Mellanchefen

En uppsluppen söndagseftermiddag i oktober 2014 vandrade Stefan Ingves ensam genom Washington efter att ha deltagit i ett av de panelsamtal som traditionsenligt avrundar IMF och Världsbankens ­årliga sammankomster.

Mötena är ett slags SVT Forum-version av den globala elitens träffar i Davos. Hemliga överläggningar varvas med namnkunniga paneler ledda av pigga profiler från CNN och Financial Times.

Stefan Ingves hade deltagit i en diskussion om finanssektorns framtid tillsammans med cheferna för Blackrock och HSBC, två av finansvärldens jättar. Där hade han ­visserligen framstått som träig, men ändå avspänd, på gränsen till loj.

Hemma nämns det sällan hur högt den svenske Riksbankschefens namn smäller internationellt. Chef för Baselkommittén, tillsynsmyndigheternas globala nätverk. Mannen som lärt resten av världen att handskas med finanskriser. Till synes lika bekväm på Wall Street eller i Washington som i villan hemma i Upplands Väsby.

Stefan Ingves är en höjdare, men den här dagen är han tyngd.

– Det är så jävla jobbigt att resa, muttrar han på väg hem genom den amerikanska ­huvudstadens lobbyistkvarter, med sina rustic chic-restauranger och Starbucks-fik.

Några veckor senare sänker Riksbanken styrräntan till noll för första gången i institutionens historia.

Beslutet tar de flesta på sängen – ”Riksbanken chockar experterna med en ny ­supersänkning av den viktigaste styrräntan”, förkunnar Aftonbladet.

Detta för att Riksbanksdirektionen fram till dess fört en stramare penning­politik än inflationen motiverat i syfte att kontrollera hushållens skuldsättning.

Strategin har kritiserats i ansedd utländsk press. New York Times-skribenten och ­Nobelprisvinnaren i ekonomi Paul Krugman rasade mot Riksbanken i spalter som vanligtvis uppehåller sig vid amerikansk ­inrikes- och ­utrikespolitik.

Även inom direktionen surades det. Riksbanksledamoten Lars E O Svensson angrep majoritetens politik offentligt.

Så plötsligt byter Riksbanken inriktning. Priserna hamnar i fokus. Under de nästkommande åren införs ­minusränta och direktionen börjar köpa ­finansiella tillgångar. Inflationsmålet är det enda som räknas.

Inflationen stiger visserligen, om än ­mindre än Riksbanken hoppats, men det gör bopriserna och skulderna också. Samstämmiga internationella bedömare, från Goldman Sachs till EU-kommissionen, varnar för bostadsbubbla.

Marknadsaktörerna tar sig för pannan, vanligt folk kliar sig i huvudet. För tillväxten stiger ju och det talas om arbetsbrist. Ändå envisas Riksbanken med en ränta under noll.

Ingves blir alltmer isolerad, ofta direkt ­hånad. Även inom direktionen blir splittringen tydlig. Flera ledamöter avviker från majoritetens linje och Riksbankschefen tvingas emellanåt använda utslagsröst för att få sin vilja fram.

I en marknadsenkät genomförd av Bloomberg i maj i år får Stefan Ingves godkänt av mindre än var tionde person. Siffran förvånar. 12 procent tycker Riksbankschefen bör lämna på direkten, inte nästa år som ­förväntat.

– Tänk om han hade kastat in handduken 2014 i stället för att byta fot, säger Nordeas chefsekonom Annika Winsth i ett konferensrum i Nordeas lokaler på Smålands­gatan i Stockholm.

– Han hade hamnat i historieböckerna som en som tog sitt ansvar.

I stället har Stefan Ingves blivit ett slags svensk penningpolitiks svar på François Hollande. En person som ser på medan det går utför.

”Värsta ekonomiska och politiska miljö jag varit i närheten av”

I februari i år nådde inflationen, tillfälligt, Riksbankens mål för första gången på sex år. Veckorna senare enades arbetsgivarna och facket om ett industriavtal med löneökningar på drygt 2 procent per år de kommande tre åren.

Stefan Ingves lär ha bitit sig i läppen. ­Riksbanken hoppades på åtminstone 3,5 procent.

Överenskommelsen gjorde det i stort sett omöjligt att nå inflationsmålet på 2 procent under överskådlig framtid, eftersom industriavtalet är normerande och lönerna har stor inverkan på den underliggande inflationen.

Historiskt sett har det krävts löneökningar på över 4 procent. De kommande åren väntades de landa under 1,5 procent, trots hög tillväxt och brist på folk för företagen att anställa.

– Vi har en jättestark högkonjunktur och ändå fick vi lägre löneavtal än 2013, säger Nordeas chefekonom.

