Nästa eftergift åt LO

Huvudmotivet bakom kärnkraftsavvecklingen är utan tvivelmaktpolitiskt. Beslutet demonstrerar att den labila politiskasituationen i Sverige, med ökad partisplittring och avsaknad avklara majoritetsförhållanden i riksdagen, får skadliga effekterpå ekonomin.

För socialdemokraterna räcker det dessutom inte med uppgörelseri riksdagen. Partiet måste också kompromissa internt. Man kanutgå ifrån att regeringen nu måste göra extra eftergifter tillLO när det gäller strukturella förändringar på arbetsmarknaden.Från LO har det kommit kraftigt negativa reaktioner motkärnkraftsbeslutet.

Det går därför inte under överskådlig tid att räkna medytterligare förändringar i den riktning som ekonomer ansernödvändiga för att lönebildningen skall fungera även vid lägrearbetslöshet. LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson sade i ett TV–inslag i söndags att han räknade med ett bra utfall av deförhandlingar som nu förs med regeringen om reformering av a–kassan. Enligt rykten skulle den bortre parentesen slopas. Detallvarligaste med överenskommelsen om kärnkraften är inte dedirekta kostnaderna. Själva priset för bortfallet avelproduktionen vid en eller två reaktorer är knappt mätbart påBNP-nivå, där man anger procentuella förändringar med en decimal.Det är kanske denna typ av beräkning som lett fram till attregeringen ansett priset värt att betala.

De stora kostnaderna ligger dock på ett annat plan. Osäkerhetenom framtiden växer. Omställningen av energiproduktionen medförökad arbetslöshet, tvärtemot var regeringen hävdar. Att övergångtill biobränsle, det vill säga produktion och hantering avfrämst ved, skulle skapa ökad sysselsättning bygger på enteknikfientlig syn som annars har sina främsta företrädare imiljöpartiet.

Produktionsändringar av detta slag orsakar i regel arbetslöshetunder omställningstiden. Prishöjningar på el kan dessutom störaövergången till varaktigt låg inflationstakt. Det blir juhushållen som skall bära hela bördan och dessutom förmås attändra sitt förbrukningsmönster. Detta kan kräva störreprishöjningar än vad som motiveras av själva nedläggningen.Sveriges stora långsiktiga problem är inflationsbenägenheten. Sålänge det finns risk för ökad inflation kommer arbetslöshetenatt förbli hög. Kärnkraftsuppgörelsen kommer därför troligen attfördröja en ökning av sysselsättningen. Bland annat kan manräkna med att snabb övergång till alternativ energiproduktionskapar flaskhalsar och därmed extra kostnadsökningar.Regleringar och bidrag förvärrar problemen.

Ökad osäkerhet om framtiden medför begränsningar av bådekonsumtion och investeringar. Hushållen har skäl att befaraökade kostnader för uppvärmning. Detta medför i sin tur attfastighetspriserna sjunker, eller stiger mindre än annars. Lägreförmögenhetsvärden för hushållen brukar innebära mindrekonsumtion och högre sparande.

Det är knappast möjligt att beräkna de totala kostnaderna förkärnkraftsavvecklingen, särskilt om man inräknar att regeringengenom uppgörelsen hamnat i sämre förhandlingsläge gentemot LO.Till detta kommer att man inte ens kan vara säker på om och ivilken takt kärnkraftsavvecklingen fullföljs. Överenskommelsengäller i praktiken inte längre än till 1988 års val. Därefterkan nya konstellationer uppstå. Enligt dagens opinionsmätningarskulle det inte räcka med centerns stöd för en socialdemokratiskregering.Kanske kommer negativa effekter av avvecklingen av deförsta reaktorerna att medföra nya ändringar av politiken. Detkan samtidigt vara svårt att härleda en fortsatt svag ekonomiskutveckling just till kärnkraftsavvecklingen.

Energipolitiken, liksom i viss mån finansieringen avtrafikuppgörelsen i Stockholm, förvärrar det allra störstaproblemet i svensk ekonomi, lönebildningen. Om risken förinflation försvinner skulle det inte finnas någon gräns förökning av sysselsättningen.

Regeringen och centern berömmer sig av att ha sanerat deoffentliga finanserna så att Sverige står starkare ekonomisktmed lägre räntor och rekordlåg inflation, enligt en artikel iDagens Nyheter av Göran Persson och Olof Johansson. Menframgångarna på dessa områden är enbart följden av en depressivpolitik. Det är inte konstigt att inflationen sjunker närarbetslösheten är högre än någonsin och svensk ekonomi i självaverket går sämre än kanske någonsin i förhållande till omvärlden.Det viktiga är vad som händer när efterfrågan tar fart på allvar.

Att det nya avtalet för pappersindustrin hamnat på en låg nivå,som kan sätta normen för andra, beror nog mera på tur, det villsäga tillfälligt svag konjunktur i denna bransch, än på ändradeattityder. Oron finns kvar för vad som skall hända om något årnär vinsterna skjuter fart.

För att inom, säg, en femårsperiod öka sysselsättningen tilltidigare nivåer krävs en varaktig årlig tillväxt på minst 3-4procent, närmast rekordtakt. Risken blir då stor för nyainflationsimpulser om inte lönebildningen förbättras genomreformer som LO nu tycks ha blivit alltmer ovillig att acceptera.