Motlut med rostig kedja

Konjunkturinstitutet (KI) levererade i måndags en konjunkturprognos, som vid ett snabbt påseende såg ut att vara gjord enligt formulär 1A. Tillväxten tar sakta men säkert fart och framåt 2005 hamnar både statens finanser och arbetslösheten på kontrollerbara nivåer. Låt vara att det inte ser lika ljuvt ut som år 2000.

I år räknar KI med en real BNP-tillväxt på 1,9 procent (att tillväxten redovisas till 2,5 procent beror på att antalet arbetsdagar är fler i år) och nästa år stiger den äntligen över tvåprocentsstrecket. Samma budskap har levererats av otaliga prognosmakare under det senaste året.
Under den konjunkturbyråkratiska ytan döljer sig dock en del uppmaningar åt det mer radikala respektive traditionellt, tråkiga hållet.

Den främsta och mest kända är att riksbanken enligt KI borde sänka räntan med 0,75 procentenheter, annars lär konjunkturlyftet dröja. Enligt KI:s beräkningar finns dessutom utrymme för mer än så, eftersom resursutnyttjandet ännu i slutet av 2005 ligger under det optimala. Om inflationen fortsätter att överraska nedåt, vilket en hel del pekar på, borde räntan sänkas både mer och snabbare.
Konjunkturinstitutets prognoschef Hans Lindberg är inte främmande för ett sådant scenario:

– Det krävs av allt att döma stora ränteförändringar för att parera konjunktursvängningar. Och om inflationen blir lägre än vad vi förutspår så måste riksbanken i sin tur göra en ny bedömning i sommar eller i höst. Det kan betyda att det egentligen krävs ännu lägre räntor än vi förutspår.

Hans Lindberg säger också:
– Riksbanken har fullständig handlingsfrihet att uppnå inflationsmålet. I sådana här lägen ska man utnyttja sin penningpolitiska självständighet och det förtroende man har på marknaden.
Konjunkturinstitutet talar också indirekt om att det finns utrymme för skattesänkningar. Här handlar det om att regeringen måste spara åtta miljarder kronor för att klara utgiftstaket. Om regeringen lyckas med detta konststycke så skapas utrymme för en skattesänkning på samma nivå.

Skulle man dessutom lyckas spara några miljarder till, så finns det utrymme för att ta det sista steget i kompensationen för egenavgifterna.
Något som kostar omkring 12 miljarder kronor.
Det skulle dels ge en konjunkturstimulans, dels ge hushållen utrymme för att öka sitt sparande.
På så sätt skulle riksbanken få hjälp med att hålla arbetslösheten nere.

Men chanserna att det kommer ett så radikalt förslag tycks små, bland annat för att Eurostat har föreslagit att PPM-pengarna inte ska räknas in i det offentliga sparandet. Det skulle försämra de offentliga finanserna med omkring en procent av BNP.
Så i stället hävdar generaldirektören på KI, Ingemar Hansson:

– Det här är ett gyllene tillfälle att höja överskottsmålet.

Så riksbankens börda blir fortsatt stor. Med en stigande arbetslöshet som i stort sett endast hålls tillbaka av att AMS börjat höja åtgärdsvolymerna och en inflation under nollstrecket så är det dags att lägga nya prognoser för var riksbankens styrränta kan hamna.

Ner mot en ränta på 1,5 procent är Affärsvärldens senaste bud. Det kanske räcker för att klara hela den konjunkturella uppförsbacken.