Lycka till, Ulf Kristersson!

Senaste kräftskivan. En intensiv diskussion utbryter när person X säger sig vilja avskaffa den fria aborten. Livets okränkbarhet, risken för expanderad fosterdiagnostik, jada jada … Tredje snapsen var drucken, den fjärde på vänt, kall och klar och fin, så ni kan ju ana energierna i luften när person Y drog sin debattvärja: En cellklump är inte lika med liv, kvinnans självbestämmande, risken för ”svartaborter”.

Snart var nästan alla gäster djupt involverade, med argument från djupaste filosofi och religiositet, till hjärtskärande berättelser om destruktiv kärlek och fruktansvärda dilemman. Det var en fröjd att lyssna! Någon dunkade Sveriges grundlagar i bordet, och strax var även Koranen och Bibeln framme. Paralleller drogs till dödsstraff och smockan hängde i luften. Ända tills värdinnan bollade fram akvaviten och kommenderade fram Helan går.

Förlåt denna djupt lögnaktiga inledning, men det kändes så härligt crazy att låtsas som att vi svenskar grundar våra politiska åsikter i genomtänkt ideologi och moralfilosofisk diskurs. Och att vi gärna stöter och blöter dessa i hård, öppen diskussion. Men ovan nämnda kräftskiva har förstås bara ägt rum i min fantasi.

Detta skrivet apropå den senaste tidens funderingar om hur Moderaterna ska få ihop liberalismen med konservatismen.

Frågan emanerar ur iakttagelsen att M tappat en massa väljare till såväl det flyktingliberala Centerpartiet som det nationalkonservativa SD. Men det betyder inte att det är det politiska svaret. För blott Sverige svenska krusbär har – och det allra svenskaste av krusbär består av lika delar pragmatism och maktpositivism.

Författaren Lars Gustafsson definierade maktpositivism som ”idén att en historisk möjlighet som realiserats ipso facto är värdefullare än en som inte har realiserats”. Exempel: eftersom vi i god demokratisk ordning bestämt att fri abort gäller och att dödsstraff är primitiv ondska så gäller detta. Punkt slut. Avvikande åsikter förstör kräftskivan.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förstod detta. Hur långt kan vi gå när det gäller att försvaga arbetsrätten? Vi kollar med ekonomer och opinionsmätare – och så ser vi hur liberala vi orkar vara. Hur mycket pengar till polis och försvar? Vi stämmer av mot budgetprognoser – och ser hur konservativa vi kan vara.

Framgångsformeln handlade om maktutövning, inte om ideologisk uthållighet. Vilket i hög grad faktiskt gäller även utanför Sverige. Ta Bill Clinton. ”It’s the economy, stupid”, var ledstjärnan när han kampanjade; han förstod att väljarna i första hand sökte svar på sina vardagsproblem. Eller Angela Merkel: hon som öppnar och stänger dörren för tredje­världen­migranter utifrån opinions­siffror och graden av kvinno­tafsande på nyår i Köln. Inte utifrån ideologi.

Här hemma har Socialdemokraterna varit formidabla på att pragmatiskt och maktkompetent jonglera ideologierna. Folk­hemmet, till exempel, var ett begrepp hämtat från tyskinfluerade högerideologen Rudolf Kjellén. Och de viktiga frågorna gällande näringslivet avgjordes i god Saltsjöbadsanda på Wallenbergägda hotell.

Visst gjordes ibland ideologiskt drivna vänstersvängar, som lön­tagar­fonderna på 1970-talet. Men då kom folkets straff direkt: sex års borgerlig regering.

Lärdomen är att den som försöker göra stor sak av daterade 1900-talsideologier lätt hamnar snett i dagens laddade frågor. Vad är egentligen konservativt, liberalt, respektive socialistiskt i frågan om välfärdsvinster? Konservativt är att vara skeptisk mot godhetsapostlar, samt att inte göra för stora förändringar i systemen. Liberalt är att se vinstmotiv och lyhördhet mot brukarna som goda utvecklingskrafter. Medan den solidariska finansieringen är socialism.

Det viktiga, tycker väljarna, är inte ideologi­etiketten på problemlösningen. Utan själva lösningen. Lite andefattigt, kanske, men så ser verkligheten ut. Lycka till, Ulf Kristersson, om det blir du. Kan jag nu få min nästa snaps?

Anpassat budskap

Det ovan skrivna ska inte förstås som att de gamla ideologierna helt tjänat ut. De kan bland annat ha funktionen att tydliggöra politiska förslag. Min gissning är att det senaste M-utspelet om tiggeriförbud har opinions­potential, om det kan förankras i en konservativ idé om Lag och Ordning och inte bara se ut som att man spottar på de fattigaste av fattiga. Och Stefan Löfvens remarkabla kappvändande i flyktingfrågan hösten 2015, underlättades av tankegodset Jämlikhet: – Oj, har vi inte råd att ge migranterna en jämlik tillvaro i det nya landet? Då får vi bomma igen!