Magkompassen pekar åt fel håll

Du har hört det sägas många gånger: Jag gick på magkänslan. Och du säger det själv: Jag litar på min intuition, på det sunda bondförnuftet, på hur det känns i magen.

Gäller det banala beslut – om vad man ska äta till middag – spelar det förstås ingen roll. Och handlar det om vissa personliga beslut – Vill du gifta dig med mig? – vore det ju konstigt att gå efter något annat än just känslan.

Men när de stora besluten i till exempel ett företag fattas på samma grunder kan det orsaka stor skada, understryker Ari Riabacke, som i förra veckan försvarade sin doktorsavhandling om beslutsanalys.

Avhandlingen går ut på två saker, att visa hur vi faktiskt går till väga när vi fattar beslut och att presentera modeller för hur besluten blir bättre. Ari Riabackes studier visar att det är vanligt att människor, även höga beslutsfattare, fattar beslut på felaktiga, ofta känslomässigt styrda grunder.

– När ett problem blir för komplext är det vanligt att man förenklar, går på magkänslan, säger Ari Riabacke.

Och den är inte alltid så bra att förlita sig på, enligt hans forskning. Dels för att vi människor helt enkelt inte förmår överblicka alla relevanta faktorer och väga olika tänkbara scenarier mot varandra. Dels för att vi ofta gör felaktiga risk- och sannolikhetsbedömningar, även om vi skulle ha lyckats med att ta in all information som påverkar beslutet.

På samma sätt som den genomsnittliga roulettspelaren tenderar att ta högre risker ju mer pengar han spelat bort, väljer företagsledare att chansa lite mer, till exempel om ett företag börjar gå med förlust. De beslut vd hade sett som alldeles för riskfyllda under goda tider upplevs plötsligt som rimliga. Om magkänslan får råda, alltså.

“Vansinnigt”, är ett av Ari Riabackes omdömen om ett sådant tillvägagångssätt. Åtminstone när han talar om de riktigt viktiga besluten, som att bestämma om ett företag ska gå in på en ny marknad, var en fabrik ska byggas eller om ett samarbetsavtal med ett annat företag ska signeras. Eller, som det projekt i Ungern som Riabacke arbetat med, konsekvenserna av en översvämmad flod ska bli så små som möjligt.

Projektet gällde Tiza-floden, som är en så kallad hundraårsflod, vilket betyder att den rent statistiskt svämmar över ungefär vart hundrade år, men på senare tid har den börjat svämma över betydligt oftare. Utmaningen är att ta reda på var man ska bygga dammar och flodbarriärer och när man måste ta det drastiska steget att faktiskt offra vissa samhällens infrastruktur och flytta befolkningen till annan ort.

Ari Riabacke tycker att kunskapen om hur man ska komma fram till ett beslut över lag är skrämmande dålig.

– Man kan utbilda sig till civilingenjör eller ekonom, men det betyder inte per automatik att man vet hur man fattar ett beslut på rätt sätt. Väldigt få personer har skolning i att fatta beslut, och man förväntas vara självlärd, säger Ari Riabacke.

Dessutom upplever nog många chefer att det inte är okej att ta hjälp för att fatta beslut. Är man chef betyder det att man kan fatta rätt beslut, punkt slut.

Låter det konstigt, kanske osannolikt, att de stora besluten tas på grundval av vad en människa eller en arbetsgrupp “känner för”? Det är det inte. I Riabackes avhandling, som omfattar data om 400 personers beslutsfattande, djupintervjuas bland andra tolv höga chefer inom den svenska skogsindustrin. Gång på gång refererar de till magkänslan när de berättar om hur de fattar beslut som innehåller risk och osäkerhet. Inte en enda av dem sade sig använda något datorbaserat beslutsverktyg, med undantag för, i enstaka fall, kalkylprogrammet Excel. Så här förklarade en av de intervjuade cheferna varför det inte anses vara nödvändigt:

“Jag har aldrig någonsin /…/ använt någon form av datorbaserat beslutsstöd. Jag tror att många personer väljer ‘den lätta vägen’ till ett beslut och därför inte lägger tid på att lära sig hur man använder sådana verktyg. Det är synd eftersom jag tror att det kan vara riskfyllt i många situationer.”

Den som tror att det är lättare att komma fram till rätt beslut om det fattas av en grupp får inte stöd i Riabackes doktorsavhandling. När vi är flera personer som står bakom ett beslut tenderar vi nämligen att gömma oss bakom gruppen – och ta större risker än vi annars skulle ha gjort. Dessutom kan olika personer i gruppen tolka förhållandena olika, fast man tror att man är ense.

