Ljusning i Ryssland

I somras kallade Vladimir Putin till sig ett tjugotal av landets rikaste affärsmän, bland dem det tiotal som kallas oligarker. Ingen av dem trodde väl att Putin skulle vara påverkbar som den gamle nyckfulle Jeltsin. Men hur långt var han beredd att driva sin utlovade kamp mot korruptionen? Och hade han planer på att reversera de privatiseringar som utgjorde grunden för deras affärsimperier?

Putin satte genast tonen genom att förklara: “Ni var själva med och skapade det system vi har idag, ofta genom osynliga strukturer. Så skyll inte på spegeln om ni inte gillar vad ni ser…”

Enligt vad som läckt ut satte han dem sedan ytterligare på plats genom att tala om vad han väntade sig av dem: att de bör se till att deras företag betalar sina skatter, att de låter sig nöja nu och inte expanderar sina imperier ytterligare. Mot slutet av mötet fick de alla tre minuter var att tala om vad de önskar sig av staten.

Sedan dess har rättssystemet intensifierat sin granskning av oligarkernas affärer – och alla tar för givet att det sker på order från Kreml. Razzior på oligarkers företag och arresteringar av ett par av dem ger onekligen intrycket att det är fråga om en kampanj.

“Jag hade inte vågat hoppas på att Putin skulle våga gå i närkamp med oligarkerna, särskilt inte med Boris Berezovskij. Men det har han vågat, och det blir allt mer uppenbart att Putin inte låter sig styras av Berezovskij”, konstaterar Paul Leander-Engström, som förvaltar Prosperity Capital Fund. Berezovskij, som kontrollerar företag i en mängd branscher, anses vara den mäktigaste av oligarkerna.

Men för att seriöst tackla korruptionen räcker det förstås inte att bara ge sig på oligarkerna. För att utrota korruptionen måste Kreml också göra rent hus i den statliga administrationen.

Även den delen av korruptionskampen verkar vara på gång. Ett 30-tal byråkrater i Moskvas administration är åtalade för att ha låtit en del av anslagen för ett ringvägsbygge runt staden slinka ner i egen ficka. Om det är början till en sanering återstår att se.

Att något nu görs mot den ruttenhet som försvårat normalt företagande och normala affärer under hela 1990-talet är mycket positivt, även om kampanjen inte är resultatet av ett plötsligt oberoende rättssystems ansträngningar utan av instruktioner från Kreml. Kampanjen har dessutom säkerligen uppbackning av säkerhetstjänsten, FSB, som Putin anses ha i sin hand.

“Vissa åklagare kan säkert vara rädda för sin egen hälsa utan uppbackning av högre beslutsfattare”, säger Peter Westin, analyschef på Site, Stockholm Institute for Transition Economics, och antyder därmed vidden av problemet.

Ett första litet steg har ändå tagits på den långa vägen mot ett oberoende rättssystem. Lönerna för domare fördubblas nästa år.

I bästa fall kan vi nu räkna med gradvisa förbättringar av affärsklimatet och ytterligare små steg mot ett rättssamhälle i ordets verkliga betydelse. Små steg är också vad man ska räkna med när det gäller andra strukturförbättringar, även om den energiske Putin nu sätter fingret på de mest skriande reformbehoven.

Skattereform

Ett viktigt steg togs när duman (parlamentet) nyligen godkände en skattereform. Reformen har under lång tid stått på listan över nödvändiga strukturreformer, och den har varit på gång länge utan att kunna ta sig igenom den politiska processen. Men nu är reformen alltså på väg att förverkligas, därför att både presidenten och duman vill ha den. Den sänker företagsbeskattningen från 4 till 1 procent av omsättningen och inkomstskatten till 13 procent för alla (tidigare var den 12, 20 eller 30 procent). Tanken är att de låga nivåerna ska locka fram beskattningsobjekten ur det skattemässiga mörkret så att skattebasen breddas.

Ett annat viktigt steg är maktkoncentrationen till den ryska federationens centrum i Moskva. Vid en hastig betraktelse förefaller det handla om att Putin försöker samla på sig ännu mera makt än han redan har, och det är säkert en dimension av reformen. Men det finns andra också: att skaffa sig genomförandemakt och att minska möjligheterna att fiffla med transfereringarna av pengar mellan Moskva och regionerna.

Genom att beröva de folkvalda guvernörerna i de 89 regionerna deras personliga platser i parlamentets överhus, federationsrådet, berövas guvernörerna sin rättsliga immunitet, vilket bör göra dem hederliga i de fall de inte är det. Genom att inrätta en ny maktnivå – i form av 18 superregioner mellan presidenten och guvernörerna – får regionerna en överrock. Superregionerna ska kontrollera att regionerna gör verklighet av de lagar som stiftas och av de beslut som fattas på central nivå. Än viktigare kanske är att det blivit brottsligt att bryta mot federal lag och att presidenten nu har makt att avskeda både guvernörer och ämbetsmän i regionerna.

Fiffelmöjligheter

Genom dessa förändringar får centrum äntligen en chans att genomdriva sina politiska intentioner, något som var mycket svårt under hela 1990-talet då reformer och lagar stannade på papperet.