Ingen vet egentligen varför lönerna inte stiger, men med största säkerhet beror det på faktorer som påverkar långt fler länder än Sverige. Världsekonomin växer långsammare än tidigare. Världshandeln växer långsammare än världsekonomin. De globala skuldnivåerna är högre än någonsin. Och räntorna och inflationen är låga överallt.

Den tidigare amerikanske finansministern Larry Summers spekulerade för några år sedan i att den globala tillväxten bromsats av att fler människor vill spara och färre ­investera. Det pressar i sin tur ner den ­underliggande globala ränta som centralbanker i öppna ekonomier har att förhålla sig till.

Den teorin stämmer ännu bättre i dag, hävdade Summers i en intervju med Wall Street Journal i maj.

Det är svårt att veta var vi hamnat någonstans.

Förre Fed-chefen Alan Greenspan vet. ”Det är den värsta ekonomiska och politiska miljö jag överhuvudtaget varit i närheten av”, konstaterade han i höstas.

Greenspan syftade framför allt på USA, men inte bara. För gäller det där så gäller det sannolikt även här. Mindre ekonomier klarar helt enkelt inte av att föra en självständig penningpolitik i en värld där kapitalflödena är så stora och fria, vidhåller en uppmärksammad studie av Helene Rey, professor vid London Business School.

Financial Times sammanfattade alternativen med sedvanlig snärtighet: ”Inför kapitalkontroller eller låt Fed styra din ekonomi.”

Ofrivilliga huvudrolls­innehavare

För inte så många år sedan publicerade Federal Reserve inga mötesprotokoll och när dåvarande Fed-chefen Alan Greenspan talade inför kongressen mumlade han enligt egen utsago med flit. Så sent som på 1990-talet offentliggjordes inga ändringar i penningpolitiken överhuvudtaget. Marknaden fick försöka luska ut eventuella räntejusteringar på egen hand.

När nuvarande Fed-chefen Janet Yellen diskuterar penningpolitiska beslut läser hon innantill och artikulerar flitigt. Varje presskonferens är en snackis. Expressen sänder live.

Även Riksbanken har tagit plats i det ­kollektiva medvetandet på ett annat sätt än tidigare. Intresset för penningpolitiken har ökat. Men missnöjet har också tilltagit. Centralbankernas kompetens ifrågasätts, kraven på demokratiskt ansvarsutkrävande har blivit mer omfattande.

Det är på visst sätt ironiskt eftersom centralbankerna i dag är mer transparenta och skärskådade än någonsin. Men minusräntor och tillgångsköp är kontroversiella tilltag. De nonchalerar flera av marknads­ekonomins mest centrala dogmer.

– Man dödar den fria prissättningen på marknaden. Utbud och efterfrågan sätts ur spel, och det i kapitalistiska länder”, säger Annika Winsth.

– Centralbankerna har tagit på sig för stora mandat. Det är inte rimligt att institutioner som inte är demokratiskt valda köper fastighetsobligationer eller aktier.

Att centralbankerna fått en mer fram­trädande roll är emellertid vare sig en slump eller ­resultatet av ett cyniskt maktspel. ­Snarare är det en följd av den bredare ­sociala och kulturella fragmentering som lam- slagit ­politiken i många västerländska demokratier.

I USA kom kongressen inte överens om en enda budget mellan 2009 och 2015. I England hämtade dåvarande finansministern George Osborne 2013 in en centralbankschef från Kanada som var villig att lätta på trycket medan statsbudgeten bantades.

I Sverige har både den förra och nuvarande regeringen ”försämrat den penningpolitiska situationen” genom att slopa fastighetsskatten, behålla ränteavdragen och avskaffa hyresregleringen, säger ekonomiprofessorn Lars Jonung.

I sådana miljöer tvingas centralbankerna gå i bräschen, framhärdar Mohammed ­El-Erian, tidigare vd på obligationsfonden Pimco, i boken The Only Game in Town från förra året.

”På ett mycket dramatiskt sätt har världens centralbanker kommit att bli unikt ansvariga för världsekonomin”, skriver han, och tillägger att dessa vanligtvis ”regel­besatta” institutioner ironiskt nog ofta tvingas improvisera på fläcken. Centralbankerna, inklusive den svenska, har kritiserats för att ta sig för stora friheter, men man kan lika gärna hävda att de har fyllt ett tomrum, ­menar El-Erian.

