Nya kejsaren till strid

Många fransmän jämför honom med Margaret Thatcher, premiärministern som krossade fackföreningarna och avreglerade den brittiska ekonomin på 1980-talet. I Frankrike är anglo-amerikansk marknadsliberalism nära nog ett skällsord.

Nicolas Sarkozy är marknadsvänlig på franskt sätt. Den nye presidenten har utlovat ett stort antal ekonomiska reformer. Attityden är ny. Den som stiger upp tidigt och arbetar hårt ska tjäna pengar. Att vara företagare och investera är nya dygder. Meritokrati ska ersätta elitskolornas nätverk. Det liknar förvisso Thatcher och även en amerikansk inställning.

Å andra sidan är han en mycket fransk politiker. Han tror på att staten ska gripa in, styra näringslivet, skapa stora, starka franska bolag och skydda folk och företag mot överdriven konkurrens, särskilt från omvärlden.

Sådant går hem hos det franska folket. Fransmännen känner motvilja mot marknadsekonomin som få i världen. De är långt mer misstänksamma mot kapitalism än kommunistiska Kina, visar undersökningar. Efter århundraden av en stark stat förväntar sig fransmännen statlig planering, “dirigisme”, för att skydda det gaullistiska folkhemmet. Avregleringar och globalisering ses som hot mot det idylliska lilla bageriet på hörnet, den franske småbonden, den goda maten och det lugna livet.

Politiken har varit på driv under Jacques Chiracs tolv år som president. Frankrike har halkat utför i världens välståndsliga, från sjunde till 17:e plats i BNP per invånare på 25 år. Ögonblicksbilden är nedslående. Enligt de senaste uppgifterna från Eurostat är Frankrike bland de sämsta av EU:s 27 länder när det gäller tillväxt och arbetslöshet. Bara Portugals tillväxt är sämre och när det gäller arbetslösheten ligger bara Polen och Slovakien sämre till.

Toppföretagen går bra, och håvar in storvinster, men under dem är det sämre ställt. BNP drivs nästan enbart av inhemsk efterfrågan, särskilt privatkonsumtionen. Frankrike har svårt att klara den internationella konkurrensen medan Tyskland slår rekord i export. Den starka euron får då bli syndabock. Ett grundproblem är att alltför få jobbar. Fransmännen träder in sent på och lämnar tidigt arbetsmarknaden. Under de aktiva åren tillbringar de lite tid på jobbet på grund av 35-timmarsveckan.

Länge har rädslan för förändring dominerat. I presidentvalet tog rädslan för Frankrikes nedgång överhanden. Sarkozy fick ett verkligt folkligt mandat för förändring när han öppet talade om att bryta med den gamla politiken. Fransmännen kände sig svikna då Chirac utan förvarning kom med tafatta reformförsök. Tre gånger stoppade våldsamma gatudemonstrationer Chiracs planer.

– Det är svårt att tänka sig ett bättre val för näringslivet än Sarkozy. I alla fall någon som har chans att bli vald, säger Anders Fogelström, företagskonsult på France Ouverture i Paris.
Han är optimistisk och tror på goda tider också för svenska företag som gör affärer i Frankrike.

Närmast behöver Sarkozy få en trygg majoritet i parlamentsvalet i juni för att kunna genomföra sin politik. Den hyperaktive Sarkozy har lovat rivstarta med ett reformfyrverkeri de första hundra dagarna. Jobb och tillväxt är topprioriteringen (låter bekant). Kanske bör han ransonera sitt politiska krut och vänta med andra reformer, som universiteten, för att inte få alla emot sig samtidigt, enligt Anders Fogelström.

De militanta fackföreningarna på de statliga företagen är stridsberedda, men avvaktar. Hans utmaning av fackföreningarna blir försiktigare än Thatchers konfrontation. Sarkozy vill avväpna de offentliga facken med lagligt krav på minimiservice i kollektivtrafiken. En strejk ska inte kunna lamslå hela landet. En statlig finansiering av facken ska ge viss kontroll över dem.

Reformerna ska stimulera arbete. 35-timmarsveckan tas inte bort men undergrävs av att skatt och sociala avgifter slopas på övertid. Bolags-, inkomst- och förmögenhetsskatt ska sänkas, och arvskatten ska slopas. Sarkozy har bjudit in facken till samråd i september om arbetsmarknaden, hur den ska bli mer flexibel och arbetslösa hjälpas till nya jobb. Han vill skapa en enda anställningsform och avskaffa den tvådelade arbetsmarknaden med privilegierade fast anställda insiders och korttidsanställda outsiders.

Men för omvärlden och Sverige kan Sarkozy betyda mer av den gamla franska, gaullistiska politiken, nu från en stark och energisk ledare: Protektionism, ogenerad kamp för smala franska intressen och maktspel bland stora länder i EU är att vänta. Populistiska utspel mot yttre fiender är lätta poäng när det blåser på hemmaplan.

Vi får se hur mycket som blir kvar av kampanjretoriken. I valkampanjen ville Sarkozy minska frihandeln med omvärlden och ge fördelar för EU-produkter. Asiatiska lågkostnadsexportörer borde beläggas med strafftull för sin sociala dumpning och valutaspekulanter borde få straffskatt. Europeiska centralbanken borde bekämpa inflationen mindre och försvaga euron genom lägre ränta, ansåg han.

Under sin korta tid som finansminister 2004 hann han ge 3,2 miljarder euro i statsstöd till den bankrutta verkstadsjätten Alstom. Inom läkemedel stoppade han schweiziska Novartis uppköp av Aventis genom att mäkla en helfransk sammanslagning med Sanofi. Och i EU körde han helt sitt eget race och gav rabatt på bensinpriset i strid med finansministrarnas överenskommelse. Gammal industripolitik gör comeback när han vill inrätta ett ministerium för att styra näringslivets inriktning.

Om han inte är Thatcher, vem är han då? Han har träffat Tony Blair fyra gånger på senaste tiden. Liksom premiärministern skäms han inte för att umgås med miljardärer och kändisar.

– Nu kommer “jet set-högern”, hånade vänstertidningen Libération.

Eller så ska Sarkozy liknas vid någon annan.

BENGT LJUNG
bengt.ljung@innet.be