Nuder går i comeback-tankar

Varför skriver politiker böcker så fort de avgår numera? En förklaring är att bokförlagen upptäckt att det finns en marknad. De är helt enkelt beredda att betala en del, men bara om det går fort. Intresset och minnet är kort med dagens högt uppskruvade medietempo.

Ett annat skäl är det helt legitima behovet att skriva historia. Både den som avgått frivilligt och den som har tvingats bort vill ge sin version och då är det lika bråttom. Annars hinner andra före och det är svårt att ändra den bild som har satt sig.

Men det finns faktiskt ett tredje skäl till att avpolletterade makthavare sätter sig ner och snabbskriver. De vill ha makten tillbaka. Pär Nuders bok är ett bra exempel på sådan “comebacklitteratur”. Titeln Stolt men inte nöjd (Nordstedts) är talande nog i sig.

Om Mona Sahlin misslyckas med att återerövra regeringsmakten i nästa val så står Nuder beredd att ta över socialdemokraterna. På något annat sätt kan man inte tolka hans öppenhjärtiga politiska biografi.

Påpekandena som ska visa att Sahlin är ganska tunn politiskt är bara en detalj i mönstret. En annan är dolkstötslegenden om hur Nuder tvingades bort som ekonomisk talesman genom medvetna läckor från personer i Sahlins närhet.

Och med den opinionssvängning som verkar vara på gång är det väl inte alldeles omöjligt att alliansregeringen kan sitta sig kvar. Inte minst om Mona Sahlin fortsätter att sprida osäkerhet om hur regeringsalternativet ser ut.

Då ska ingen som läser Pär Nuders bok kunna sväva i tvivelsmål om vilken erfarenhet författaren har eller hur viktig han har varit för utformningen av s-politiken de senaste 10-15 åren, även utrikespolitiskt.

Samtidigt är Nuder noga med att berätta hur det till slut skar sig med den långsinte, numera peststämplade Göran Persson. Persson gjorde också ett stort misstag när han utsåg Lars Danielsson till sin främste statssekreterare efter Nuder. Det var inte bara hanteringen av tsunamin som därmed blev fel.

Beskrivningen av uppväxten i en rörelsefamilj som samlade Konsumkvitton i en glasburk är ytterligare en pusselbit. Och även om föräldrarna har blivit medelklass så kommer de från proletära förhållanden.

Nuder orienterar sig också lite överraskande till vänster. Det var han som grep in och såg till att s även i fortsättningen vill ha en förmögenhetsskatt, får vi veta. Han angriper det fria skolvalet, ifrågasätter överskottsmålet för de offentliga finanserna och undrar om inte partiet borde koncentrera sig på villkoren i vården eller jämlikhet i stället för att ordna jobbtoppmöten om entreprenörskap.

Han slår fast att det inte finns någon anledning att gå till val på en koalitionsregering. De miljöpartistiska förhandlarna brukade gäspa när arbetslösheten kom upp, berättar Nuder. En värre svordom i kyrkan kan s gräsrötter knappast tänka sig.

Socialdemokraternas självbild måste fortsätta att vara ett parti som får 40 procent i valen. Om det sedan inte räcker för att de ska kunna regera ensamma är det en fråga som får lösas efter valet.

Pär Nuder har helt enkelt blivit en traditionalist som hoppas att en motreaktion på Sahlins förnyelse ska föra honom tillbaka till maktens centrum.

Ändå är nog sannolikheten för att Pär Nuder ska bli en comeback kid ganska liten. Det har aldrig riktigt burit för honom, trots alla chanser han haft att etablera sig i rampljuset. Det fungerade inte när han spänd försökte hålla ett tal i Palmestil på partiets stora samling inför EMU-omröstningen. Och inte när han fick ansvaret för tillväxtkongressen. Stora ambitioner och politisk fingerfärdighet hjälper nämligen inte när partifolket vägrar att ta honom till sitt hjärta.

Men Pär Nuder är envis – därför gör han ett (sista?) försök.