lyckad eller inte. En viktig faktor bakom USA:s starka utveckling under 1990-talet var antagligen de avregleringar, inom telekom, finanser och transportväsendet, som genomfördes under 1970-talet. Men det dröjde alltså länge innan plusfaktorerna började synas.

Likaledes lär det ta tid innan vi ser de positiva effekterna av det omvandlingstryck som vi nu ser i svensk industri. Men att de kommer är knappast kontroversiellt. Till och med LO (i rapporten ”Ansiktslöst – ansvarslöst. En rapport om ägandet av de stora företagen i Sverige 2001”) vidgår att en snabb omvandling mest är av godo. Det finns anledning att citera en av slutsatserna mer utförligt: ”Det är ett problem om det finns en asymmetri i och med att Sverige är mer liberalt än andra länder. Långsiktigt ska detta inte leda till lägre tillväxt eller sysselsättning, snarare tvärtom. Kortsiktigt är dock det mest sannolika att omvandlingstakten i Sverige blir högre än i andra länder”. LO tillägger att detta lär möta ”starka motreaktioner” från folk som förlorar jobbet.

Visst kommer en del människor och näringar i kläm. Men ibland går omvandlingen snabbt. Irland tog ett djärvt steg när man i slutet av 1970-talet liberaliserade praktiskt taget hela näringslivet, men utdelningen kom raskt. Det var flera år sedan irländarna gick om svenskarna i köpkraft per capita.

Visst kan man hävda att Sverige borde ”skynda långsamt” och i alla fall inte avreglera (det vill säga slopa rösträttsregler, med mera) snabbare än övriga Europa. Det är möjligt att vi på så vis kan hindra att exempelvis SKF övergår i utländsk ägo. Det är också möjligt att det i dagens läge – när vi har så stora nackdelar med det befintliga skattesystemet – är onödigt att genom liberalare rösträttsregler lägga ytterligare sten på bördan, för inhemska storägare i näringslivet.

Men i så fall betalar vi antagligen ett pris i form av lägre tillväxt och sysselsättning.

Nya storföretag

Ett annat argument som kan framföras är att vi måste skydda de storföretag vi har kvar eftersom vi inte lär få några nya. Det är ett statiskt resonemang. Att Sverige i mitten av 1980-talet varit hemvist för exceptionellt många internationella koncerner är antagligen en historisk tillfällighet (som delvis berodde på neutralitet under två världskrig). Storföretagen spelar alltjämt en nyckelroll i näringslivet. Men utvecklingen står inte still och det är inte samma storföretag som dominerar idag som för tio år sedan, vilket inte bara beror på utflyttningen utan snarare på teknikskiften och strategiförändringar. Avknoppningar, omstruktureringar och pånyttfödelser är vardag i en dynamisk ekonomi. Politikerna ska inte försöka identifiera och skydda nationella klenoder eftersom man då minskar de mekanismer som skapar tillväxt och välstånd.

Enklare förr

Just nu befinner sig en stor del av industriländerna i en brytningstid när det gäller kontrollen över storföretagen. Förr var det så enkelt. När ABB och Brown Boveri skulle gå samman 1987 fick Percy Barnevik vackert skriva en ansökan till regeringen – två gånger (den första ansökan ansågs inte uppfylla de formella kraven).

Nu är det regeringarna som måste krumbukta sig. Även om det sitter långt inne så förstår allt fler politiker att ett gynnsamt näringslivsklimat betalar sig i högre välstånd, även om strukturomvandlingen gör folk arbetslösa och beskär särintressens makt. Storbritanniens renässans i Europa hänger till exempel intimt samman med det lyft i tillväxt och investeringar som landet upplevt de senaste 20 åren. De svenska socialdemokraterna drar visserligen benen efter sig när det gäller att sänka skatterna, men det är inte tal om att till exempel använda AP-fonderna som instrument för att behålla svenska företag i landet.

Om ett eller två decennier kommer tanken att nationer använder olika modeller för ägarkontroll för att behålla företag att framstå som en historisk relik.