Mellan dröm och verklighet

Genom vi-lägger-oss-i-Stefans-­knä-med-rumpan-bar-avtalet (även känt som ”decemberöverenskommelsen”) gav Alliansen socialdemokratin en gratischans att återta kommandot i sin gamla paradgren regeringsfrågan. Plötsligt blev talet om de rödgrönas inkompetens överspelat. För om regeringen var så bottenlöst usel, varför skulle väljarna inte ges tillfälle att rösta bort den i ett extraval?

I stället ges nu tid för socialdemokratiska statsråd att växa in i regeringskostymen. Inrikesminister Anders Ygeman, försvarsminister Peter Hultqvist och näringsminister Mikael Damberg har redan gjort det bra. Samtidigt krymper oppositionens regeringserfarenhet, eftersom det sjunkande skeppet såg många brunsvansade gnagare söka nödutgången illa kvickt.

Så långt de goda nyheterna för Socialdemokraterna. Nu till de dåliga.

För ett parti med jämlikheten som bärande idé, har det länge varit bistra tider. Plågsamt länge, sedan år 1980 ungefär. I en krönika i förra numret av Affärsvärlden tecknade Johan Högberg en ojämlikhetens exposé: globalisering, automatisering och produktivitetsökningar har höjt ersättningen till kapitalägarna. Höglöne- respektive låglönejobb ökar, medan traditionella medelklassjobb tappar i andel. Samtidigt har politikerna krattat manegen för kapitalet genom avskaffandet av arvs- och gåvoskatten under Göran Persson, och bortplockad skatt på förmögenhet och fastigheter, samt sänkt bolagsskatt, under Alliansen.

En annan globaliseringsaspekt än den finansiella, är människors ökade rörlighet. Här ser vi jämlikhetsidén pressas av allt från moldaviska lastbilschaffisar till somaliska anhöriginvandrare. De förra pressar ner lönen och upp tempot för svenskfödda åkare, medan de senare hamnar i lågavlönat servicejobb eller bandydokumentärer med Filip och Fredrik. Och de närmsta åren står en halv miljon nya flyktingar och bankar på porten, enligt Migrationsverkets prognoser.

En numerärt mindre men ur ojämlikhetssynvinkel visuellt starkare grupp, är tiggarna på våra gator. Föga anade jag när jag flyttade till min nuvarande adress i centrala Stockholm, att jag snart skulle ha en Dickens-roman på trottoaren utanför. Men jag har alltså en innerstadslägenhet! Vilket är fullständigt utom räckhåll för stora samhällsgrupper, efter en prisutveckling påeldad av dels oambitiös byggpolitik, dels generösa låneregler. Lån vilka ger profit till de banker som skattebetalarna så generöst räddade från 1990-talets bankkris utan att kräva delägarskap i gengäld.

Orkar vi förresten tala om skolan? Ja, vi måste tala om skolan. Där ökar skillnaderna både mellan socioekonomiska grupper och mellan hög- och lågpresterare. Vilket enligt kunskapsmätningar mer tycks bero på att de dåliga blir sämre än på att de duktiga blir bättre.

När en organisation eller människa befinner sig i identitetskris, kan ett svar vara att söka nya vägar, rentav nya mål. Ett annat att skrika ”Här kommer jag, och jag är bäst!”. Som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) i en intervju i SvD i januari. ”Jag ska klara ungdomsarbetslösheten”, lyder ett av budskapen. Ett annat att det ska räcka med två år innan nyanlända får jobb. ”Det är jag som ska göra det”, förkunnar hon trosvisst.

Nä, det är inte en svamptrippande frikyrkopastor i självsvängning som talar, utan jämlikhetsreflexen, så stark för en socialdemokrat att den tröga, motvalls verkligheten understundom måste betraktas i retoriskt skimmer.

Men hur länge håller självbilden för ett jämlikhetsparti i ett samhälle som producerar ojämlikhet även under eget regeringsinnehav? Ska mer realistiska affärsidéer kanske övervägas? Som grundtrygghet, fortsatt solidariska försäkringssystem och en anständig utbildning även för underklassen? Eller sitter partiet inne med en hittills hemlighållen mirakelmedicin för full sysselsättning och ökad jämlikhet? Vilket ju faktiskt Ylva Johansson antyder.

Det blir mycket intressant att se vilka paroller partiet går till val på 2018, om hon visar sig få fel.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.

Fingal Olsson

Om socialdemokratins mål är (resultat)jämlikhet, med social rörlighet som ett av medlen, kan liberalismen sägas vara spegelbilden. Målet är rörlighet, medan (regel)jämlikhet utgör ett medel. Vilket pekar på identitetskris också för dagens liberaler. Den sociala rörligheten minskar ju även den.