Motreaktionen är här

I förra veckan demonstrerade ett tiotusental unga mot Världsbanken och den internationella valutafonden IMF när de höll årsmöten i Prag. Anarkister med huvor kastade “molotovcocktails” och polisen svarade med vattenkanoner och tårgas

Det är inte första gången. Värst var det för snart ett år sedan när Världshandelsorganisationen WTO hade ministermöte i Seattle i USA. Då demonstrerade tiotusentals människor, bland dem nationalister, ultrakonservativa samt folkrörelser och organisationer engagerade i välfärds- och miljöfrågor. Protesterna fick stor uppmärksamhet i media, särskilt sedan de urartat till kravaller och angrepp på delegaterna. WTO:s förhandlingar bröt samman och tidningarna skrev om “The Battle of Seattle” och om en helt ny antikapitalistisk rörelses “coming-out party”.

I vintras var demonstranterna vid World Economic Forums symposium för företagsledare och politiker i Davos i Schweiz. I april var de vid Världsbankens och IMF:s möte i Washington. I somras dök de upp i Melbourne.

Folkligt stöd

Det är inte bara institutioner som IMF, Världsbanken och Davossymposiet som är måltavlor. För ett par veckor sedan var det regeringarna i en rad europeiska länder som råkade illa ut när åkare, taxichaufförer och bönder blockerade Paris och nästan lamslog Storbritannien i en protestvåg mot bränsleskatterna. Dessa aktioner fick stort folkligt stöd; i Frankrike stödde exempelvis 88 procent av befolkningen de demonstrerande.

Det nya är inte att särintressen gör sig hörda utan att folk verkar gilla protesterna.

Det var nog därför som amerikanske vicepresidenten Al Gore nyligen sa att amerikanerna måste resa sig och säga nej till Big Tobacco, Big Oil, the big polluters, the pharmaceutical companies och andra. Han visste vilken sträng han skulle slå an. Enligt en undersökning av tidningen Business Week tycker nästan tre fjärdedelar av den amerikanska allmänheten att näringslivet fått för mycket makt över för många aspekter av deras liv. 66 procent tror att företagen bryr sig mer om stora vinster än om att utveckla säkra och pålitliga kvalitetsprodukter åt konsumenterna. Och 73 procent tycker att cheferna i företagen får för bra betalt.

Plötsligt verkar folk helt enkelt ha fått nog. Efter flera decennier av avreglering av handel och valutaströmmar, av tekniska förändringar, av internet, av börsuppgång, av nyrika och av politisk likriktning verkar folk helt enkelt vara mätta på kapitalism. I varje fall har de blivit på sin vakt. Marknadsekonomin tycks vara så allenarådande och orsaka så stora förändringar att den inte är att lita på längre.

1910-talets orosvåg

Orosvågor som den som nu byggt upp sig är inte något nytt fenomen. Oro brukar följa på perioder av stora förändringar och stark tillväxt. Så var det på 1910-talet. Då uppstod oro och kraftiga demonstrationer sedan Sverige efter flera decennier av snabb tillväxt drabbades av dyrtid och svält under första världskriget samtidigt som börsen upplevde en hausse. Det var också en ovanligt dynamisk period med stora strukturförändringar och många nya företag, nyemissioner och sammanslagningar. Oron ledde förutom folkupplopp till att en radikal falang bröt sig ur det socialdemokratiska partiet och slöt upp bakom de ryska revolutionärerna. Protesterna upphörde inte förrän efter 1933 när socialdemokraterna gjorde upp med bondeförbundet (i den så kallade kohandeln) och etablerade en bas för samförstånd och reformer. Förtroendet och lugnet återinfann sig. Men då hade Sverige hunnit uppleva både deflationskris, Kreugerkrasch och Ådalskravaller.

