Marknaden saktar farten

Näringslivet har alltid haft sin egen tideräkning. Valör minns sjuttiotalet. Då låg fokus på helåren. Detta eftersom de få och inte alltid så informativa rapporter som producerades i regel kom en gång om året.

Senare började mer progressiva informationsavdelningar att framställa halvårsrapporter. Bankerna hade förstås sin egen idé om hur saker och ting skulle skötas och lämnade tertialrapporter.

Då liksom nu gnälldes det på kapitalmarknaden. Det hette att placerarna alltför ofta hade fel underlag för sina bedömningar. I många fall tvingades de ju att basera sina beslut på information som kunde vara upptill ett år gammal. Låt vara att de kunde komplettera med litet nyare skvaller och klipp ur de få pressreleaserna.

När rapporterna började komma en gång i halvåret tystnade den kritiken. I stället hakade näringslivets bedömare upp sig på den långa produktionstiden för materialet. Valör minns att Skanska så sent som i början av nittiotalet vägrade att släppa ifrån sig några siffror för det gångna helåret förrän i maj året därpå.

Det tog lång tid att övertyga det svenska näringslivet om behovet av att publicera rapporterna så snart som möjligt efter hel-, respektive halvårsskiftena. Men det kom, även om mången sliten ekonomichef fick semestern förstörd på köpet.

Parallellt med att börsen började byta tideräkning, förändrades direktörernas uppfattning av tiden. Sextiotalscheferna var långtidsplanerare. De bedömde sina investeringar efter hur lönsamma de kunde tänkas bli på trettio års sikt.

Men tiderna förändrades och investeringarnas karaktär med dem. Om sextiotalets investeringar handlade om skog, gruvor och tyngre verkstadsindustri handlade sjuttiotalets kalkyler om produkter med kortare livslängd.

Sjuttiotalsbossen tänkte visserligen i termer av konjunkturcykler, men i takt med att produkterna blev alltmer lättrörliga följde cheferna efter.
I början av åttiotalet kom teorierna om enminutschefen. Det var onekligen helt rätt för McDonalds att då på allvar börja slå ned sina Happy Meal-stolpar utanför USA:s gränser. Investeringarna handlade ju allt mer om kortlivade ting som reklam och design och allt mindre om kättingar, bultar och barktrummor.

Vilken fart det tog!
Kapitalmarknaden globaliserades. De amerikanska systemen med snabb rapportering och snabb feedback från kapitalmarknaden fick genomslag.
Kvartalskapitalismen kom till Sverige. Och den ledde raskt till kortare redovisningsintervall.

Många börsbolag, till exempel det H&M som för inte så länge sedan anklagades för slutenhet, lämnar numera månadsvisa uppgifter om försäljningen.
Rekordet togs kanske under internetyrans sista dagar när företag som Oracle och Cisco hävdade att de, tack vare sina fantastiska IT-system, klarade av realtidsbokföring.

Voilà! Realtidskapitalisten var född. Och i hans kölvatten kom naturligtvis realtidscheferna. Borta var de saktfärdiga enminutsdinosaurierna. Allting mättes ju sekundsnabbt av ekonomiavdelningarna och skickades ut på nätet för vidare bedömning av en aldrig sovande kapitalmarknad. Snart kunde inte en vd gå på muggen utan att tilldragelsen skulle realtidspresenteras på webben.

Men nu är det slut på allt det här. Någonting har hänt.

I USA har hittills i år, och fram till denna krönikas pressläggning, merparten av de rapporter som börsföretagen offentliggjort motsvarat eller överträffat kapitalmarknadens förväntningar. Det borde alltså vara bäddat för klang och jubel på marknaden.

Men i stället har börsen fallit. Förklaringen är enkel. Vi har ånyo börjat se framåt. Vi har visserligen inte höjt blicken särskilt mycket. Men vi har i alla fall börjat titta framåt, och vi försöker att sätta in de dagsaktuella siffrorna i ett större sammanhang.

Det är ingen jätteförändring än så länge. Men trenden är bruten och det är det viktiga.
Så, håll ögonen öppna. Snart kommer femårsplanerna till heders igen. Men det gäller att inte sedan lyfta blicken för högt. Ty på riktigt lång sikt är vi ju alla döda.