Även skattereformen verkar i samma riktning, eftersom alla momsintäkter nu ska gå direkt till finansdepartementet och inte längre delas upp mellan staten och regionen. Det kommer att täppa till en del läckor som funnits längs vägen. Som kompensation har regionerna fått möjlighet att ta ut en extra regional vinstskatt av företagen och viss lokal moms.

Man kan säkert utgå från att Moskvas ökade kontroll över regionerna kommer att leda till skärpning i provinsen. Men om det försvårar korrupta beteenden och ökar statsapparatens effektivitet återstår att se. Fiffelmöjligheterna på central nivå har inte begränsats genom dessa reformer.

Tittar man på den makroekonomiska utvecklingen ser det mycket ljust ut. Alla ekonomiska data pekar i rätt riktning just nu: tillväxten, industriproduktionen, handelsbalansen, inflationen, valutan, skatteindrivningen och betalningarna.

Det är faktiskt första gången sedan den röda flaggan med hammaren och skäran halades på Kreml julen 1990 som det ser så bra ut. Förklaringen är devalveringen i augusti 1998 och det höga oljepriset.

Delvalveringen skapade förutsättningar för den inhemska industrin att sälja sina ibland usla varor – det blev möjligt när konkurrensen från importvarorna i ett slag upphörde. Det stigande oljepriset gav ytterligare skjuts åt ekonomin och åt statens affärer. Idag är statens kassakistor så fulla av rubler från oljeaccisen och andra skatter att budgeten visar ett kraftigt överskott: 3,8 procent.

Devalveringseffekten och oljevinsterna har också lett till att pengar börjat flyta i betalningskanaler, där det tidigare bara flöt byteshandelsvaror och skuldsedlar. Hela ekonomin har remonetariserats – penningmängden har ökat med 41 procent sedan årsskiftet. För att inte detta ska elda på inflationen har centralbanken den senaste tiden börjat ge ut rubelobligationer för att dra in likviditet.

Med penningflödena återvänder även tilltron och självförtroendet så sakteliga. Det har lett till en konsumtionsökning för första gången sedan 1991 (hela 1990-talets uppgång på Moskvabörsen motsvarades alltså inte av någon reell standardhöjning för det ryska folkflertalet). Detaljhandelns omsättning har ökat 13 procent i år, ett uttryck för att de makroekonomiska förbättringarna har fortplantats ner till konsumentnivån.

Flyktkapital åter

En av de bättre indikationerna på att förtroendet för Rysslands ekonomi ökar är att flyktkapital börjar återvända. Det märks i rankningslistorna över länder som investerar i Ryssland, där populära destinationer för ryskt flyktkapital som Cypern och Gibraltar hamnar märkligt högt.

Detta återvändande flyktkapital står troligen för en stor del av den 17-procentiga ökningen av investeringarna första halvåret i år.

“De dollar som lämnar landet gör det inte så fort längre. Folk verkar vilja sätta in lite av de pengar de tjänar i företagen”, säger Roland Nash, chefekonom på Renaissance Capital i Moskva.

Även om president Putin satt fingret på mycket av det som behöver göras och hjulen börjat rulla, så är det långt kvar tills företagsklimatet är så bra att det lockar både det inhemska och det utländska kapitalet att verkligen satsa i Ryssland.

Investeringarna är alltså fortfarande mycket låga – jämfört med andra länder. Och orsaken är de strukturproblem, som IMF och andra pekat på i analys efter analys: skatterna, den godtyckliga lagtolkningen och korruptionen.

Utan investeringar och mer långtgående strukturreformer än vi kan se idag kommer dynamiken inte igång på ett uthålligt sätt. I längden kommer det också att bli svårt att upprätthålla dagens positiva siffror utan omstruktureringar inom industrin, reformering av bankväsendet, upprensning inom byråkratin, bättre management i företagen, lagefterlevnad, betalningsmoral, modernisering av jordbruket inklusive äganderätt till mark samt sociala reformer.

Handelshinder

Ett annat strukturproblem är att den ryska marknaden är geografisk segmenterad, det vill säga uppdelad mellan olika regioner, vilket håller nere konkurrensen mellan företag. För att komma tillrätta med det problemet krävs investeringar i transportinfrastruktur och att alla osynliga handelshinder mellan regionerna försvinner.

Den som spejar efter risker på kortare sikt bör hålla ett öga på rubeln, som nu stärks realt mot dollarn, hittills med sju procent i år varav nästan allt under de senaste två månaderna. Förklaringen är ökande export i kombination med att exportföretagen tvingas växla in det mesta av sina hårdvalutaintäkter i rubel. Går det för snabbt kan både oljesektorns vinster och statskassan drabbas, och den inhemska industrins nuvarande konkurrenskraft gröpas ur på några års sikt.

Fallande oljepris är en annan risk, både för företagen och staten. I budgeten för nästa år kalkylerar finansministeriet med ett oljepris på 19 dollar fatet. Än så länge ger priset på 33 dollar massor med bonus till statskassan. Fallhöjden till 19 är stor, och budgetantagande framstår som realistiskt. Även det är, för övrigt, ett positivt tecken.