68-vågen

En ny orosvåg inleddes mot slutet av 1960-talet. Den gången var det både studenterna och LO:s folk som kände sig hotade – fast av olika skäl. Studenterna var rädda att utbildningen skulle proletariseras när arbetarklassens söner och döttrar stormade in på universiteten och protesterade mot en ny bunden studieordning som skulle göra universiteten till utbildningsfabriker för näringslivet och den offentliga förvaltningen. Det som var med minns slagorden “Stoppa Ukas och Pukas”. Protesten gjordes från vänster vilket skapade en viss förvirring. Direktörer och ämbetsmän fick se sina barn nåla upp Maoaffischer på studentrummen.

LO-folket kände sig hotat av tidsstudier, rationaliseringar och utslagningen av låglöneföretag inom branscher som gummi och textil. Folk tvingades flytta in till storstäderna. Förändringarna råkade dessutom sammanfalla med Vietnamkriget och amerikanarnas protester mot kriget. Det blev en ganska lång och orolig antikapitalistisk period.

Följer utvecklingen mönstret får vi leva med protesterna ett tag. Kanske är det därför som makthavarna nu börjat ta dem på allvar. Vid ett möte för centralbankirer i somras påpekade den mäktige amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan att protesterna måste tas seriöst. Folk är oroliga, menade han, för hur marknaderna fördelar välståndet och för effekterna av rå konkurrens på civilisationen.

Samma dag som kravallerna i Prag uppmanade en rad politiker och debattörer, bland dem kd-ledaren Alf Svensson, i en debattartikel i DN till motoffensiv mot “rädslans apostlar”, det vill säga demonstranterna, som det “öppna samhället alltför länge låtit härja fritt”. Han varnade för att demonstranternas känslor, trots att det till stor del rör sig om vänsterprotester, lätt kan föda eller slå över i isolationism och nationalism à la högerextremisten Jörg Haider i Österrike.

The Financial Times varnade nyligen under rubriken “Unpopular Capitalism” storföretagen för riskerna med att inte ta hänsyn till andra än kapitalmarknaden. Business Week har varnat företagsledarna för hybris och påpekat att med ökad makt kommer ökat ansvar.

Frihandeln i fara

Även om det folkliga motståndet mot globalisering enligt diverse undersökningar inte är så stort, så finns det där. I tidningen Svensk Handels utmärkta kartläggning av frihandelsmotståndet, “Från Lutherhjälp till skyltfönsterkrossare”, påpekar författarna: “Engagemanget är så mycket större emot än för en liberaliserad och öppen världsekonomi. Om västvärlden dessutom skulle drabbas av en bred konjunkturnedgång eller finans- och valutakris kan en rejäl backlash mot frihandelsidén infinna sig”.

Ursprungen

Det kan vara mer än frihandeln som står på spel. Roten till protesterna är ju inte bara missnöje med avreglering av handel och valutaströmmar utan också fondkapitalism och privatiseringar. Det är dessa förändringar, i kombination med det tekniska språng som internet innebär, som orsakat så stora förändringar de senaste två decennierna att många känner sig rädda och maktlösa.

I tolkningen av protesterna mot globaliseringen har utpekats frihandeln och valutaströmmarna som de bakomliggande orsakeerna. Och visst har dessa två områden avreglerats. Sedan kriget har tullarna på industrivaror minskat från runt 40 till cirka fyra procent. EU har gjort Europa till en marknad. Och de amerikanska länderna har bildat ett eget frihandelsområde, Nafta.

Liberaliseringen av valutströmmarna började redan på 1960-talet i USA, Västtyskland, Schweiz och Kanada. Den fortsatte sedan successivt – med Sverige som en av de sista bastionerna som föll. 1987 släpptes den svenska valutaregleringen och svenskarna fick rätt att föra ut kapital.

Avregleringarna har givit överstatliga institutioner som den internationella valutafonden IMF och Världsbanken mera betydelsefulla roller. Frihandeln har fått sin egen överstatliga domare i WTO, World Trade Organization, som bildades 1995 för att reglera den internationella handeln.

