Nordbanken breddar fondsortimentet

Nordbanken Kapitalförvaltning har just passerat 100 miljarder kronor i förvaltat kapital, tre fjärdedelar i fonder och en fjärdedel i enskilda uppdrag. Bara Sparbanken och S-E-Banken har mer pengar i sina fonder.

Samtidigt har Nordbanken den mest otydliga profilen av de fyra storbankernas fondförvaltningar.

Konkurrenterna har tydligare särdrag. Sparbankens fondförvaltare Robur har profilerat sig med ett mindre antal innehav och därmed högre risktagande, samt låg omsättningshastighet (se Afv 50/96). S-E-Banken har den minst centraliserade förvaltningen, med tre utlandskontor och stor frihet för förvaltarna (se 20/97). Handelsbanken kännetecknas dels av den hårdlanserade Reavinstfonden som är inriktad på hög omsättningshastighet, dels ett stort inslag av indexförvaltning i utlandsfonderna (se 7/97).

Nordbankens kunder har möjligen märkt att det fondsortiment som erbjuds dem innehåller betydligt färre fondtyper – nästan enbart basprodukter och få smala fonder. Till exempel har Nordbanken ingen småbolagsfond, ingen Japanfond och inga länderfonder i Europa.Ett skäl är bankens historia, med fusioner mellan PK-banken, Nordbanken och Gotabanken, som gjorde att det för några år sedan fanns ett ologiskt fondsortiment med många dubbletter. Både kunder och personal önskade därför en utrensning.

Dessutom finns det bra argument för breda fonder som placerar på många marknader. De ger mindre behov av rådgivning och omplaceringar, vilket har passat Nordbankskontorens säljkapacitet och genomsnittskundens kunskapsnivå.

»Vi har en tredjedel av fondmarknaden när det gäller basprodukter som Sverigefonder, blandfonder och korta räntefonder. Men bara en tiondel när det gäller resten av marknaden«, säger placeringschefen Staffan Grefbäck.

»Bankens distributionsnät har tidigare varit anpassad för att sälja basprodukter. Nu har banken snart 800 personliga bankmän som skall syssla med rådgivning.«

Därför har en breddning av produktsortimentet påbörjats. Första avsteget från det magra produktsortimentet var en Östeuropafond som startades strax före nyår.

Denna veckan lanserar Nordbanken ytterligare en fond, Tillväxtbolagsfonden. Den placerar över hela världen i bland annat läkemedelsföretag och IT-företag, och får en högre risk än en vanlig globalfond. Förvaltare är Kim Hansson. Fler nyheter kommer, men vilka de är vill ledningen inte avslöja ännu.

Förändringen av strategin kan nog delvis kopplas till att hela ledningen av fondföretaget har förändrats de senaste två åren. Omvandlingen började med att högste chefen Lars Lundquist 1995 slutade och blev finansdirektör på Trygg-Hansa. Mot slutet av året följde aktiechefen William af Sandeberg efter.

Ny högste chef blev Karl-Olov Hammarkvist och den dåvarande räntechefen Staffan Grefbäck fick en nyskapad position som placeringschef. Thomas Ericsson, som varit VD för Alfred Bergs fondbolag, ersatte honom som räntechef och Björn Lind befordrades till aktiestrateg.

Mot slutet av 1996 slutade så Björn Lind och blev VD för Bancos allemansfonder. Hos Nordbanken hade han ansvar för bevakningen av de asiatiska marknaderna samt skötte besluten kring den övergripande fördelningen mellan olika marknader. Han ersattes av Johan Held, tidigare ansvarig för Europa.

Det som förutom det magra produktsortimentet hittills har kännetecknat Nordbankens fondförvaltning jämfört med de andra tre storbankernas har varit en hårdare strukturerad organisation och en mer komplex beslutsprocess (se 14/95 sidan 72). Organisationen och beslutsprocessen har gradvis förändrats efter att William af Sandeberg slutade som aktiechef för ett och ett halvt år sedan.

»Vi arbetar efter samma grundmodell som tidigare, men vi har reducerat antalet beslutsmöten och ökat graden av delegering till de regionalt ansvariga förvaltarna«, säger Staffan Grefbäck.

»Vi har alltid försökt involvera våra analytiker i beslutsprocessen. Våra analytiker skall inte sitta vid sidan av och producera rapporter, utan analysmaterialet skall ingå som en direkt del av beslutsunderlaget, analytikerna skall ta ställning och deras uppfattning vägs sedan in i besluten.«

»Vi har förändrat den traditionella rollfördelningen mellan analytikerna och förvaltare«, säger Staffan Grefbäck.

Nordbanken Kapitalförvaltning har åtta renodlade analytiker, som inte har något förvaltaransvar. Det är fler än hos de andra storbankerna.