– Säg att man ställer frågan: Hur stor är sannolikheten för att den här affären ska gå igenom? Då kanske alla menar att sannolikheten är “relativt hög”. Men forskningen visar att det man menar med relativt hög kan variera väldigt mycket, någon anser att det finns 40 procents sannolikhet och andra att det är 90 procents sannolikhet. Att förlita sig på så kallade verbala sannolikhetsbedömningar är väldigt riskfyllt, säger Ari Riabacke.

Om magkänslan riskerar att leda till felaktiga beslut, då borde det betyda att man ska förlita sig på datoriserade analyssystem. Nej, det är inte heller en säker metod, anser Ari Riabacke.

– Det finns personer som fäktar sig blåa för att man ska använda it-stöd som beslutsanalyser, men jag anser att det finns en övertro på sådana system.

Dels finns det en risk för att man matar in fel data i systemen eller tillskriver dem fel värde i förhållande till varandra, vad som i folkmun brukar kallas “skit in, skit ut”. Dels är det lätt att misslyckas med att översätta värden som till exempel miljöeffekter och sociala effekter till mätbara data. Då blir det svårt att ställa dem mot faktorer som kostnader och politiska ställningstaganden, till exempel om nya vägar ska byggas i större städer.

Så hur ska man göra för att fatta rätt beslut, om man varken kan gå på magkänslan eller förlita sig på it-system?

– Det gäller att bena upp alla relevanta faktorer och med hjälp av relevanta analysverktyg, väga olika scenarier mot varandra. Intuitionen bör alltså kompletteras med formella metoder, i synnerhet där komplexitetsgraden blir så hög att vi helst skulle vilja börja förenkla i stället för att fördjupa analysen. Det är två olika “tekniker” som kan användas parallellt för att fatta ännu bättre beslut, säger Ari Riabacke.

Därför leder magkänslan fel
När vi refererar till magkänslan kan det i stället vara någon av följande orsaker som förklarar vårt beslut.

Garderobseffekten: Det vi har närmast till hands i “minnesgarderoben” är det vi väljer som beslutsunderlag. En person kan ha gjort noggrann efterforskning på olika bilmärken under en lång tid och kommit fram till att en viss bil och modell passar honom/henne bäst. Just innan köpet träffar han/hon en bekant som säger sig ha dålig erfarenhet av just denna bil. Bilköparen ändrar sig, trots sitt gedigna beslutsunderlag.

Irrelevant information: Ny information kan ändra ett beslut utan att det egentligen finns någon anledning. En person ska välja mellan kött eller fisk till lunch och väljer fisk. Då får han/hon veta att det även finns en salladsrätt. Den informationen får honom/henne att ändra sin ursprungliga plan och byta till kött.

“The error of third kind”: Man lyckas inte identifiera rätt problem till att börja med och “löser” således fel problem…

Dåligt informationsunderlag: För lite kunskap om alla de faktorer som är viktiga för att fatta ett bra beslut. Av tidsbrist, okunnighet eller lättja kan det vara lättare att fattat ett intuitivt beslut i stället för att göra en analys av samtliga faktorer och jämföra tänkbara scenarion.

Feghet/slapphet: Vi kan ha ett personligt skäl till att förespråka ett visst beslut trots att det egentligen inte är det optimala. Om det handlar om viktiga beslut kan det då vara bättre att slippa ha ett fullgott beslutsunderlag som andra kan ta del av i efterhand.

Tradition: I stället för att “tänka utanför boxen” och kanske komma fram till ett bättre, men oväntat beslut, är det vanligt att göra “som man alltid gjort”.

Inkonsekvent riskbedömning: En genomsnittlig person bedömer riskerna som mindre i den så kallade negativa domänen, större i den positiva domänen. Ett konkret sätt att beskriva detta är att de flesta roulettspelare tar större risker, ju mer pengar de förlorat.

Källa: Ari Riabacke
________

Om Ari Riabacke

Ari Riabacke, 41, disputerade 7 juni 2007 med avhandlingen “Development of Elicitation Methods for Managerial Decision Making” (ung: Utveckling av metoder för beslutsstöd inom ledarskap) vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Bakgrund: Civilekonom i grunden samt magister i organisatoriskt beslutsfattande och licentiat i beräkningsbar beslutsanalys inom data- och systemvetenskap.