Minusränta på alla statsobligationer

Vad mer är, flera avkastningskurvor på de större internationella obligationsmarknaderna vittnar om en tro på ytterligare räntesänkningar från centralbankerna – inte minst från den amerikanska centralbanken FED, men också från ECB och vår svenska Riksbank.  ”Low for long”, det vill säga ”låga räntor länge” har blivit ett mantra som allt fler tar till sig.  Samtidigt som räntorna fortsätter ner ökar också riskerna av konsekvenserna som följer av allt lägre räntor.

Noll- eller minusräntor tvingar investerare att ta mer risk för att få avkastning.  Det gäller oavsett om man är en privatperson som sparar för ålderns höst eller är ett stort försäkringsbolag som förvaltar inbetalda försäkringspremier.  Man ”tvingas” in i börsen eller högavkastande obligationer om man vill att kapitalet ska växa.  Och utan att veta var börserna står om ett år kan jag i alla fall konstatera att de, i de flesta fall, inte är lågt värderade, speciellt om man tar hänsyn till makroutsikterna.  Detta är ingalunda okänt för centralbankerna – tvärtom, det är en av effekterna man vill uppnå med de låga räntorna och obligationsköpen.  Ta mer risk.  Bra så länge det fungerar.

En annan konsekvens av extremt låga räntor är naturligtvis att det uppmanar till att låna pengar.  Också detta något centralbankirer eftersträvar att vi ska göra – antingen för att konsumera eller investera.  Jag läste förra veckan om ett danskt bolåneinstitut som betalar sina kunder för att få låna ut pengar på tio år. Det beteendet stod det inget om i min nationalekonomiska kurslitteraur från 80-talet. Skulderna växer nu snabbt på global basis – oavsett om det gäller för svenska privatpersoner, kinesiska företag eller suveräna stater som Italien.  De största ekonomiska kriserna jag har upplevt under mina 30 år i marknaden har alla uppkommit som en konsekvens av vidlyftig utlåning vilket så småningom eskalerat i skuldkriser.  Om man tvivlar på återbetalningsförmågan hos gäldenären spelar räntenivån mindre roll – priset på skuldebrevet, till exempel en obligation, faller då oavsett.  Och ju större skuld, allt annat lika, ju sämre återbetalningsförmåga.  Om någon kan garantera mig att vi har negativa räntor i trettio år oroar jag mig i onödan över skulderna.  Men med facit i hand kan jag också konstatera hur lite vi visste om framtiden, inklusive räntenivåer, för trettio år sedan.

Slutligen, och här kommer min handlarbakgrund in i bilden, oroar jag mig också över likviditeten på vissa räntemarknader utifall räntorna någon gång bottnar.  Likt det danska bolåneinstitutets kunder får Sverige – genom Riksgälden – idag betalt för att låna pengar.  Trots detta saknas det inte köpare, tvärtom.  Om du tror – och får rätt – på fortsatt fallande räntor lönar det sig att köpa en obligation även om den handlar på minusränta, något som lockat in både hedgefonder och traditionella kapitalförvaltare på nuvarande negativa räntenivåer. När räntan faller stiger priset på en obligation.   Men vid något tillfälle vill man antagligen sälja sina räntepapper.  Och ju lägre räntorna faller ju större blir också sannolikheten för att detta sker.   Det är nu väldigt länge sedan räntemarknaden upplevde en ”bear-market” med fallande priser och stigande räntor.  Nya regleringar och kapitaltäckningsregler har gjort det svårare för banker att agera buffert och ta emot, och ligga kvar med, stora mängder obligationer från en säljande marknad.  Likviditeten kan försvinna och marknaden bli dysfunktionell.

De låga räntorna har varit en förutsättning för återhämtningen efter finanskrisen för drygt tio år sedan. Forskning på konsekvenser av negativa räntor saknas dock stor del.  Inte så konstigt, det finns ju ingen historik att gå på.  Vi skapar underlaget nu.  Ännu lägre räntor – från dagens redan låga nivåer – kanske skapar fler problem än det löser.