Här framträder en olycklig paradox: paralyserade politiker tvingar centralbankerna att spela en mer framskjuten roll, vilket leder till ökade krav på att de underställs de demokratiska institutioner vars handlingsförlamning tvingade dem att ta täten från början. Samtidigt gör den tilltagande misstron mot vad som ofta uppfattas som odemokratiska elitinstitutioner det svårt att föra diskussioner om vilka mandat och verktyg centralbankerna behöver för att kunna föra en mer sammanhållen, effektiv politik. ­Beslutet att ge Finansinspektionen, snarare än Riksbanken, det huvudsakliga ansvaret för finansiell stabilitet är ett exempel som Stefan Ingves själv gärna framhåller. De ­finansiella obalanserna blir större och risken för kriser ökar.

I förlängningen hotas, ironiskt nog, både centralbankernas självständighet och ­demokratin i stort, eftersom finansiella kriser tenderar att undergräva förtroendet för institutioner mer allmänt.

Som journalisten och författaren Fareed Zakaria påpekat: mer demokrati riskerar i längden att leda till mindre demokrati.

Att det här är knepiga frågor märks. Det är svårt att bedöma om Riksbanken är en ­odemokratisk frifräsare eller en stelbent paragrafryttare som tolkar sitt mandat för snävt på bekostnad av samhällsekonomin.

Efterträdaren

Barack Obama observerade en gång att USA:s president har tio procents handlingsfrihet – resten styrs av omständigheter.

Vad säger det i så fall om jobbet som Riksbankschef? Och vad innebär det för den framtida penningpolitikens utformning när Stefan Ingves med största sannolikhet får lämna i början av nästa år?

– I viss utsträckning kritiseras Riksbanken för problem som den inte kan lösa, säger Lars Jonung.

– Men Riksbanken har framför allt sig själv att skylla. Man hade kunnat vara öppnare om svårigheterna att nå inflations­målet i en globaliserad ekonomi.

Eller som ekonomijournalisten Andreas Cervenka uttrycker det: ”Riksbanken styr inte världen, men de styr sin egen kommunikation.” Cervenka, som går hårt åt Ingves i boken Vad gör en bank? som publicerades i våras, påpekar att direktionen begått flera strategiska misstag – beslutet att slopa ­inflationsmålets toleransintervall 2010 och helomvändningen 2014 inte minst – och således ”bakbundit sig själva”.

Det går också att ana viss splittring i direktionen, även om ledamöterna håller enad front utåt.

Riksbankens beslut att utöka sina tillgångsköp i april stöddes, förutom Stefan Ingves, av endast två ledamöter: förste vicechefen Kerstin af Jochnick och Per Jansson – de som tillsammans med Riksbankschefen suttit i direktionen längst.

Cecilia Skingsley och Martin Flodén, som tillträdde tillsammans i maj 2013, och Henry Ohlsson, som ingått i direktionen sedan 2015, röstade emot. Stefan Ingves tvingades använda utslagsröst.

”En tänkbar förklaring”, spekulerade Handelsbankens ränteanalytiker i en analys, är att Ingves, af Jochnick och Jansson satt i direktionen ”när Riksbankens prognoser missade inflationsutfallet som mest”.

Nykomlingarna är, enligt det resonemanget, till skillnad från sina mer luttrade kolleger inte brända av 2010 års miss­räkning, då räntorna höjdes för fort – något den svenska ekonomin och därmed Riksbanken fortfarande betalar priset för i dag, hävdar Lars E O Svensson, som lägger en stor del av skulden på Stefan Ingves.

Han har tagit mer makt än vad som ursprungligen var tänkt, säger den forne ledamoten.

Lars E O Svensson menar att Riksbanksdirektionen har stora möjligheter att forma samhällsekonomin.

Det gäller bara att utse bra ledamöter och en bra chef, understryker han och slår ett slag för tidigare direktionskollegan Karolina Ekholm, i dag statssekreterare på finans­departementet.

Ekholm är, tillsammans med tidigare ­finansminister Thomas Östros (S), förhandstippad att ta över efter Stefan Ingves. Lovorden haglar.

– Om man anser att kompetens, erfarenhet och omdöme ska vara avgörande vid utnämningen av Riksbankschef är saken solklar: ingen slår Karolina Ekholm, säger Svensson.

– Jag tror definitivt att Karolina Ekholm har tankar om vad man skulle kunna göra annorlunda på Riksbanken, fyller Annika Winsth i.

Både befarar dock att Ekholms nuvarande jobb kan ligga henne i fatet, vilket inte heller utesluts i regeringskretsar.

Det kan inte uteslutas att Moderaterna tar tillfället i akt att försöka jävlas med Magdalena Andersson, säger en S-person med nära insyn i processen.