Hittills är det främst dessa överstatliga institutioner som globaliseringsmotståndarna vänt sig mot. Deras möten har fungerat som utmärkta tillfällen att fånga medias uppmärksamhet. De har blivit symbolen för människors känsla av maktlöshet inför globaliseringen och överstatligheten.

Brett missnöje

Det som väckt farhågor för att det handlar om en bred folklig protest är att motståndet förenar så vitt skilda grupper. Här finns nationalistiska fackföreningsrörelser som är rädda för att jobben ska försvinna till de fattiga länderna och den amerikanske presidentkandidaten Pat Buchanan som vill värna hårt om arbetande amerikaner och deras traditionella gemenskaper och industrier. Här finns vänstergrupper och kyrkliga organisationer som tycker att IMF ställer för hårda krav på u-länderna för att låna ut pengar.

Dessa grupper har helt olika mål. En del vill ha kvar frihandeln men med striktare regelverk. Andra vill höja tullarna för att skydda den egna produktionen medan ytterligare grupper vill avskaffa handel helt och hållet och göra länderna självförsörjande.

Bland de protesterande finns också rörelser engagerade i allt från välfärds-, miljö och kvinnofrågor till genmodifierade livsmedel. Så kallade NGO:s (Non-Governmental Organisations) har blivit en ny kategori av folkliga och ideella aktörer i ekonomin och politiken.

Anarkister och huliganer har hjälpt till att ge protesterna utrymme i media. Organisationen “Reclaim the Streets” slog inte bara till i Seattle utan har också orsakat flera upplopp i Storbritannien. Till och med Sverige har drabbats av två anti-kapitalistiska “gatufester”. Och den franske bonden José Bové blev hjälte i Frankrike sedan han varit med och slagit sönder en McDonald’s-restaurang. Bové menade att han försvarade sig mot den provokation som etablerandet av McDonald’s innebar. Men det handlade nog snarare om en personlig protest mot ett handelskrig mellan EU och USA som drabbat den roquefortost han levererade fårmjölk till.

Plundring eller terror

En rad författare har bidragit med argument. I “Global Village or Global Pillage” (pillage betyder plundra), skrev amerikanerna Jeremy Brecher och Tim Costello om ländernas kapplöpning mot botten när det gäller social standard och kontroll för att locka företag. I “Globaliseringsfällan” skrev två tyska journalister om hur globaliseringen förstör för kultur, miljö och ekonomi och om hur det i framtiden bara kommer att behövas arbetsinsatser från ett litet toppskikt inom eliten. Fransyskan Vivianne Forrester menar i sin bok “Den ekonomiska terrorn” att konkurrensen kommer att göra slut på arbetstillfällena och att den stora massan kommer att bli ekonomiskt ointressant och hotas av förintelse.

Så långt gäller kritiken alltså främst frihandeln, jobben och förhållandet till u-länderna. Nästa steg är att kritiken av de fria internationella kapitalflödena ökar i styrka. Där är de olika gruppernas syn mer likartad. Fria kapitalflöden är av ondo, tycker de flesta. Ett av bevisen är Asienkrisen; under den fick det internationella kapitalet panik, och de överstatliga organisationerna hade svårt att hantera situationen. Det var i spåren av den som Ignacio Ramonet i december 1997 publicerade den kritiska ledare i tidskriften Le Monde Diplomatique som blev grunden för gruppen Attac, som fått stor uppmärksamhet i Sverige i sommar.

Attac vänder sig mot oreglerade internationella valutaflöden. De ses som ett hot mot välfärdssamhället och demokratin, och Attac vill införa så kallad Tobinskatt på 0,1 procent för att dämpa flödena (uppkallad efter nobelpristagaren i ekonomi James Tobin som en gång framkastade idén).

