Muslimer är också individer

För rasistisk höger är tolkningen av ­Charlie Hebdo-attacken glasklar: Sådana är muslimerna. Humorlösa, våldsamma barbarer, fast i ett medeltida mörker, oförmögna till integration i Vårt Europa. För liberaler och vänstern sitter slutsatserna längre in, och är delvis motstridiga. Till exempel kräver decorum att yttrandefriheten, inklusive rätten att häda, hyllas. ”Je suis Charlie.” Men trenden i väst har samtidigt varit nedmonterad yttrandefrihet gällande etniska och religiösa minoriteter. På hemmaplan har det handlat om allt från logotyper på godispåsar och annonsstopp för invandringskritiska böcker till skärpt tillämpning av hetslagstiftningen. Anklagelser om rasism och islamofobi är legio.

Avvägningen mellan personlig integritet å ena sidan och säkerhet å andra, är ett annat dilemma för liberaler och vänster. Parisattackerna är ju visserligen oerhörda i sin grymhet, men trots allt bara enstaka terrorhandlingar i en lång serie: Toulouse, Bryssel, Ottawa, London, Madrid… Och säkerhetspolisen i flera länder, bland annat Sverige, har av allt att döma avvärjt en rad attentat, som när Jyllands-Postens redaktion skulle slaktas. Påfyllningen av hemvändande IS-krigare fördjupar förstås hotbilden. Dilemmat förstärks av att det ligger i det förebyggande säkerhetsarbetets natur att riskgrupper bevakas extra hårt. I klartext: muslimer kommer att känna sig utpekade, varav somliga naturligtvis är helt oskyldiga, vilket riskerar att spä på samhällshatet.

Ett annat problemkomplex som pockar på något slags svar är hur majoritetssamhället ska förhålla sig till icke acceptabla värderingar och beteenden inom minoritetsgrupper. Debattören Alice Teodorescu återger i en krönika i Göteborgs-Posten en incident när hon som lärarvikarie skulle tillrättavisa en störig 8-årig pojke. Han knuffade då till henne och utbrast: Du är kvinna, du har ingen rätt att säga åt mig vad jag ska göra! När Teodorescu påkallade hjälp från de ordinarie lärarna blev reaktionen: Muhammed kommer från en annan kultur, hemma hos honom pratar de så med kvinnor och det får vi acceptera.

Att detta är en närmast parodiskt kulturrelativistisk och uppgiven attityd kan nog de flesta enas om. Den är dessutom lika stereotypisk som rasisternas. Därmed inte sagt att den inte innehåller korn av sanning, vilket har visats inte minst av muslimska kvinnor som är aktiva mot hedersvåld och könsstympningar. Kvinnor som i likhet med Sarah Muhammed och Nalin Pekgul här hemma och världsberömda Aya Hirsin Ali inte sällan ­känner sig svikna av västerländska feminister.

Tyvärr finns det anledning misstänka att liberaler och vänsterfolk av rädsla för att underblåsa rasism ofta avstår från att kritisera dessa och andra problematiska värderingar hos muslimer. En sådan värdering, som den framträder i opinionsundersökningar av aktade mätinstitut, är att sharialagar och terrorhandlingar mot oskyldiga stöds av åtminstone 15–20 procent av muslimerna i Västeuropa.

Det är inte den bild våra ledande samhällsföreträdare brukar ge. Den nationella samordnaren i arbetet mot våldsam extremism, Mona Sahlin, verkade i SvT:s Agenda nyligen vilja vikta hotet från högerextremister som den ensamme massmördaren Anders Behring Breivik lika tungt. Det är dock helt på tvärs mot Säpos bedömningar och terrorns nutida verklighet.

För att komma till rätta med ett problem måste vi börja med att beskriva det korrekt. Då håller det inte att förneka att jihadistiska terrorister tyvärr samspelar med, och ibland hejas på av, ett omgivande civilsamhälle som inte sällan präglas av utanförskap, bitterhet och religiös eld.

Att den rasistiska högern klumpar ihop muslimer till en homogen massa är att förvänta. Liberaler och vänster borde kunna bättre. Ändå gör de i praktiken samma sak, genom att regelmässigt beskriva muslimer som fredsälskande offer för islamofobi och strukturell rasism, nästan allihop. Men i själva verket spänner såklart Sveriges halva miljon muslimer över hela skalan från vinälskande skinkätare som gjort slut med Muhammed för generationer sedan, till våldsbejakande jihadister med drömmar om kalifat och sharia. De är individer. Precis som vi. Och de måste tåla kritik. Precis som vi.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.

Sekulär impopulär.

Ett tyvärr vanligt beteende bland journalister som förstärker stereotypiseringen av muslimer i Sverige, är att redaktionerna alltsomoftast vänder sig till moskéer när de vill ha muslimska kommentarer om världshändelser. Som om lutherska präster skulle föra svenskarnas talan i motsvarande situation. Resultatet är att de sekulariserade muslimerna hamnar under radarn.