Nya gubbar – samma frågor

Den 1 oktober ska det hållas G7-möte i Washington mellan finansministrarna för de största ekonomierna i världen. Visserligen är de politiska ledarna utbytta sedan länge men i övrigt känns likheterna stora med det möte som hölls för 29 års sedan i Rambouillet i Frankrike, det allra första G7-mötet.

Liksom i dag var det tre frågor som dominerade agendan: valutor, höga oljepriser och frågan om hur man ska lyckas hålla liv i världskonjunkturen. Bland övriga frågor märktes främst ett begynnande hot om ökad protektionism i efterdyningarna till den ekonomiska kris man precis hade gått igenom.

G7 inrättades ursprungligen för att försöka hantera de ekonomiska problem som uppstod i början av 1970-talet i samband med sammanbrottet av Bretton Woods-systemet för fasta växelkurser och den första oljekrisen 1973.

I G7-gruppen ingick från början USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Kanada. Ryssland är numera också att betrakta som en permanent medlem och vid det här mötet är även Kina inbjudet.

I dag handlar det mer om att försöka hitta former för en kontrollerad försvagning av dollarn, framför allt gentemot de asiatiska valutorna. Enligt en studie av Goldman Sachs måste dollarn tappa 20 procent av sitt handelsvägda värde för att det amerikanska bytesbalansunderskottet ska minska till en mer uthållig nivå. Under årets andra kvartal ökade bytesbalansunderskottet till 166,2 miljarder dollar, eller 5,1 procent av BNP. En uthållig nivå skulle enligt Goldman Sachs beräkningar vara runt 3 procent.

Men om en valuta är felprissatt så finns det ju all anledning att rätta till förhållandena direkt. Något som marknaderna definitivt skulle ordna om Kina i realiteten öppnade för en revalvering av yuan-kursen. Det skulle i sin tur skapa panik på de finansiella marknaderna. Därför blir det nog en relativt urvattnad deklaration efter mötet även om det är en märkeshändelse att kineserna är inbjudna som gäster. Kina och Japan kan ju dessutom hänvisa till att stabila valutakurser bidrar till att återhämtningen i världsekonomin kan fortgå.

USA:s finansminister John Snow väntas också vilja lyfta upp de höga oljepriserna till diskussion, eftersom höga energipriser är en faktor som håller tillbaka den globala tillväxten. Men det är svårt att se hur G7-mötet skulle kunna påverka priserna på olja. Det tycks ju som om OPEC redan gör sitt bästa för att öka produktionen. Möjligtvis kan man indikera att man är beredd att utnyttja de strategiska oljereserver som finns i flera länder, i syfte att dämpa spekulationerna kring oljepriset.

Ett ytterligare problem som dykt upp på senare tid är de allt svagare konjunktursignalerna i USA, Storbritannien och Japan. En uppmaning till centralbankerna att vara försiktiga med ytterligare penningpolitiska åtstramningar ligger i pipeline liksom givetvis den sedvanliga uppmaningen till EMU-länderna att göra nödvändiga strukturförändringar för att få fart på den inhemska konsumtionen.

Även om de direkt marknadspåverkande effekterna av ett sådant här möte oftast är små så finns det anledning att följa det. För ju längre tid som förflyter desto mer närmar vi oss tidpunkten för det som ser ut som en nödvändig nedkorrigering av dollarkursen. Det kan mycket väl bli så att en ny nerresa för dollarn startar efter detta.

Dessutom får man hoppas att det ekonomiska efterspelet till mötet blir lika lyckosamt som 1975. För åren efter fick världsekonomin en riktig boom.

PS. Den som vill uppleva ett ekonomiskt-politiskt deja-vu rekommenderas en titt på den deklaration som följde på det första G7-mötet 1975. Deklarationen kan hittas på:
http://www.g8.utoronto.ca/summit/
1975rambouillet/communique.html