Nästa gång får FI konkurrens
Fel låt vann. Det är i alla fall det etablerade Sveriges omdöme om valet. Från media och statsvetare tunga suckar och yrvaken förvåning. De finansiella marknaderna har reagerat negativt. Och på åtta valvakor – FI-vakan inräknad – mest bedrövelse. Om än med små skärvor av krampaktig glädje på några håll. Stefan Löfven får ju trots allt bilda regering. Miljöpartiet kommer sannolikt att för första gången få ministerposter. Och Annie Lööf fick bekräftat att hon gjorde en bra valrörelse.
De enda som verkligen har anledning att fira är SD, men de ska å andra sidan inte få något inflytande. Så är det tänkt åtminstone.
Hur Löfven ska sortera ut den här situationen står skrivet i stjärnorna. Helst skulle han förstås bryta upp blockpolitiken, det har han signalerat tydligt. Men den dörren dängde Centern och Folkpartiet igen redan under valnatten.
Men låt oss pröva hypotesen att väljarna faktiskt röstat någorlunda klokt. De brukar ju faktiskt göra det, valhistoriskt.
När socialdemokratin blev maktfullkomlig och girade vänsterut med höga skatter och löntagarfonder på 1970-talet, bröts deras maktdominans. När de sedan moderniserades på 80-talet fick de förtroendet tre val i rad. Folkomröstningarna om kärnkraften 1980, EU-medlemskapet 1994 och euron 2003 fick i backspegeln ”rätt” resultat alla tre. Och alliansens förnyade förtroende 2010 resulterade i dels fyra relativt goda år, dels att socialdemokraterna tvingades få ordning på torpet.
Den enskilde väljaren är inte klok alla gånger. Men ofta uppstår alltså kollektiv klokskap. Lite som när man ber människor gissa mängden ärtor i en burk. Det blir många helt galna uppskattningar – men mediangissaren prickar troligen ganska rätt.
Om vi börjar med SD:s framgång, är det bara att hålla huvudet kallt. Sverige har under lång tid haft överlägset störst flykting- och anhöriginvandring per capita av jämförbara länder.
Glöm inte att 87 procent av väljarna har valt att stödja partier som backar upp den politiken. Och i attitydundersökningar har man kunna belägga en stabilt generös opinion.
De 13 procenten till SD kan i ljuset av detta ses som ett i grunden legitimt ifrågasättande. Har vi råd? Hur påverkas samhället? Värt att notera är också att SD-ledningen jämfört med broder- och systerpartier haft en återhållsam retorik: man hetsar inte mot främlingar.
När det gäller de andra stora frågorna i valet – välfärden, jobben, skolan – råder inga avgrundsdjupa skillnader mellan blocken. Man har i snabb takt närmat sig varandra. Vänstern accepterar betyg, borgerligheten accepterar att vinstintresset måste tuktas, i skattefrågan råder stiltje. Att cementera blockpolitiken i dessa frågor skulle ge en karta som dåligt avbildar terrängen. Det är därför logiskt att en samarbetsman som Stefan Löfven är näste regeringsbildare.
Väljarna har också lyckats sortera väl mellan valrörelsens ledande kvinnor. Annie Lööf (C) hittade en röst som bar och fick betalt för det. Åsa Romson (MP) gjorde motsatt resa och lyckades troligen drälla bort flera procent till alliansen. Gudrun Schymans FI var tappert och kommer ut i många kommuner nu, men har ännu inte sakpolitisk stadga för att kvala in i parlamentet.
Om allt detta friska i svensk politik tjänar som underlag för en handlingskraftig regering återstår att se. Fungerar det inte, så kan vi ha ett extra val om något år. Förhoppningsvis med en mindre sifferfixerad, mer ideologisk debatt.
Och vem vet, då kanske det växt fram ett kraftfullt borgerligt feministiskt initiativ? Annie Lööf, förstås. Men också de öviga allianspartierna kan få kvinnliga ledare. Ella Bohlin kan efterträda Göran Hägglund. Birgitta Ohlsson är tänkbar att kliva in efter Jan Björklund. Och Anna Kinberg Batra är en av flera tänkbara kvinnor att efterträda Fredrik Reinfeldt.
Då blir det tufft, Gudrun!
Tack för god match
Fanns det inte något nästan rofyllt över Fredrik Reinfeldts sista framträdanden i valrörelsen? Han borde varit fruktansvärt trött och stressad – men såg plötsligt fem år yngre ut. Vad var nu detta?
Förklaringen fick vi. Han tänkte inte klamra sig fast vid makten till varje pris. Han visste att endera av två ljuva belöningar väntade. Antingen en unik comeback med legendstatus. Eller en lång och välförtjänt vila …
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
