Några aktiva andra passiva

Tabellerna (se nummer 20/1998) visar de fonder som 1997 hade högst omsättningshastighet och de som hade lägst. Skillnaderna är som synes stora.

Extremfallen är Handelsbanken Japan, som omsatte 280 procent av fonden 1997, vilket gav fonden kostnader för courtage på 3,1 procent av fonden, och S-E-Banken Fastighetsfond, som bara omsatte sex procent och bara hade courtagekostnader på 0,04 procent.

Samtidigt lyckades Handelsbanken Japan bättre relativt sitt jämförelseindex (plus 6 procent, mot Tokyoindex minus 14 procent) än S-E-Banken Fastighetsfond (plus 11 procent mot jämförelseindex plus 10 procent).

Det är alltså inte helt lätt att dra slutsatser av fondernas omsättningshastighet. Och inte blir det lättare av att fondförvaltarna helst berättar om annat än sin höga eller låga aktivitet. Skillnaderna i kostnader är dessutom orimligt stora.

Totalt är det 241 aktie- och blandfonder som rapporterat omsättningshastighet, men det är ett nyckeltal som för det mesta står bland det finstilta. Affärsvärlden har vid genomläsningen av årsrapporterna för 1997 inte hittat några förklaringar alls till varför omsättningshastigheten varit hög eller låg.

Orsaken är kanske att förvaltarna inte vill stöta sig med någon. Hög aktivitet kan upplevas som stötande av de kunder som ser sin fond som en långsiktig investering. Låg aktivitet kan upplevas som stötande av de kunder som anser att de betalar höga förvaltningsarvoden just för att få aktiv förvaltning.

Onödigt krångligt

Ytterligare en svårighet vid analysen av fondernas aktivitet är att Fondbolagens Förening har valt en onödigt krånglig definition: »det lägsta av summan köpta respektive sålda värdepapper, dividerat med genomsnittlig fondförmögenhet«. Orsaken är att fondbolagen inte vill att nyckeltalet skall påverkas om fonden gör stora affärer i fonden för att kunderna under året tagit ut eller satt in mycket pengar. Fonder som startat under året rapporterar därför ibland noll i omsättningshastighet, eftersom de bara köpt och inte sålt, och flera av de fonderna som har lägst omsättningshastighet har haft stora insättningar under 1997, vilket gjort att förvaltaren kunnat ändra inriktning enbart via köp.

Är det bra om fondförvaltaren gör mycket affärer?

Å ena sidan kostar fondernas affärer alltid pengar, i form av courtage och ibland även förluster vid valutaväxling som tas ur fonden, vilket är ett argument för låg omsättningshastighet i fonderna. Å andra sidan gör en duktig förvaltare rimligen mer för kunderna om omsättningen är hög. Förvaltning handlar inte bara om att välja rätt aktier och sedan behålla dem, utan om att försöka höja avkastningen genom att utnyttja tillfälliga kurssvängningar. Något enkelt svar finns inte.

Rimligt snitt

I genomsnitt hade fonderna 1997 en omsättningshastighet på 50 procent, det vill säga de bytte ut hälften av sina innehav under året. Det är en liten ökning från 1996, då genomsnittet var 49 procent.

Affärsvärlden anser att snittet är rimligt. En omsättningshastighet på 20 procent eller lägre tyder på att förvaltaren har slöat till. En extremt hög omsättning kan samtidigt ge onödigt höga kostnader, för även om det är bra att förvaltaren anstränger sig att köpa billigt och sälja dyrt, så finns risken att aktiviteten enbart gynnar de mäklare som förvaltaren anlitar (ofta inom samma koncern).

Allemansfonder och Sverigefonder har i snitt betydligt lägre aktivitet, bara 40 procent, medan utlandsfonderna förvaltas mer aktivt, omsättningshastigheten är i snitt 69 procent. Skillnaden har dock minskat jämfört med 1996, då omsättningshastigheten i allemansfonder och Sverigefonder i snitt bara var 35 procent, medan utlandsfonderna hade en omsättningshastighet på 74 procent.