Men om man tittar på vilka moderater som sitter i fullmäktige är de å andra sidan inga som Anna Kinberg Batras spinndoktorer har någon större makt över. ­Karolina Ekholm har dock andra potentiella svagheter, menar vissa. Likt övriga ledamöter, med undantag för Cecilia Skingsley – även hon nämnd i förhandsdiskussionerna – är ­Ekholm i grunden en teoretiker, med begränsad praktisk marknadserfarenhet.

Om man har som utgångspunkt att Riksbanken fortfarande har betydande förmåga att föra sin egen politik och, genom den, forma samhällsekonomin blir utnämningen av nästa Riksbankschef viktig och en potentiell omstart.

Men om direktionen inte har så stor makt? Om, som Barack Obama säger, handlings­utrymmet är tio procent och resten omständigheter? Vad händer då?

I HBO-serien The Wire kretsar handlingen kring poliser, knarklangare och politiker i Baltimore, ­några mil norr om Washington. Skaparen David Simon har förklarat att serien, som numera är föremål för sociologistudier på Harvard, i grund och botten handlar om hur jävligt det är att vara mellanchef. ”Mycket ansvar, lite inflytande.”

Stefan Ingves har basat över Riksbanken under en tid då världsekonomin blev sjuk, politiken dysfunktionell och centralbankerna hamnade mittemellan.

Stefan Ingves efterträdare kommer att ärva det läget. Det lär bli riktigt jobbigt.

Av: Arvid Åhlund

Riksbanksdirektionen

Stefan Ingves

Stefan Ingves är ekonomie doktor. Tidigare har Stefan bland annat varit chef för av-delningen för monetära och finansiella system på IMF, vice Riksbankschef och general­direktör vid Bankstödsnämnden. Dessförinnan var han bland annat finansråd och chef för finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet.

Han tillträdde som Riksbankschef och ordförande i direktionen den 1 januari 2006 med en mandatperiod på sex år. Hans mandatperiod är nu förlängd med ytterligare sex år från och med den 1 januari 2012.

Internationella uppdrag:

Ordförande i Baselkommittén

Ordförande i BIS Banking and Risk management Committe (BRC) och ledamot i BIS styrelse

Ordförande för Europeiska systemrisknämndens (ESRB) rådgivande tekniska kommitté.

Ledamot i Allmänna rådet (General Council) i ECB

Guvernör för Sverige i IMF

Ordförande i Nordic Baltic Macro-prudential Forum (NBMF)

Kerstin af Jochnick

Förste vice riksbankschef

Kerstin af Jochnich har läst ­kurser i nationalekonomi, statistik och juridik. Hon har en bakgrund inom Riksbanken och Finansinspektionen. Hon var också ordförande för Svenska Bankföreningen mellan 2009 och 2011. Hon tillträdde som förste vice Riksbankschef den 1 januari 2012 med en mandatperiod på sex år.

Internationella uppdrag:

Baselkommittén

Europeiska systemrisknämndens (ESRB:s) styrelse

Martin Flodén

Martin Flodén är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Flodén har ­tidigare varit ledamot i Ekonomiska rådet, Finanspolitiska rådet och SNS Konjunkturråd. Han tillträdde som vice Riksbankschef den 22 maj 2013 med en mandatperiod på fem år.

Internationella uppdrag:

OECD:s Working Party 3 (WP3)

Bellagio Group

Per Jansson

Per Jansson tillträdde som vice Riksbankschef den 1 januari 2012 med en mandatperiod på fem år. Hans mandatperiod är sedan dess förlängd med ytterligare fem år från och med den 1 januari 2017. Per Jansson är docent från Uppsala universitet. Han har arbetat många år på Riksbanken. Mellan 2006 och 2010 var han statssekreterare på Finansdepartementet.

Internationella uppdrag:

EU:s Ekonomiska och Finansiella Kommitté (EFK), IMF-frågor

Cecilia Skingsley

Cecilia Skingsley har en filosofie kandidatexamen i nationalekonomi och är diplomerad finansanalytiker. Hon har en bakgrund som journalist, bland annat på Dagens Industri. Hon har också varit chefekonom på Swedbank.

Internationella uppdrag:

BIS, inklusive Committee on Global Financial Systems (CGFS)

Medordförande i arbetsgrupp för World Economic Forum (WEF)

Henry Ohlsson

Henry Ohlsson är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Ohlsson har tidigare varit ledamot i Arbetsförmedlingens styrelse och ordförande i Industrins ekonomiska råd.

Han tillträdde som vice riksbankschef den 12 januari 2015 med en mandatperiod på sex år.

Internationella uppdrag:

Europeiska systemrisknämndens (ESRB) rådgivande tekniska kommitté (ATC)

ECB:s International Relations Committee (IRC)

Financial Stability Board:s (FSB:s) Regional Consultative Group.