Mot terrorismen står vi maktlösa

När ett sårat USA förklarade krig mot terrorn efter 11 september-attackerna 2001, såddes många av de frön vi nu ser bära dödlig frukt, i Beirut och ­Bagdad, Köpenhamn och Paris.

Invasionen av Irak var ödesdiger. Inget annat beslut har mer effektivt gjutit sunnimuslimsk revanschism. Men även retoriken var destruktiv. Budskapet ”Ni som inte är med oss är emot oss”, drev den polarisering terroristerna älskar, liksom talet om korståg. Kriget mot terrorn är dessutom militärt ovinnbart. En terrorist behöver inte mer än en kökskniv och tro på martyskap. Ett land kan besegras militärt, men inte hundratusentals våldsglorifierande hatare utspridda över klotet. Och att utkämpa krig man inte kan vinna, är förstås usel politik. Till råga på eländet adlas fienden genom krigsmetaforen från simpel mördare till jämlik stridspart.

Fast den neokonservativa högern är inte ensam skyldig till terrorproblemets djup. Även vänster och liberaler har bidragit.

Liberalerna har inte begripit ett fungerande samhälles komplicerade ekologi. De hyser en naiv idé om att den som flyr förtryck inte själv kan vara förtryckare, parad med tanken att den som migrerar till upplysta, sekulära samhällen själv blir sekulär och upplyst. Men vi vet genom attitydundersökningar att stödet för exempelvis sharialagar, politiskt våld samt förföljelse av ­avfällingar, homosexuella och judar, räknas i flera tiotals procent bland muslimer i väst.

De religiösa impulserna får också näring av utanförskapet. Att den som misslyckas med sitt individuella livsprojekt söker andra fundament för livsmening och gemenskap, borde inte förvåna.

Vänsterns skuld, då? Ett element är vältrandet i den koloniala arvsynden, vilket är både ohistoriskt och kontraproduktivt. Ohistoriskt, eftersom även andra civilisationer har blod på händerna. Till exempel var araberna en viktig del av slavhandeln. Och kontraproduktivt, eftersom det sista arabvärlden behöver är fler ursäkter för att inte ta tag i de egna problemen. Västerländskt självhat bara gynnar de bittra och självömkande krafter som tömmer regionen på utvecklingskraft.

Också vänsterns ovilja till ideologiska förklaringsmodeller gällande muslimsk terrorism, motverkar sitt syfte. När högerextremister dödar, görs såväl näthatare som konservativa ideologiproducenter till medskyldiga. Medan muslimska självmordsbombare i stället skrivs in i kontexter av sociala orättvisor, rasism, diskriminering och ”islamofobi”. Den enskilde muslimen negligeras, liksom hans plikt och rätt att göra egna moraliska vägval. Det är också ett slags rasism, fast med antirasistiska förtecken.

Denna ”avideologisering” av muslimer, bidrar också till att dölja de just för islam särskilt problematiska inslagen. Mer än de andra världsreligionerna är islam en statslära. Jesus blick riktades inåt, mot själen. Muhammeds blick sveper över allt, från kvinnors klädsel till straffet för stöld. Det är därför nonsens att påstå att IS inte har med riktig islam att göra. Det räcker med att läsa deras tidning Dabiq för att se hur noggranna de är med de teologiska argumenten.

Världen sätter nu sitt hopp till en axel Putin/Obama/EU, som med lite hjälp från Iran och Saudiarabien ska betvinga IS och få slut på kriget i Syrien. Men, återigen, terrorismproblemet har ingen miltär lösning. Och Syrien är bara en av sunnirevanschismens många porlande ­källor. Andra är: Israel/Palestina-konflikten, det instabila shia-ledda Irak, militärernas Egypten, det sönderfallande Afghanistan, samt bitterheten i europeiska betongförorter, för att nämna några. Terrorismen är en hydra: hugg av ett huvud, så växer två nya fram.

Många bedömare, som Carl Bildt, jämför händelserna i den muslimska världen med Europas religionskrig på 1600-talet. Vi skulle alltså vara inne i 30 år av muslimsk terror och muslimska inbördeskrig.

Det låter i mina öron optimistiskt i överkant.

Säkerhet–Integritet 1–0

Det slår mig alltid med vilket lugn vi flygpassagerare accepterar integritetskränkningarna i säkerhetskontrollen. Övervakning och bristande integritet är ett pris vi alltmer villigt kommer att betala för ökad (illusorisk?) säkerhet. Hellre storebrorssamhälle än självmordsbombare.