Nordea: Risk med minusräntor

”Det finns kostnader med ständigt fallande räntor, allt mer okonventionella penningpolitiska åtgärder och djupt negativa styrräntor. Det verkar bland annat leda till en ökande ojämlikhet och kan medföra svårkvantifierbara effekter på människor tilltro till banksystemet och politiken. Med dessa negativa effekter kanske finanspolitiska stimulanser är att föredra”, säger han.

Han konstaterar att trenden för styrräntorna i världens största ekonomier pekat tydligt nedåt sedan början av 1980-talet och om man drar ut trendlinjen i tangentens riktning skulle snittstyrräntan för Federal Reserve, ECB, BOJ och BOE vara -4 procent om tio år. Även om det inte blir så menar han att man inte ska bli förvånad om vi får se djupt negativa styrräntor inom en ganska snar framtid.

ECB är till exempel i startgroparna att vid kommande möte i september sänka styrräntan ytterligare. Dessutom kommer den tillträdande ECB-chefen Christine Lagarde direkt från posten som chef för IMF, som gjort studier av hur just djupt negativa styrräntor skulle kunna möjliggöras.

Martin Enlund menar dock att man bör ställa sig frågan om inte minusräntepolitiken nått vägs ände.

”Det finns en risk för att centralbankerna missar en hel del möjliga faktorer som de måste ta i beaktande när de ska bedriva penningpolitik i praktiken. När ränteläget är väldigt lågt kan det till exempel inte annat än minska omvandlingstrycket i ekonomi. Den penningpolitiska transmissionsmekanismen riskerar också att fungera helt annorlunda om man går djupare in i negativt territorium”, säger han.

Skulle centralbankerna gå vidare med djupt negativa styrräntor så att hushållen får minusräntor på sina sparkonton kan man fråga sig om de skulle reagera.

”Enligt beteendeekonomin känns en förlust av något mycket värre än glädjen av en lika stor vinst. Det är möjligt att minusräntor på bankkonton skulle kunna få folk att ilskna till mer än man tror. Det kan bidra till att alternativa politiska rörelser växer ännu mer. Vi har sett Gula västarna i Frankrike och vi har bensinupproret i Sverige. Någon gång kanske även Nisse från Hökarängen ilsknar till”, säger Martin Enlund.

En enligt honom ofta förbisedd bieffekt av låga räntor är hur de blåser upp tillgångspriser och därmed förmögenhetsojämlikheten – något som skulle kunna vara en delförklaring till det kraftigt ökade stödet för populistiska partier och idéer på senare år.

”Svaret från centralbanker brukar vara att låga räntor kan ha bidragit till ökad ojämlikhet, men att det vägs upp av att fler får jobb. Vi vet dock att människors välfärd inte beror på den absoluta nivån på deras konsumtion utan deras relativa ställning jämfört med andra”, säger Martin Enlund.

Med lägre räntor ska definitionsmässigt värdet av tillgångar öka, vilket man också kan se att de gjort när räntorna trendmässigt sjunkit de senaste årtiondena.

”De rika som redan har tillgångar blir rikare medan de fattigare utan tillgångar får allt svårare att komma i kapp. Denna ökade förmögenhetsojämlikhet talar för att de fattigares upplevda välfärd försämrats. Detta kan ha potential för att över tid utvecklas till något ännu argare än Gula västarna”, säger han.

Han säger att det intressanta är att det verkar som om det i USA finns ett samband mellan ränteläge och den andel av förmögenheten som ägs av de 1 procent rikaste.

”1940-1980 var utvecklingen den motsatta mot i dag – då steg räntorna och de rikas andel av förmögenheten minskade”, säger han.

Martin Enlund menar att den ökade ojämlikheten till följd av låga räntor dessutom i sig kan bidra till att cementera det låga ränteläget.

”Det är välkänt att konsumtionsbenägenheten är lägre hos rika än hos dem som är fattigare. De som har lite konsumerar mer om de får ett extra tillskott, medan de som är rikare sparar mer. Detta gör att den ökade förmögenhetsojämlikheten i sig leder till ett ökat sparande. Detta sparandeöverskott bidrar till att ränteläget blir ännu lägre, vilket ökar tillgångspriserna och ojämlikheten ytterligare. Denna domedagsspiral är elefanten i rummet man borde prata mer om”, säger Martin Enlund.

Som bakomliggande orsak till dagens låga ränteläge nämns ofta ett sparandeöverskott, som i sig antas beror på demografi (vi lever allt längre och måste därför spara mer till pensionen) samtidigt som teknologiska förändringar med en ökad betydelse för tjänster gör att behovet av investeringar minskar.

”Många antar att sparandeöverskottet är externt bestämt, men det kanske i någon mån är ett policyval. Nu ses den ökade ojämlikheten nästan som av gud given, men det var faktiskt precis tvärtom årtiondena före 1980”, säger Martin Enlund.

Vad skulle då kunna bryta denna domedagsspiral?

”En möjlighet och dit vindarna också så sakteliga också börjar blåsa för att stilla den värsta folkliga ilskan är mer finanspolitik. Vi ser tecken på det i Salvini i Italien, Corbyn i Storbritannien samt Sanders och MMT-folket i USA. Om man tror att det kan finnas problem med ständigt fallande räntor och allt mer okonventionell penningpolitik borde man kanske kunna använda finanspolitiken mer. Där finns fortfarande ganska mycket ammunition kvar i många länder”, säger Martin Enlund.

Han tillägger att även finanspolitiken har sina problem, till exempel gäller det att göra rätt saker, ”men någonstans är det ett mer rimligt vapen än ytterligare penningpolitiska galenskaper”.

”Man kanske kan skicka pengar direkt till hushållen, det är också en slags finanspolitik. Men med tanke på allt fokus på klimatet är det dock nog mer troligt att det kan handla om klimatsatsningar”, säger han.

En annan möjlig väg är skuldavskrivningar.

”I USA går Elizabeth Warren till val på ett förslag om att skriva av studieskulder. Det är ett tecken i tiden. Historiskt har skuldavskrivningar varit ganska vanliga – man skriver helt enkelt av en massa skulder”, säger Martin Enlund.

Han menar att de förslag som nu bubblar om en mer aktiv finanspolitik och skuldavskrivningar kan vara tidiga tecken på världen kanske återigen är på gång att byta ekonomiskt operativsystem, bort från nuvarande modell med inflationsmål och självständiga centralbanker.

”Kanske ser vi nu att vindarna gradvist byter riktning igen mot något system som ger arbetskraften bättre förhandlingsvillkor. Det känns som om dagens globala ekonomi påminner allt mer om en dålig Windows-PC från 90-talet. Den blir allt sämre på att göra det man vill att den ska göra och bootar om vart tionde år i en ny finanskrasch. Då kanske man borde installera Linux på den istället”, säger Martin Enlund.