LO:s inflationsspöke

Formellt sett har LO formulerat ett gemensamt krav på 3,7procent inför nästa års avtalsrörelse. Detta är den ram somförbunden skall hålla sig inom, inklusive löneglidning. Tillnöds kan man kanske hävda att det stämmer något så när med de 3,5 procent som bland annat regeringen har räknat med, åtminstoneunder förutsättning att de mer högavlönade grupperna nöjer sigmed något mindre än 3,5 procent.

Men LO:s avtalsförslag innebär samtidigt en kraftiglåglönesatsning inom själva LO-kollektivet. Genom enkonstruktion med kronpåslag, lika för alla, och höjning av denlägsta semesterlönen skulle de lägst avlönade få 6-7 procent ilöneökning, mot drygt 3 procent för de mest välbetalda LO–grupperna. Till följd av högre marginalskatt för de senare gerförslaget även dubbelt så mycket i kronor räknat, efter skatt,till de lågavlönade.

I själva verket måste LO:s utgångsbud ses som ett allvarligt hotmot samhällsekonomin. Kraven går tvärs emot marknadskrafternaoch innebär särskilt stora påslag för de lågavlönade grupper somhar högst arbetslöshet, men små ökningar för områden där mansnart kan räkna med brist på arbetskraft. Höga lönelyft inomlågavlönade tjänstenäringar, som handel och distribution, hotarockså mest att utlösa prishöjningar, medan industrin harmöjlighet att bära större löneökningar utan negativa effekterför samhällsekonomin.

I LO:s ram ingår en löneökning med 300 kronor i månaden för allaplus 1,5 procent. Detta anges för LO som helhet ge 3,5 procent ilöneökning. Därtill kommer krav på att den lägsta semesterlönenskall vara 750 kronor om dagen. Detta betyder för helaavtalsområdet 0,2 procent.Men det är bara de lågavlönade som fårnytta av den garanterade semesterlönen. Den som tjänar 13.500kronor och mer har redan semesterersättning på eller över dennagräns. För den som tjänar bara 11.000 kronor i månaden ökardäremot årsinkomsten med 2,5 procent till följd av attsemesterlönen stiger med 130 kronor om dagen eller årsinkomstenmed 3.250 kronor. Sifferuppgifterna är hämtade ur LO-tidningen.

Eftersom även det gemensamma påslaget med 300 kronor ger mest åtde lågavlönade i procent räknat innebär avtalsförslaget 6,7procent för den som tjänar 11.000 kronor i månaden, till exempelett lågavlönat butiksbiträde, medan en högavlönad metallarbetaremed 18.000 kronor i månadslön skulle få nöja sig med 3,2 procent.Beräkningen förutsätter att de 1,5 procenten i påslag, utöver300 kronor, fördelas lika. LO-förslaget innebär knappast att delågavlönade skall avstå från den genomsnittliga procentuellaökningen. I så fall skulle ju hela konstruktionen bli meningslös.Beräkningen i LO-tidningen bygger också på att de 1,5 procentenläggs ut likformigt.

Det är fråga om ett utgångsbud från LO:s sida. Det verkligautfallet kan naturligtvis komma att bli annorlunda. Men förbundmed många lågavlönade, som Handels, kan nu känna att de har LO:sfulla stöd för förbättringar åt främst dem med låga löner.Arbetsgivarna har svårt att sätta emot, kanske inte så mycketför att de är svaga som ofta påstås utan därför att de ärovilliga att ta en konflikt.

Med rikstäckande branschavtal förändras intekonkurrenssituationen för de enskilda företagen. Konkurrenternafår ju lika stora kostnadsökningar. Företagen tycker sig därförha mycket att förlora på en konflikt, men litet att vinna. Nutillkommer dock tydligare än förut att alltför höga avtal kanväntas medföra räntehöjningar och leda till svagare konsumtion.Med betydligt högre påslag för de lågavlönade kan man antagligenräkna med extra löneglidning inom yrken där det börjar bli bristpå arbetskraft. Sambandet mellan avtalshöjningar ochlöneglidning är osäkert, men det måste finnas en klar risk attkraftiga extra påslag för låglönade orsakar kompensationskravfrån andra grupper som dessutom har bättre möjligheter att drivaigenom sina krav.Att LO håller fast vid sina låglönekrav kandessutom på längre sikt minska viljan hos människor att skaffasig högre utbildning, samtidigt som åtskilliga bedömare, blandannat OECD, redan anser att den låga så kalladeutbildningspremien i Sverige är ett allvarligt problem. I såfall ökar risken för löneuppdrivande brist på arbetskraft inomkvalificerade områden, vilket i sin tur höjer den så kalladejämviktsarbetslösheten, det vill säga den nivå som är förenligmed låg inflation.

Om alltför höga löneökningar hotar att spräcka riksbankensinflationsmål blir resultatet räntehöjningar. Dessa är avseddaatt bromsa efterfrågan så att det inte blir möjligt attgenomföra prishöjningarna. Risken för detta måste anses ha ökatgenom LO:s avtalsbud.

Det sägs ofta att löneökningarna måste hållas nere för attindustrins internationella konkurrenskraft skall upprätthållas.I själva verket tål samhällsekonomin betydligt störrelöneökningar i industrin än i den del av näringslivet som ärskyddad från utländsk konkurrens.

Dels ökar produktiviteten betydligt snabbare i industrin, med igenomsnitt nästan sex procent per år under de senaste fyra åren,dels har Sverige ett mycket stort överskott i bytesbalansen. Detsenare innebär att vi skulle kunna förbättra vår levnadsstandardgenom att höja exportpriserna, utan skada för densamhällsekonomiska balansen.

Skälet till att löneökningarna bör hållas tillbaka är i ställetrent inhemskt. Genom låga löneökningar hålls inflationen nere.Eftersom riksbanken har ett bestämt mål för inflationen betyderdetta en expansiv penningpolitik. Den expansiva effekten blirstörre ju lägre löneökningarna blir. Därför är det principielltfelaktigt att hänvisa till en europeisk nivå på löneökningarnaom vi vill öka sysselsättningen.

Däremot måste löneökningstakten ses som långsiktigt hållbar. Etttillfälligt lönestopp behöver inte vara det bästa, eftersom detkan skapa förväntningar om framtida kompensationskrav. Förlöntagarsidan som kollektiv finns ingenting att vinna på högalönekrav. Reallönerna utgörs ju av en kombination av nominellalöner och prisnivån. De senaste årens lägre nominellalöneökningar har i själva verket förenats med ovanligt storareallöneökningar. Det viktiga med låga nominella löneökningar äratt de genom en lättare penningpolitik skapar ökad efterfråganoch därmed högre sysselsättning.