Men inte heller åtta personer räcker väl för att analysera alla världens börsföretag?

»Nej, idag måste vi koncentrera våra analysresurser stenhårt på de frågor som vi bedömer är viktigast att bevaka. Analyskapaciteten på marknaden är så stor att vi bara kan befinna oss i kunskapsfronten på ett begränsat antal områden. Vi bevakar främst våra egna innehav intensivt«, säger Staffan Grefbäck.

»Exempel på andra viktiga frågor är återköp av egna aktier, och vilka svenska företag som kan påverkas mest gynnsamt av denna nya trend.«

»Vi kan inte ha den bästa analytikern på varje enskilt område, men vi har analytiker som kan tillräckligt för att kunna granska mäklarfirmornas analyser. Våra analytiker kan utifrån sin erfarenhet och våra prognoser för konjunkturförloppet dra egna slutsatser av materialet«, säger Johan Held.

När det gäller aktieurvalet har Nordbanken valt en kombination av »bottom-up« och »top-down«. Bolagsvalet vilar huvudsakligen på en analys av det enskilda företaget. Samtidigt vägs den önskade branschviktningen in och den grundar sig mer på bedömningen av konjunktur, valutor och ränteutveckling.

Hur kontrolleras förvaltarnas risktagande?

»I mitten på 1996 anställde vi Göran Schubert och nu ytterligare en person som nu utvecklar vår riskanalys. Tidigare har vi granskat exponeringen mot olika branscher och länder, att den legat inom de ramar som beslutats. Nu är vi på väg mot att i större utsträckning använda generella, statistiska mått. Ännu har vi inte tillräckligt bra datasystem för att klara allt vi vill genomföra, men nu investerar vi i nya databaser.«Nordbanken har till skillnad från de andra bankerna valt att inte sköta aktieurvalet på de svåraste marknaderna. Istället har man anlitat externa rådgivare: UBS för Japan, Indosuez när det gäller övriga Asien och Credit Suisse för Östeuropa.

Men USA förvaltas från kontoret i Stockholm. Varför det?

»Vår USA-förvaltare Kim Hansson reser oerhört mycket. De åtta analytikerna har dessutom mycket USA-kontakt, eftersom de svenska storföretagen ofta har viktiga konkurrenter där«, säger Staffan Grefbäck.»USA-förvaltningen är en central del i vår förvaltning, nämligen att utnyttja synergierna mellan våra olika bevakningsområden. Att ha USA-förvaltningen här i huset är därför viktigt för oss, inte minst med tanke på hur många investeringstrender som kommer från USA.«»Så här långt har vi gjort bedömningen att en samlad organisation har klara fördelar. Det interna informationsutbytet underlättas väsentligt. Samtidigt är det viktigt att vara ute på plats så ofta som möjligt, vilket innebär att organisationen har ett stort antal resdagar per år«, fortsätter Staffan Grefbäck.

Varför är det viktigt att alla sitter i Stockholm?

»Under många år har vi byggt en organisation som bygger på lagarbete. En bärande idé hos oss är visserligen att alla förvaltare skall ha en möjlighet att specialisera sig för att nå ett djupt kunnande inom sitt geografiska område., men samtidigt behöver vi ha en gemensam grundsyn. Det fungerar bättre om man sitter tillsammans än med telefonkonferenser«, säger Staffan Grefbäck.

Hur är arbetet organiserat, följer ni något schema?

»Övergripande möten då vi diskuterar konjunkturutsikter, räntescenario och branschsyn har hittills skett kvartalsvis. När det gäller respektive marknad fattar vi beslut 8–10 gånger per år, oftare än så om förutsättningarna ändras«, säger Johan Held.

»Just nu håller vi på att ändra processen till två tyngre möten per år, plus två uppföljningsmöten. De två beslutstillfällena kommer i framtiden att förberedas ännu mer noggrannt«, säger Staffan Grefbäck.

»Syftet är att öka vår långsiktighet, att inte ryckas med av tillfälliga trender. Det gäller att stå lite vid sidan av, att ha ett eget perspektiv och inte ryckas med. Kärnan i vårt jobb är att sortera de långa trenderna från de korta.«

Ni köper aldrig några aktier i ert moderbolag, Nordbanken?

»Beslutet togs i slutet av 1994 när det stod klart att banken skulle återintroduceras på börsen. Vår erfarenhet var att det var svårt att agera i vårt moderbolags aktier, både på grund av insiderproblem och svårigheter att agera i ägarfrågor på ett trovärdigt sätt«, säger Staffan Grefbäck.

Generellt då, tror ni på aktier?

»Vi är något överviktade i aktier i våra blandfonder och vi är särskilt positiva till europeiska aktier.«