Myten om det heliga överskottet

Det vilar ett löjets skimmer över diskussionen om hur stort överskott vi behöver i de offentliga finanserna i Sverige. Ekonomer och politiker tycks tävla om att få konfiskera så mycket som möjligt av medborgarnas pengar. Motiveringarna är att vi behöver stora överskott för att klara finanspolitiken vid en EMU-anslutning eller att det måste samlas i ladorna för att klara en ökande andel pensionärer i framtiden. Riktigt motbjudande blir diskussionen när man blandar samman båda argumenten för att göra en EMU-anslutning mer smaklig för det svenska folket.

Men konsekvenserna för svensk ekonomi om överskottsmålet skulle tillåtas öka blir knappast löjliga. I praktiken blir följden att man begränsar den svenska ekonomins tillväxtförutsättningar.
Att man vill öka överskottsmålet i de offentliga finanserna från dagens 2,0 procent av BNP till 2,5 procent bygger på felaktiga premisser. Under 2001 blev överskottet det hittills högsta, 4,8 procent av BNP, men det året var extremt med höga reavinster, återbetalning av Alectapengar och snabbt sjunkande arbetslöshet. Det kommer troligen inte att upprepas i brådrasket.

I år kan man anta att överskottet hamnar nära noll. I så fall måste överskottet landa kring 5 procent under goda konjunkturår, om man vill nå genomsnittsmålet på 2,5 procent. Det kräver i praktiken höjda skatter på uppemot 50 miljarder kronor, motsvarande en höjning av egenavgifterna i sjukförsäkringen från nuvarande 25 procent till 100 procent. Blir det verklighet är det lika bra att hushållen glömmer det här med standardhöjning, som de brukar få när konjunkturen blir bättre.

Tidpunkten för överskottsdiskussionen är även synnerligen illa vald. Nu borde politiker och ekonomer i stället tala om vilka åtgärder som behövs för att hålla liv i den svenska konjunkturen. Skattehöjningar i spåren på ett höjt överskottsmål är knappast rätt åtgärd.

Dessutom är den offentliga nettoskulden i princip noll för närvarande. Så alla framtida överskott leder till att man bygger på den offentliga förmögenheten, vilket beskär tillväxten i den privata sektorn. Om man, som många politiker, vill minska den svenska bruttoskulden är det bättre att sälja statlig egendom, exempelvis Telia Sonera-aktier och företagen Vin & Sprit och Svenska Spel.

Huvudfrågan är inte om vi ska ha buffertfonder eller hur mycket vi ska höja överskottsmålet. Den är hur den svenska tillväxtpotentialen ska kunna ökas. För det är endast med högre tillväxt som den framtida åldringsbomben kan desarmeras. Politiker och ekonomer borde därför koncentrera sig på hur man kan få upp tillväxten till 2,5 procent i stället för att diskutera överskottens storlek.

Så har vi det här ekonomiska rådet som av någon anledning ska få vara med och bestämma om hur överskottspengarna ska förvaltas. Blir den ekonomiska politiken bättre av att vi skapar ytterligare ett forum, där akademiker och avdankade politiker ska sitta och teoretisera över hur Sverige bäst förvaltar sina pengar? Finns det någon som tror det? Inte Affärsvärlden i varje fall.