Mats Paulsen: Det indiska filmundret

Bombay Dreams är Andrew Lloyd Webbers nya musikal i London. Storyn är klassiskt bollywoodsk. En ung, rik kvinna blir hopplöst kär i en kastlös fattiglapp från slummen. Men sann kärlek övervinner allt.

Mustiga Monsunbröllop har just gått upp på svenska biografer. Filmen har gjort succé i England och har fått bra kritik i Sverige.

Den indiska mastodontfilmen Lagaan är nominerad som bästa utländska film på årets Oscarsgala.

Jag går på filmskola i Indien. Det är en ren slump. Jag är helt otrendig. Men just nu kan jag alltså rapportera som insider från det indiska filmundret – eller snarare säljundret.

Hindi-film och indisk tv är mest skit. Men jag har gjort några observationer om själva produkten och hur den är förpackad.

För det första går det att tjäna pengar på film. På svensk film också, som kämpar med liten hemmamarknad och fjuttigt filmstöd. Här kan indierna lära ut en del.

På skådespelarlinjen i den privata filmskola jag går upptar sång och dans cirka 70 procent av tiden. Alla hindifilmer är musikaler. Även stentuffa hjältar dansar och trallar med jönsig koreografi. Moderna hindifilmer har sekvenser som är rena rockvideos. Indiska skådespelare är lika mycket filmstjärnor som popidoler.

Originalmusik komponeras till varje film och ges ut på CD med samma titel som filmen. CD:n släpps före filmen så att hit-låten hinner klättra på radio- och musikvideo-listor på tv. Musikvideon fungerar som ren reklam för filmen.

Musikindustrin har smält ihop med filmbranschen. Total crosspromotion. Filmen och CD:n får dubbelt så mycket medial uppmärksamhet till halva kostnaden. Ändå är intäkterna desamma. Fler biobiljetter och CD-skivor säljs till samma styckepris som om de lanserats var för sig.

Det skulle vara intressant att se vad det svenska musikundret kan göra för svensk film. Säkert megaexport till Japan och Deutschland.

Det andra jag fått lära mig på skolan är att man väljer filmbranschen för att bli just rik. Hinder på väg mot regnbågens slut ska besegras till varje pris. Så till den grad att jag håller på att förlora mitt svenska samvetes oskuld.

Den indiska filmskolans rektor trummar in sina budskap:

1. ”You have to sacrifice your own feelings in order to look into the demand of the masses”. Om folk vill se hjälten sparka ned tjugo bovar, så ska de få göra det, säger rektorn.

2. ”All who enters this industry are jokers”. Fuska med din CV för att få en snabbstart i industrin. Men ljug så trovärdigt att det accepteras. Och glöm inte att alla älskar egomassage. Ta reda på vilka intressen en viktig person har, så du vet vad du ska prata om.

3. ”You have to be street smart to make movies”. Detta tips illustrerade rektorn med en historia om hur han ordnat en filmroll åt den lokala skattemasens dotter.

När filmidéer diskuteras på skolan är första frågan: Hur ska du få sponsorerna att köpa det här programmet? Du måste veta mer om målgruppen än han eller hon själv vet.

En filmmakare ska ha nära kontakter med annonsörer och deras medierådgivare. De är viktigare än inköpschefen på tv-kanalen. Uppfyller filmaren medierådgivarens krav, så kommer han eller hon också att sälja sin film.

Bara filmmakare som är PR-experter lyckas, säger vår lärare i marknadsföring. Utan goda relationer med media, som står för gratis reklam när det är dags för lansering, har du inga chanser att tjäna pengar.

Och glöm inte att ditt namn är ditt varumärke. Du måste bestämma vad du är. Antingen är du först på marknaden med något. Eller så gör du något på ett annorlunda sätt. Men du måste bestämma dig för vad du är. Förpacka dig därefter. Klä dig så, prata så och uppträda så.

Följ dessa råd, så lyckas du i filmbranschen och i alla andra branscher. Det säger i alla fall rektorn på min indiska filmskola.

Mats Paulsen