Detta är något de flesta så kallade globaliseringsmotståndare verkar kunna ställa upp på. Stora kapitalströmmar är skrämmande och opersonliga och därmed något som bör sättas åt.Pensionssparandet

Vad de flesta inte verkar ha tänkt på är att orsaken till de stora strömmarna är det kraftigt ökade pensionssparandet. Det är detta som satt fart på världens börser. Det är detta sparkapital som snurrar jorden runt – inte minst i en allt större del egenhandel i mäklarfirmorna, så kallad trading, en sorts lagerhållning för att konkurrera om de stora pensionsfondernas affärer.

Det är dessa flöden som i sin tur fått företagen och företagsledarna att i allt snabbare takt dansa efter pensionsförvaltarnas pipa. Det är detta som gjort utvärderingen av företagen kortsiktigare och mer standardiserad. Det är detta som fött och berikat mäklare och analytiker. Det är detta som bäddat för VD-löner som Walt Disney-chefen Michael Eisners och Nokiachefen Jorma Ollilas (båda har kammat hem miljardbelopp i bonus och optioner, Ollila så sent som i fjol). Det är detta som som skapat ekonomiska hävstänger av sällan skådad storlek – och som i sin tur förklarar de många nya förmögenheterna i miljardklassen.

Det är detta marknadstryck som satt turbofart på omstruktureringar, fusioner och affärer.

Hittills har inte protesterna riktat sig direkt mot pensionskapitalismen och sparfonderna, utan bara de organisationer som ska reglera verksamheten och låtit företagen och placerarna få för mycket makt. Men det finns ändå en tydlig antikapitalistisk grundton i hela proteströrelsen, som troligen bottnar i de stora förändringar som skett. Man kan se det som händer som en protest mot den “kreativa förstörelse” som kapitalismen ställer till med och de “orättvisor” som upplevs när vissa blir så rika.

Risk för obehag

Frågan är om inte placerarna och företagen måste börja tänka på detta. Risken för obehagliga överraskningar är uppenbar. Sådana har ju frihandeln redan fått. Förhandlingarna om det så kallade MAI-avtalet, OECD:s liberalare regler för internationella investeringar och kapitalrörelser, öppnare ägande och mindre nationellt gynnande av egna företag, har gått i stå. Bistånds- och miljögrupper tyckte att det luktade överstatlighet och hemlighetsmakeri.

Och Bill Clinton har inte lyckats få presidentens så kallade “fast track”-befogenheter förnyade av kongressen, alltså rättigheten att förhandla fram handelsavtal med andra länder. Han har inte vågat utmana sina demokratiska partikamrater och fackföreningsrörelsen en gång till efter det att han fick igenom det amerikanska frihandelsavtalet Nafta 1994.

Ju längre protesterna och debatten pågår, desto större är sannolikheten att företagen och börsen också hamnar i skottgluggen.

Okända ägare

Problemet är att de som måste ta itu med frågan, företagens ägare, knappt vet om att de är ägare. De sparar oengagerat i aktiefonder och tänker inte på enskilda bolags göranden och låtanden, mer på hur fonden gått de senaste året. Förvaltarna av deras fonder oroar sig för att de måste komma bra ut i nästa utvärdering så att de får behålla jobbet. De fortsätter därför att driva sina avkastningskrav mot företagsledningar, som inte har något annat val än att hylla aktievärdets princip och lyssna på finansanalytikernas krav.

Ett problem för demonstranterna är alltså att de inte kommer att hitta några tydliga makthavare och ägare när de går ett steg ytterligare. Det kapital som Per Gahrton (på plats i Prag) talar om är ett ansiktslöst sparkapital, som skickats in av hundratals miljoner människor. Många av demonstranterna själva är fondsparare. I Sverige, där en majoritet av väljarna röstar på partier som är skeptiska till marknadsekonomi, finns det samtidigt en majoritet som sparar i aktier eller fonder. Det är en märklig paradox.

Men detta är naturligtvis en klen tröst för toppolitiker och företagsledare som tvingas huka för brandbomber och gatstenar när de åker på internationella konferenser. Missnöjet är verkligt och det handlar inte om logik utan om frustration som söker utlopp, för att inte säga upplopp.