Måtte nästa Einstein födas utanför Sverige

I vår annars så egalitärt inriktade nation, råder varje december ett kort undantagstillstånd präglat av elittänkande. Idrottens bragdguld delas ut. Världens yppersta intellektuella elit prisas av konungen. Och snyggaste tjejen i klassen blir Lucia.

Nja, det sista är inte sant, inte längre. En så utrerat elitistisk ritual – dessutom hopparad med styggelser som sexism och kristendom – kunde givetvis inte överleva de lättkränktas 2000-tal. Särskilt inte som det handlade om barn.

Att kombinationen barn och elittänkande är känslig materia, visades när fotbollförbundet nyligen dekreterade att inga seriesegrare ska utses i åldrarna under 13. Från barnens skola minns jag när jag frågade vad som skulle hända om någon liten Einstein räknade igenom matteboken före alla andra. Inga problem, försäkrades det. Varpå jag undrade om Einstein-barnet då fick påbörja nästa årskurs.

– Nä, så jobbar vi inte, löd svaret.

Visst finns poänger med tuktad prestationshets. Men de argumenten har ni redan hört, de är inskrivna i ert jantepräglade dna. Däremot talas det sällan om de samhällsvärden eliter tillför.

Utan elitmänniskor skulle det moderna livet inte finnas, inte ens som idé. Inga symfonier, inga flygplan, inga solcellspaneler, ingen Pythagoras sats, ingen Iphone, inga hallonbåtar.

Ändå har ordet elit fått en negativ konnotation. Ord som elitistisk, elittänkande och elitskolor uttalas med en fnysning. Men det vi ogillar är maktfullkomlig överhet och förtryckande hierarki, inte att någon i kraft av talang och hårt arbete blir exceptionellt duktig. Vi tjänar ju alla på om den bästa sushikocken och klurigaste uppfinnaren i en positiv spiral sporras till nya stordåd.

Ordet elit betyder ursprungligen ungefär ”(ut)vald”. I ett gott samhälle kan alla aspirera på denna utvaldhet. Arbetarrörelsens betoning av utbildning handlade följdriktigt om att även arbetarnas barn skulle kunna bli elit.

Tyvärr visar vår tid en bristande förmåga att rättvist urskilja och uppskatta sanna eliter. Ta Henrik Schyffert och Malena Ernman, tveklöst tillhörande eliten på kulturens område. Men när deras infantila twitterinlägg får status av intressant samhällsdebatt, då talar vi om förfallssymptom. Fast å andra sidan, hur mycket mer framsynt har vår politiska elit varit i tidens ödesfrågor?

Inte blir det bättre när politikerna genom listor och kvoter ska ersätta gamla eliter med nya. Kulturministern beställer namnlistor framtagna på rasbiologisk grund för att säkra olika gruppers representativitet. Det talas fagert om demokratiska och ekologiska mål för kulturen – men nästan inget om kvalitet. Här är svensk film illustrativ; den översvämmas av politiska diktat, men har aldrig förr haft så låg marknadsandel.

Tvärtom präglas de branscher där vi på sistone kommit att tillhöra världseliten, som popmusik och it, av en total brist på politiska pekpinnar. Talanger har jobbat hos och lärt av varandra i en stenhårt elitistisk meritokrati, utan minsta blinkning mot politiskt definierade mångfalds- och jämlikhetsmål. Bland framgångsnamnen hittar vi för övrigt många som inte är vita, inte är svenskfödda, inte är snubbar.

För närvarande pågår en smått förtvivlad diskussion om vad de nya immigranterna ska jobba med. Det talas om snabbspår och låglönejobb. Men den debatten får inte tränga undan betydelsen av vad människor på samhällets solsida, inklusive talangfulla invandrare, ska hitta på. Det vill säga vilka underbara uppfinningar och konstverk och företag de ska berika våra liv och skattkistor med. Och hur de bäst kan uppmuntras göra detta.

Ett samhälle som inte vårdar sin elit, vårdar inte sig självt. Hur vi får nya eliter att växa fram borde vara en prioriterad politisk fråga. Men det har den inte varit på länge. Det kan inte alla bragdmedaljer och Nobeltårtor i hela världen dölja.

Vem gråter för de andra?

Åsa Romsons tårar när den nya immigrationspolitiken presenterades var begripliga. Stunden måste varit fruktansvärd för en miljöpartist. Men en stilla undran: hur mycket har hon gråtit över dem som faktiskt hann över gränsen i tid, men sakta men säkert börjar inse att det där med jobb och bostad och ett värdigt liv kanske är mycket svårare att erövra än det verkade, när Sverige lanserade sig som humanitär stormakt?